En död arbetare i veckan. Så kan förra årets svarta statistik över dödsfall i arbetet summeras. Detta år har inte heller visat på någon förbättring, vid halvåret hade 23 personer omkommit under arbetstid, samma siffra som antalet personer som dött i skjutningar under motsvarande period. Men medan det politiska tonläget skruvas upp dramatiskt vid dödsskjutningar, är rapporteringen om dödsolyckor knapphändig, det politiska gensvaret ofta undanglidande.
– Det här arbetet, man får aldrig slappna av riktigt. Men när det mest tragiska händer, att någon omkommer för att någon inte skött det de sagt att de ska göra, handlar det om stora livsförändringar. För den omkomnas familj och för kollegorna. Vi arbetar i en farlig miljö, det visar ju olycksstatistiken med all oönskad tydlighet, säger Mats Johansson.
Han är fackligt förtroendevald på heltid för byggföretaget NCC och ägnar fritiden åt förtroendeuppdrag för Byggnads. Han arbetar med arbetsmiljöfrågor i Småland, Blekinge och Skaraborg. När Flamman når honom reser han mellan orterna i sydöstra Sverige för att utbilda på byggarbetsplatser om arbetsmiljö, om arbete på hög höjd och om riskerna med det. För risker finns det verkligen; byggnadsbranschen var den enskilt dödligaste under förra året. Många inom branschen har gått från arbetet en dag med en kollega mindre.
– För mig är det snart två och ett halvt år sedan. Det var en tisdag och jag satt i bilen på väg till Stockholm när jag fick samtalet. En medarbetare och kamrat jobbade med att bräda in ett tak. Ingen vet vad som hände förrän man hörde ett brak och han landade på betonggolvet. Jag kom dit då som fackligt förtroendevald. Det tar väldigt hårt, berättar Mats Johansson.
Mats Johanssons kollega hade arbetat ensam på hög höjd när han föll över kanten, fast man som byggarbetare alltid ska arbeta två och två.
– Att bräda in tak är en vedertagen metod, man jobbar ju så på de flesta arbetsplatser. Men det fanns inget fallskydd, och det är en arbetsmiljöfråga som är arbetsgivarens ansvar, därför är det så viktigt att kollegorna inte skuldbelägger sig själva, säger han.
Mats Johansson har arbetat i branschen i 43 år. När han började kalkylerade man med dödsfall i arbetet, men sedan dess har man efter fackliga påtryckningar börjat sträva efter nollvision, och antalet dödsolyckor på arbetet har sedan 1950-talet minskat med 90 procent. Men de senaste åren har kurvan vänt, och statistiken sett allt mer dyster ut.
– Det är väldigt mycket fallolyckor. Kanske för att man jobbar för länge både i tid och i livet, man tappar koncentrationen. Många jobbar mer än åtta timmar och det pågår verksamhet på byggen dygnet runt, även på helger. Det var ovanligt förr, säger Mats Johansson.
Enligt honom talas det mycket om arbetsmiljö och faror på arbetsplatserna och efter en allvarlig olycka skärps ofta säkerhetsarbetet. Ändå fortsätter dödsrisken vara ständigt närvarande.
– Jag har så svårt att förstå varför det blivit så här. Man har pratat om machokulturen, om att man tar risker, men jag tycker att vi är medvetna om dem. Visst, vi har ju haft högkonjunktur, men så här många dödsfall borde det inte vara, säger han.
Dessutom, påpekar Mats Johansson, finns också ett mörkertal vad gäller arbetsplatsolyckorna, kopplat till hur arbetare från andra länder exploateras inom byggbranschen i Sverige.
– Vissa allvarliga skador får man aldrig reda på att de hänt. Ofta är det så när det gäller våra kamrater från Baltikum. Man tar hand om dem direkt, sedan skickar man dem till färjan och kör hem dem. För att dölja vad som hänt, kan jag tänka mig, berättar han.
Medan dödsolyckorna på arbetet blivit fler har resurserna för Arbetsmiljöverkets inspektionsarbete blivit mindre. Mellan 2006 och 2016 halverades antalet inspektioner. Angelika Sjöstedt, lektor i genusvetenskap och koordinator för temat arbetsliv och genus vid Mittuniversitetet menar att det är ett faktum som gör att många arbetare faller utanför verkets tillsyn.
