Nu svettas partitoppen i sina försök att följa med i det parlamentariska lägets komplicerade strategi- och skådespel. Med dålig giv söker man efter något drag för att rädda sig kvar till nästa runda. Kanske ett utspel med Kristdemokraterna i en meningslös fråga?

Kanske ett typiskt sossigt reformförslag som sossarna tvingas säga nej till? Kanske några fyndiga formuleringar på Twitter? Men spelet är ju riggat, det vet vi ju! De andra spelar utan heder och med äss i rockärmen. Och de partianhängare som står bredvid och vid varje

vändning ropar på ledningen att göra andra drag (”spela misstroendekortet nu då!”), de är lika låsta vid det parlamentariska spelbordet själva. Det vi borde göra istället är att syna spelet, resa oss från bordet och gå ut och organisera en massrörelse.

Du som läser denna tidning är säkert en av många som, med vänstern i stort, slits isär av det allt större avståndet mellan den livsnödvändiga drömmen om en bättre värld och den politiska verklighet vi lever i. Vi befinner oss i och är på väg in i en ännu svårare kris för den liberala demokratin. Det handlar om dess oförmåga att bekämpa klimatförändringarna och den växande fascismen. För att ta oss ur den här situationen och röra oss mot ett annat system, måste vi alltså lyfta blicken bortom den parlamentariska modellen. Partiet bör dra andra strategiska slutsatser av våra starkt ökande medlemssiffror och vår nya oppositionsroll och se vilka andra uppdrag och möjligheter Vänsterpartiet har i dagsläget. Framtidskommissionen efterfrågade engagerade medlemmars åsikter om partiets utveckling. Här kommer några grundläggande förslag.

1. Övervärdera inte parlamentarismen!

Det är viktigt att minnas att parlamentarismen inte är ett självändamål utan ett verktyg bland mängden i lådan. Parlamentarismen är ett sätt att konsolidera vunna strider, men det är inte där striderna vinns. Ett för stort fokus på parlamentariska strategier gör oss kortsiktiga och för bundna till läget som det är. Vad som sker där är inte det som avgör vad som kan göras politiskt, utan det är i själva verket resultatet av utvecklingen av det politiska samtalet och intressekonflikterna över betydligt längre tid.

En risk med att göra det parlamentariska arbetet till det mest centrala är också att partitoppen och våra parlamentariska representanter får alldeles för stor betydelse jämfört med den stora gruppen aktiva medlemmar, som då bara blir röstfiskare för representanterna. Istället bör aktivismen ses som det primära medlet, den sociala rörelse som faktiskt kan förändra det politiska landskapet. Deltagarna i denna sociala rörelse är de främsta aktörerna – det måste vara inställningen. Därför bör vi prioritera organisationsbyggande framför parlamentariska finter, låta vårt parlamentariska arbete vägledas av rörelsens röster, och inte begränsa de krav vi ställer på vad som är parlamentariskt genomförbart i nuläget. Klimatfrågan, om inte annat, visar med all önskvärd tydlighet att vi inte kan inskränka vårt politiska program till vad som tycks möjligt och rimligt i det rådande politiska läget, för det rådande politiska läget är både omöjligt och orimligt.

2. Bygg massrörelse!

Vänsterpartiet har med en kraftigt ökad medlemsbas en möjlighet att verkligen bygga rörelse! Den sociala rörelsen skapar möjligheter för parlamentarismen – inte tvärtom. Det massrörelsen kan göra är att förändra makten över samtalet. Bara en organiserad massa kan sätta press på systemet. Att förflytta hegemonin är ett mycket viktigare mål än att vinna tillbaka styret, det är inget värt om inte möjlighetshorisonterna förändras samtidigt. Partiegoism är helt meningslöst, att förflytta samtalet, vad som är möjligt att tänka, säga och göra i det politiska landskapet, helt centralt.

Den sociala rörelsen är också målet i den mån att den gör människor till politiska subjekt, medvetna om sin möjlighet att ta makt och förändra sin och andras situation. Den öppnar dörren till andra livsmöjligheter, till annan samvaro, gemenskapen i den radikala massan öppnar nya horisonter för dem som deltar i dem.

För att skapa en massrörelse av det slaget måste vi ha låga trösklar, vara flexibla och organisera människor betydligt mer i utomparlamentariskt arbete än genom parlamentariska uppdrag. Den här sociala rörelsen måste också bygga på allianser. Det innebär att vi måste sluta ängslas för vilka vi associeras med. Vi måste vara välkomnande, modiga och breda. Vårt anseende i högermedia får inte vara viktigare än vår förmåga att leda en rörelse för förändring. I själva verket är det vår integritet som kommer att ge oss förtroende.

