När min kollega svarade ”tvätta” på min fråga om vad han skulle göra i kväll sa jag ”va tråkigt”. Han höll med – men poängterade att vissa människor gillar tråkigt. Sedan dess har jag tänkt på fördelarna med förmågan att ha tråkigt. Möjligheten att stå ut och trivas med den trygga tristessen. Kan det i sig vara en skyddsfaktor mot döden? Kanske. Det är en form av underkastelse. Acceptans inför att livet inte betyder så mycket och inte behöver innehålla så mycket. Man kan sitta av livet i princip. Bara man är snäll och gör det man ska. Att sitta i soffan och titta på en rätt okej serie kanske håller mig ifrån att dö. För hade jag sökt hade jag riskerat att finna: heroin, sprit, ett destruktivt umgänge.

Jag tänker ofta på vad som hände med min pappa. För han söp ihjäl sig. Och han gjorde det av tusen anledningar såklart, men jag kan inte låta bli att tänka på när jag var liten och satt vid middagsbordet. Han reste sig upp väldigt ofta. Mamma blev arg för att han inte satt still. Det var ett återkommande drag hos pappa. Resa sig, dona, ringa någon. Inte för en sekund sitta ner och bara ha tråkigt och äta.

Och jag förstår att det inte är så enkelt men tanken vägrar släppa. Att jag ärvt det. Jag blir olycklig och uppstressad när jag kommer på mig själv med att inte göra något. Något kan alltid plockas med. Arbete kan göras. Stordåd kan uppnås. Jag åstadkommer ingenting av att sitta ner och kolla på en rätt okej serie.

Jag brukar inte ha nyårslöften, men jag ska öva på att ha tråkigt nu. Rida ut tid. Pappa söp inte ihjäl sig för att han inte kunde ha tråkigt, men rastlösheten ska vi vara försiktiga med. När den får blomma på en trygg, stabil grund är den en växt som kan spira, bidra till något bra. Människor som gjort bra saker har varit rastlösa. Utan rastlöshet nöjer vi oss, tittar på en rätt okej serie. Men där rastlösheten växer på något skakigt och stökigt blir det ogräs och tillslut gift. Vi måste därför ta det lugnt med den