– Den arbetskraft som faller utanför systemet, eller är på gränsen, skapar olika grupper av arbetare som utsätter sig för mer eller mindre risk för de arbetsvillkor de jobbar under. Arbetskraft exploateras på fler och nya sätt, samtidigt som man drar ned på resurserna för kontroll och uppföljning i de mansdominerade branscherna, säger hon.
Det är väldigt mycket fallolyckor. Kanske för att man jobbar för länge både i tid och i livet, man tappar koncentrationen
För det är just män som dominerar Arbetsmiljöverkets olycksstatistik. Av förra årets 50 dödsfall var bara tre stycken kvinnor, en siffra som med undantag för några få variationer legat stadigt under hela statistikens historia. Arbetsmiljöverkets egna publikationer pekar bland annat på maskulina kulturer, som påverkar risktagande. Men rapportförfattarna, liksom Angelika Sjöstedt, hänvisar också till att det är yrket, och inte könet, som är centralt för hur man skadar sig i arbetet. Ett faktum som kan härledas till könssegregationen på den svenska arbetsmarknaden.
– Det är väldigt uppdelat i Sverige eftersom kvinnor har lönearbete i väldigt hög utsträckning, så är det inte i alla länder. Och kvinnor arbetar mest i offentlig sektor, med emotionellt och fysiskt krävande arbeten, som innebär andra typer av risker, säger Angelika Sjöstedt.
För kvinnodominerade branscher är bilden mycket riktigt en annan, men inte direkt ljusare. Kvinnors ohälsotal är generellt sämre, fler jobbar deltid, har skiftarbeten och känner att de har högre krav och mindre makt över sitt arbete. Kvinnor står för en större andel sjukfrånvarouttag och fler lämnar arbetsmarknaden i förtid. Enligt Arbetsmiljöverkets rapport om kvinnor och mäns arbetsvillkor från 2016 upplever kvinnor att arbetsbelastning, stress och anställningsotrygghet är högre än vad män gör. Ett av de värst ansatta yrkena gällande så väl hot och våld i arbetsmiljön som stress och underbemanning är gruppen undersköterskor.
– I min roll träffar jag oerhört många medlemmar som är sjukskrivna till följd av dålig arbetsmiljö där stress är ett tydligt inslag. Stress är inte ett helt lätt begrepp, för det kan betyda många olika saker, men en starkt bidragande orsak är att många går hem från jobbet och känner att man inte gjort ett så bra jobb som man velat. En konstant otillfredsställelse över att inte vara tillräcklig i sitt jobb som kommer av att det är för få personer, säger Catharina Häggbom, ordförande för sektionsstyrelsen Universitetssjukhuset i Stockholm på Kommunal.
Hon har jobbat som undersköterska och inom vården sedan 80-talet och sett hur allt mer slimmade organisationer, bristande ledarskap och otillräckliga utbildningar radikalt förändrat arbetsvillkoren för undersköterskorna.
– När jag började som 18-åring fanns det erfarna på arbetsplatsen som gav en bra start, det är ju a och o, men i dag ser det inte ut så. Det kan vara chockartat att komma ut på arbetsmarknaden.
Catharina Häggbom pekar bland annat på hur arbetet är organiserat; att många jobbar helger och övertid och stora brister i bemanning, vilket sliter på medkänslan för kollegorna. När stressen dessutom ökar generellt i samhället även utanför jobbet kan det skapa en ohållbar situation.
– När man har en tuff period privat kan arbetet vara ett andrum, men om det blir tufft på arbetsplatsen har man inget andningshål kvar. Arbetsgivare vill ofta få det att handla om att det är något utanför jobbet som gör att man blir långtidssjuk men det handlar ofta om att det också är svårt att komma tillbaka. Dels sätter Försäkringskassans regler käppar i hjulet och det kan vara svårt att inte få gå tillbaka stegvis i arbetstid. Det enda sättet att förebygga detta är att undersköterskorna blir fler och att cheferna blir bättre på att hantera sina medarbetare, säger hon.