En helt central allians att bygga är förstås med den växande klimatrörelsen. Om vi är en livaktig aktör i denna rörelse och ser till att styra samtalet i den till att handla om kapitalism, så finns här chanser att på riktigt utmana systemet. Vi måste också bli mycket bättre på att organisera de människor som samtidigt drabbas av rasism, av klassamhällets förhårdnande och välfärdens nedmontering. Vi måste vara en levande kraft i den framväxande rörelsen i “Orten” och för det krävs närvaro, alliansbyggande och förankring i den redan existerande rörelsen där, samt representation. De som organiserar sig i Orten-rörelsen har sett parlamentarismen svika, drabbas hårdas av förändringarna och kommer inte nöja sig med långsamma lösningar – det är en rörelse med en dynamik som kräver en verklig kritik av systemet.

3. Kritisera kapitalismen!

Det finns ett ord som tycks ha blivit allt svårare för oss att uttala, ju mer vi anpassat oss till hegemonin. Det är dags att ta ordet i våra munnar igen, förtydliga vad det är vi egentligen kritiserar och vilken konflikt det är vi är inbegripna i. Vi måste leverera en tydlig analys av att det människor upplever i en svikande välfärdsstat, med förändrade livsvillkor på grund av sämre produktionsvillkor, det som förhindrar att vi på allvar tar tag i klimatomställningen och det som utgör grogrunden för fascismen, är samma sak – nämligen kapitalismen. Vår opposition mot makten måste visa att högerpolitiken är ett verktyg i den sociala konflikten, men inte dess grund. Bara genom att konkretisera systemet kan vi konkretisera utopin om något annat. Därför bör vi återigen ägna oss åt att kritisera kapitalismen, såväl i samtal på gatan, genom folkbildning och i partiledardebatten.

Anti-kapitalismen angår alla – dem med prekära livsförhållanden men också medelklassen. Den angår den framtid som hotas av fascism och klimatförändringar. Därför är anti-kapitalismen mobiliserande, den kan lova ett bättre liv för många. Att benämna kapitalismen är nödvändigt för att blottlägga vad som egentligen pågår bortom valfriheten, individualismen och konsumismen. Kopplat till analysen om samhällets grundproblem är visionen om en annan värld med bättre liv. Sådana visioner är förutsättningen för att vi ska kunna mobilisera människor till faktisk aktion. Att vara radikalt systemkritiskt skapar också trovärdighet – eftersom det blir allt mer uppenbart för många att det vi gör inom ramen för den här samhällsmodellen inte kommer räcka för att säkra mänsklighetens framtid.
Fascismen är ett våldsamt förtryck som drabbar dem som redan är drabbade av samhällets orättvisor hårdast. Samtidigt fungerar dess framväxt effektivt för att dölja de ekonomiska orättvisor som är grundläggande för vårt systems organisering och få samtalet att handla om värderingar istället för strukturer. Genom fascismen kan liberalismen ägna sig åt ett spel om gott och ont istället för att konflikten kretsar kring den ekonomiska organiseringen av samhället. Vi måste alltså ständigt visa hur dessa saker – nyliberalism, kapitalism och fascism – hänger ihop. På det viset kan vi mobilisera såväl klimatrörelsen som antifascismen för en vänstervision.

Hur indragna vi än är i partiet måste vi minnas att Vänsterpartiet inte är ett ändamål i sig, bara ett verktyg för att mobilisera och leda en massrörelse för förändring. Det är ett bra verktyg för att vi redan organiserar många människor, för att vi har förtroende och en god vana vid att mobilisera och analysera politiskt. Vänsterpartiet måste nu gå in i ett beredskapsläge för att den politiska situationen kan ändras ganska snabbt. Stora frågor om samhällsorganisering ställs på sin spets i och med klimatförändringarna och den liberala demokratin som vi känner den visar allt fler brister. Det har vi sett de senaste åren men vi har inte tillräckligt varit redo för att kunna utmana det som sker och använda kriserna för att vrida det politiska läget dit vi vill ha det.

För att lyckas mobilisera och utmana måste vi vara en riktig opposition som inte först och främst läser opinionssiffror utan återgår till vår kunskap om systemen och benämner dem. Vi måste hålla kompassen – inte bara som goda socialdemokrater utan som radikala antikapitalister med sikte på en helt annan värld. Att spela spelet utifrån det nuvarande läget i den parlamentariska politiken innebär också att spela högerns spel, en utveckling som rör sig stadigt mot ett styre med nyfascister i. Vi måste utmana spelet, inte anpassa oss efter det, det är vår enda förutsättning för att kunna få genomslag för en helt annan politik.

Mirjam Katzin

Showan Shattak