Twittermaskinen har fångat vänstern. Rasmus Landström frågar sig om det inte är dags att göra som ludditerna – och slå sönder den.
I april 2019 skrev debattören Daniel Suhonen en krönika om den Sverigedemokratiska ideologen Mattias Karlsson som fick mycket uppmärksamhet. Suhonen berättade om hur han kände igen sig i hans arbetarklassuppväxt, hans osäkerhet när han skulle tala, hans ambivalens inför klassresan. Samtidigt tog han avstånd från SD:s politik – konstaterade att med den skulle arbetarklassen få det sämre. Ett budskap – kan man tycka – som hela vänstern borde skriva under på. Men så var inte fallet. På Facebook lade en känd vänsterprofil upp krönikan med en spydig kommentar om att Suhonen hellre identifierade sig med fascister än med ”rasifierade arbetare i förorten”.
Kort därefter fick statusen närmare hundra kommentarer. Folk som försökte nyansera diskussionen blev utsatta för hätska påhopp och kallades för ”klassreduktionister”. Människor som helt uppenbart inte hängt med i debatten gick in och lajkade de mest aggressiva uttalandena, troligen på grund av att Facebooks algoritmer framhävde dem. Till slut gick en annan vänsterprofil ut och bad Flamman ta bort henne från listan över ”inspirerande vänsterpersoner” – bara för att överlöparen Suhonen stod med på den.
Jag kommer att tänka på det här debaclet när jag läser Richard Seymours nyutkomna The Twittering Machine. Det är en sirligt skriven bok som handlar om vad författaren kallar ”den sociala industrin”, och i boken tar han en mängd liknande exempel. De följer alla samma mall: en giftig kommentar förstoras upp genom en digital visklek, där en text skickas vidare utan att någon har läst den. Till slut har en ogenomtänkt elakhet förvandlats till skitsnack på styltor. Människor rasar, och ju mer de rasar ju mer lajks får de, vilket leder till att de börjar tro att de är ”sanningssägare”. Enligt författaren är fenomenet i sig knappast något som Facebook hittat på – skitstormar har funnits sedan vi uppfann civilisationen.
Men den sociala industrin aggregerar dessa beteenden. På Facebook görs den asociala outsidern till en hjälte och den tävlingsinriktade individualismen blir legio. På senare tid har det kommit många böcker som är kritiska mot de sociala medierna. Från avhoppade Silicon Valley-hipsters till Shoshana Zuboffs magistrala The Age of Surveillance Capitalism. Seymours essä skiljer sig från dessa. Om många av böckerna tar sociala medier ur sitt sammanhang och skriver alarmistiskt om dess påverkan försöker Seymour visa hur det accentuerar en cynisk individualism som redan finns i vårt samhälle.
Ett exempel: när Silicon Valley-avhoppare talar om hur sociala medier skapar troll genom sina algoritmer framhäver Seymour att trollbeteende var vardag långt innan. När Donald Rumsfeld i ett tv-program visades bilder på ett sönderbombat Irak ryckte han på axlarna och sa med sociopatisk likgiltighet: ”Stuff Happens”. Han hade lika gärna kunnat säga: ”We did it for the lulz”.
Med detta sagt är Seymour på intet sätt likgiltig inför hur algoritmerna ständigt ger de mest hatiska, de mest onyanserade rampljuset. Hans bok är något av en skräckkabinett över digitala beteenden, vilket får mig att tänka på hur även Sverige förändrats. Visst, vänstern var polariserad sedan länge, men efter 2011 har de mest oförsonliga nätkrigarna blivit centralgestalter. Nu bör det sägas att det finns betydligt allvarligare problem än vänsterns bråk på Facebook. Borde vi inte bekymra oss mera över ryska trollfabriker och kinesisk övervakning? Jo, kanske. Men Seymour understryker att den vardagliga alienation vi upplever inte är något lyxproblem. Som Marx påpekade i industrialismens barndom så fanns roten till mycket elände i det faktum att maskiner förvandlade arbetaren till redskap istället för tvärt om. Detta framkallade en känsla av främlingskap inför samhället. Känns det igen?
I dag är problemet så djupgående att den enda lösningen tycks vara att agera som ludditerna, som slog sönder maskinerna under 1800-talet. Seymour är dock ytterst pessimistisk inför förutsättningarna. Vid 2020 förutspås Facebook ha tre miljarder användare och någon mass-exodus kommer inte ske, oavsett hur upplysta vi blir om cyniska beteendemodiferingar. Inom demokraterna i USA talas det numera om att använda anti-trust lagar mot företag som Facebook och Google. Bra! Men frågan är vad detta hjälper mot det faktum att vi styrs av maskiner vars asociala ingenjörskonst är själva dess modus operandi. På detta har vänstern bara börjat fundera – och någon lösning på eländet syns inte till.