Det är ingen entydig bild, men personer högre upp i organisationen tycks skjuta problemen nedåt och låter människorna där hantera det på sitt eget sätt
Catharina Häggbom anser att det i slutändan är regionernas ansvar, ett ansvar som de i dagsläget inte tar på tillräckligt stort allvar.
– Man lyssnar inte på vad vi som personal har för idéer. Då utgår jag från vad som händer i min region, men de flesta regioner styrs av någon form av borgerlig majoritet och deras ideologiska grundsyn är att privat är bättre än offentligt. Och det spelar roll, säger hon.
Men om det rapporteras lite om dödsolyckorna på arbetsplatserna, så utgör de ändå bara toppen av isberget. 3 000 personer dör varje år av arbetsrelaterade orsaker. Utöver avgaser, asbest och andra giftiga ämnen, så pekas just stress och skiftarbete ut som de största anledningarna till de höga talen. Medan skador uppkomna av gifter och bullernivåer minskar för varje år, så väntas de stressrelaterade dödsfallen i stället att öka, och då särskilt inom de kvinnodominerade branscherna där stressen i dagsläget redan är oroväckande hög.
– Det är en jättepressad situation. Inom vård och omsorg har man extremt ont om tid och organisationerna blir allt mer slimmade. Det är ingen entydig bild, men personer högre upp i organisationen tycks skjuta problemen nedåt och låter människorna där hantera det på sitt eget sätt, säger Angelika Sjöstedt från Mittuniversitetet.
Hon menar att det är en process som pågått under lång tid och varierar beroende på vart i landet man befinner sig och vad man har för förutsättningar att påverka sina arbetsvillkor. På en generell nivå finns dock en skillnad i hur man arbetat kring arbetsmiljöfrågor i olika branscher.
– I de klassiska, mansdominerade branscherna har man ofta lagt mycket energi för att utarbeta strategier för den fysiska arbetsmiljön, som varit kopplad till industrier. Det inträffar dödsolyckor och arbetsskador, men de har också betraktats som just det. I omsorgsarbeten har det varit mer luddigt, säger hon.
Arbetsmiljöbegreppet har på så vis historiskt varit kopplat till ett arbete där man arbetar i industri och på stora arbetsplatser där många samlas, vilket gjort det svårare att översätta till omsorgsarbete, som ofta utförs i en hemmiljö. Inom hemtjänsten arbetar många ensamma i många olika hem, och det kan förväntas av en att man ska anpassa sig efter den man kommer hem till.
– Det har inte riktigt setts som en arbetsmiljö, och det gör det svårare att få till en god sådan, och gör det svårare att förstå var arbetsskador uppstår och hur. Det kan därför också bli svårare att få gehör i arbetsmiljöarbetet, säger Angelika Sjöstedt.
Trots att Arbetsmiljöverket har riktlinjer kring organisatorisk och social arbetsmiljö är det enligt Angelika Sjöstedt inte lika etablerat. Rutiner är inte inarbetade och kunskapen kring arbetsmiljön är inte lika väl anpassad för att komma åt organisatoriska och sociala faktorer.
– Vem som kan höja sin röst om dålig arbetsmiljö har inte bara med kön att göra. Inom branscher där man inte är lika organiserad eller där facken inte har en stark roll, där man arbetar på skakiga kontrakt eller med mycket timanställningar, som inom bland annat service och omsorg, är arbetsmiljöarbetet ofta inte lika synligt, säger hon.
Varför det inte görs mer tycks vara frågan som hänger i luften. De höga siffrorna till trots är bemanningsbrist och stressrelaterade sjukdomar till följd av arbete, liksom dödsolyckor, knappast några nya fenomen. Ändå görs enligt så väl Arbetsmiljöverkets rapportförfattare som flera fack och forskare, alldeles för lite.
– Jag önskar att jag hade svar på varför det blivit mindre politiskt gångbart att gå till roten med problemet. Det är många som är less på frågan och det kommer inte riktigt några nya grepp, och det är problematiskt i sig. Det är inte bara undersköterskor som har väldigt skakiga arbetsvillkor heller, utan det är på många nivåer. Jag tror att det behövs en mobilisering underifrån, säger Angelika Sjöstedt.
