I maj 2019 kallade konsumentminister Ardalan Shekarabi till sig Klarnas VD Sebastian Siemiatkowski för att ta honom i örat.

– Det är väldigt många människor som hamnar i skuldfällan tack vare exakt den här typen av upplägg och betalningslösningar, sa ministern då till DN.

I förra veckan, knappt ett år senare, släppte Klarna en reklamkampanj som förutom i lokaltrafik och sociala medier också syntes på förstasidan på samtliga stora dagstidningar.

I annonsen sitter artisten Lady Gaga med håret format till texten ”Klarna” i pannan. Hon är insvept i mängder rosa fluff och långfingret, i bildens centrum, är täckt från rot till spets av en enorm guldring – designad av den svenska stylisten Bea Åkerlund.

I texten förklarar Klarna att de ”ger fingret” åt ”De som vill tala om vad du borde göra. Eller vad du inte borde.”

Där fick Ardalan.

Klarna sällar sig därmed till svenska nätcasinon som en del av gruppen ”vi som inte är rädda för Ardalan Shekarabi”.
Att de kan göra det beror kanske på att ministern är rätt harmlös utan lagstiftning i ryggen: lagen mot ockerränta inte har genererat en enda fällande dom på 20 år.

Klarna hävdar förstås själva att de säljer en betallösning, men i praktiken är det just ocker man ängar sig åt.
Såhär fungerar Klarnas affärsmodell: Först tar man ut en avgift för att genomföra en betalning mellan en privatperson och ett företag. I praktiken lånar privatpersonen då pengar av Klarna.

Sedan gör man allt i sin makt för att personen i fråga inte ska betala sin faktura i tid. Klarna har ofta kritiserats för otydliga betalningsvillkor, bristfällig information och en förvirrande uppsättning till synes likartade betalningsalternativ.

När en faktura inte betalats i tid kan man nämligen lägga till förseningsavgifter, vilket är kärnan i verksamheten. Det gör man naturligtvis via ett separat inkassoföretag, har Klarnas VD Sebastian Siemiatkowski själv förklarat. Så att kunden inte kopplar samman föreningsavgiften med Klarnas varumärke.

Varumärket ska ju vara rosa fluff och att vara sig själv.

Helst av allt vill företaget att kundens faktura hamnar hos Kronofogden. Då kan man kassera in ytterligare pengar. Och som vispgrädde, överst: i slutändan blir det en statlig myndigheten som får stå för det dyra och otacksamma arbetet att driva in pengarna.

Klarna tillverkar ingenting. De ger ingenting tillbaka till samhället. Att ens kalla dem ett företag är egentligen missvisande, annat än för de mest svartsynt företagsfientliga gammelmarxister.

Klarnas verksamhet är i praktiken som ett omfördelningsprojekt – från kunderna till ägarna.

Denna verksamhet drabbar i högre grad människor med mindre ordnad eller svagare ekonomi.

Klarnas långfinger är riktat både mot de kunder och det samhälle som möjliggör verksamheten.

Går det att bli upprörd över något så banalt som att ett flygbolag baktalar svensk husman, borde Klarnas kampanj vara skäl till upplopp