Kan vi visa ett samhälle som bygger på annat än destruktivitet och sadistiska aggressioner?
Strafflindring kan ges av flera olika skäl; om man är tidigare ostraffad, utsatts för provokation, förlorat sitt arbete eller uppnått en hög ålder – allt detta och mer därtill kan betraktas som skäl att lindra påföljden. Men vid omogna unga människor, där går tydligen gränsen. Man bör fråga sig varför.
Redan förra året sågades förslaget av tunga remissinstanser som Justitieombudsmannen, Säpo, Åklagarmyndigheten, Brottsförebyggande rådet, Advokatsamfundet samt två experter från själva utredningen. Förslaget saknar vetenskaplig grund och riskerar att öka kriminaliteten, snarare än att motverka den. Det borde rimligtvis ha skrotats redan då. Men viljan att verka hård och skoningslös har kapat alla förtöjningar till rationaliteten, och regeringen går vidare med frågan. Förra veckan skickades förslaget åter ut på remiss. Detta efter påtryckningar från M, KD och SD. Men också med den entusiastiske justitieministern Morgan Johansson vid ratten.
Varför framhärdar man i att driva en politik som riskerar att öka kriminaliteten bland unga? Den givna förklaringen är att högerpopulismen blivit det gängse svaret på den oro som ökade klyftor medför. Impulsen att förorda en politik som underblåser våra aggressioner och gör dem till politisk valuta har överhanden. Mörkret väller fram ur den trevliga fasaden när delar ur befolkningen hetsas mot varandra och var och varannan grannskapsgrupp på Facebook mest handlar om att bilda medborgargarden för att sätta åt tonåringar.
Civilisationen har en tunn fernissa som döljer de mest ohyggliga aggressioner. Människor är kapabla till besinningslöst våld. En insikt som drabbade Sigmund Freud under första världskriget. För honom utgör själva samhället roten till det onda. Samhället ger oss många fördelar, men det förmår inte att göra oss lyckliga. Det gör oss sjuka.
Att ”äga SD, M och KD med fakta och logik” är inte en framkomlig väg
För att kunna ingå i en gemenskap tvingas vi ständigt övervaka och lägga band på oss själva. Vi slår inte ner den som tränger sig i kön, vi avstår från sexuella aktiviteter i opassande sammanhang, och så vidare. Alla överträdelser straffas. Både av samhället och med skuldkänslor. Överjaget står som en garant för de samhälleliga dygderna – för civilisationen. Baksidan av det freudianska myntet är att överjaget straffar oss oavsett om vi överskrider lagen eller inte. Det öppnar en avgrund av aggressioner, inom varje människa.
Det är enkelt att piska upp hat, och en vilja att skada andra människor. När det sker på kulturell nivå och vi ansluter till en sadistisk politik som syftar till att straffa och stöta ut hela grupper ur samhället börjar den tunna fernissan krackelera.
Vid det senaste brittiska valet upptäckte några valarbetare, som stod kvar länge vid dörrarna och pratade, gemensamma drag hos väljare som övergett Labour för gott. Även om man gillade Corbyn fanns upplevelsen av att ha investerat hela sitt liv i en relation till staten. Efter år av nedskärningar återstod inget annat än bitterhet, även hos materiellt välbeställda väljare. Man anslöt sig hellre till Boris Johnsons tuffa tag, än till ett projekt som man insåg skulle förbättra ens liv. Detta var vad man ville ha tillbaka av staten – ren förstörelse.
Att ”äga SD, M och KD med fakta och logik” är inte en framkomlig väg. Den känslomässiga resonansbotten av aggressioner som den nykonservativa vågen spelar på är helt enkelt inte mottaglig för rationella argument.
Men det är ändå möjligt att visa på ett samhälle som baseras på någonting annat än ren destruktivitet och sadistiska aggressioner. Principen om att visa hänsyn till unga som begår brott är en sådan. Unga har sämre impulskontroll och bör dömas därefter. Unga som döms till fängelsestraff löper stor risk att fortsätta begå brott. Unga löper extra stor risk att radikaliseras i fängelsemiljön. Ett långsiktigt förebyggande arbete löper hand i hand med viljan att förhindra att unga kastar bort sina egna liv och i värsta fall även andras. Genom att socialisera individen in i samhället. Så skyddar vi varandra från bestialiteten under fernissan.
Freud ser ingen utväg ur den kultur som vi vantrivs i. Det är helt enkelt svårt att vara människa. Även om man inte delar hans pessimism är det ändå en idé värd att ta på allvar.
