I Argentina försöker den nya vänsterregeringen att genomföra sociala reformer i ett ekonomiskt krisläge. Knappt två år efter att landet beviljades ett av de största lånen någonsin erkänner nu IMF att skuldbördan är ohållbar.
Den 18 februari gjorde IMF:s ordförande, Kristalina Georgieva, ett högst anmärkningsvärt medgivande: Argentinas skuldbörda är ”ohållbar” förklarade hon i ett uttalande strax innan hon sammanstrålade med landets finansminister Martín Guzmán på G20-mötet i Saudiarabiens huvudstad Riyad. ”Den överskottsnivå som skulle krävas… är inte ekonomiskt eller politiskt realistisk”, lyder uttalandet. Därför rekommenderar organisationen ett ”substantiellt bidrag” från privata långivare, utan att närmare gå in på om det ska ske genom avskrivningar, uppskov eller både och.
Det är för det första anmärkningsvärt för att det ska mycket till innan IMF gör liknande deklarationer – senast det hände var ifråga om Grekland, när krisen där redan hade pågått åtskilliga år och det var uppenbart för alla att landet hamnat i en katastrofal ekonomisk spiral av omöjliga skuldbetalningar och depression.
Men det är också uppseendeväckande då det bara har gått mindre än 2 år sedan organisationen själv beviljade ett rekordlån på 56 miljarder dollar till Argentina, och alltså i högsta grad bidrog till den skuldfälla man nu oroar sig över. Sedan dess har IMF bytt chef och uppenbarligen också inställning. Faktum är att ingen mindre än den förre presidenten Mauricio Macri i början av året förklarade att han varnat för denna situation:
”Jag varnade för att låna för mycket, för sedan kommer dagen när marknaderna inte vill låna mer och vi är förlorade, men alla försäkrade mig om att det var okej”, sade han inför ett mindre möte av partikamrater, och erkände därmed misslyckandet samtidigt som han lade skulden på sina ekonomiska rådgivare.
Under Macris fyra år vid makten fördubblades statsskulden från runt 50 till nära 100 procent av BNP, och mycket av den är med kort frist och höga räntor. Det viskas nu om att ett avtal redan har slutits mellan IMF och Argentina, som sedan december styrs av den peronistiske presidenten Alberto Fernández, som innebär att fonden förlänger fristen på återbetalningarna. Därmed räddar IMF sin egen balansräkning, i vilken lånet till Argentina utgör hela 45 procent, från att visa katastrofala förluster.
– IMF vill inte att Argentina ska kollapsa. Många byråkraters jobb och karriärer hänger på det. Men det handlar inte enbart eller ens främst om att inte förlora pengar, utan om den politiska kostnaden ifall satsningen skulle avslöjas vara ett fiasko, säger Eva Sacco, ekonom på Centret för politisk ekonomi vid Buenos Aires Universitet, till Flamman.
Under Macris fyra år vid makten fördubblades statsskulden från runt 50 till nära 100 procent av BNP, och mycket av den är med kort frist och höga räntor
Det finns siffror som visar att 80 procent av lånet försvann ur landet genom kapitalflykt. Det skulle betyda att fonden bröt mot sina egna stadgar, enligt vilka utbetalningarna ska avbrytas om det är uppenbart att lånet finansierar kapitalflykt. En finanskollaps riskerar att leda till obekväma frågor. I stället är det de privata långivarna, som tillsammans sitter på statsobligationer på runt 120 miljarder dollar, som är det stora hindret. Större delen av den skulden är i utländsk valuta och under utländsk lagstiftning.
– Den privata sidan har andra motiv. För dem spelar det inte så stor roll om landet kraschar eller inte, de är intresserade av att rädda sina pengar eller åtminstone förlora så lite som möjligt, säger Eva Sacco.
I slutet av februari anlände en informell delegation från den internationella finansvärlden och satte sig, efter att ha testats för coronavirus, i förhandlingar med finansdepartementet. De representerar några av världens största investeringsfonder: Blackrock, Fidelity, Pimco, Templeton och Greylock, som ibland tillsammans kallas för ”det privata G5”. Flera av dem, särskilt Blackrock, är också storägare på svenska börsen och förvaltare av svenska pensionsfonder. De enorma investeringsfonderna satsade kraftigt på argentinska statsobligationer under Macri eftersom de då erbjöd räntor långt över internationella standardnivåer – upp till 8 procent i dollar medan de på de flesta håll i världen låg under 2 procent. Tillsammans håller de runt 35 procent av den totala skulden, men deras inställning är avgörande.
– De små obligationsägarna tenderar att följa de storas val, menar Eva Sacco.
Om 75 procent av fordringsägarna accepterar en uppgörelse måste resten följa med, en regel som har börjat tillämpas runtom i världen under senare år för att möjliggöra lättnader för hopplöst skuldsatta länder. Vad regeringens utgångsbud är i förhandlingarna är okänt, men det antas att det innebär både avskrivningar och uppskov med betalningar. I maj förfaller annars stora avbetalningar i utländska valuta som blir mycket svåra för landet att möta.
– För realekonomin är det akut viktigt att skuldfrågan får en lösning. Just nu är hela regeringens uppmärksamhet riktad mot skuldförhandlingarna och allt annat inklusive en stimulering av ekonomin får vänta. Samtidigt fortsätter arbetslösheten att öka, företag att gå i konkurs och reallönerna att falla.
En lösning är en uppgörelse. En annan är att Argentina ensidigt ställer in betalningarna på hela eller delar av sin skuld – vilket också är det hot som föranledde förhandlingarna från första början. Vilket som är det bästa alternativet är inte självklart, menar Eva Sacco.
– Vi har blivit indoktrinerade att tro att en betalningsinställelse vore en katastrof, men Argentina har gjort det flera gånger tidigare, och efter krisen 2001 återhämtade sig landet trots inställda betalningar på statsskulden. Vi är redan i praktiken utestängda från internationella finansmarknader. Det är möjligt att en hållbar lösning vore att ställa in betalningarna och sedan vara beredda att försvara sig i domstol mot alla krav. Det sämsta alternativet vore att hanka sig fram på obestämd tid utan en definitiv lösning.
I gengäld för stödet från IMF har Argentina accepterat att en grupp från organisationen åter tillfälligt har inrättat sig i landet för att övervaka ekonomin. Det betyder bland annat att landet förbinder sig att undvika ett primärt budgetunderskott (det vill säga, innan räntorna på statsskulden betalats), fast möjligheterna till det i vilket fall som helst har varit begränsade.
– Fernández tog över en ekonomi som redan var kraftigt åtstramad, och han har inte stramat åt den ytterligare men heller inte haft något utrymme att stimulera den, säger Eva Sacco.
Tidningen Tiempo Argentino konstaterar att i brist på utrymme för att spendera på underskott, är regeringens strategi att omfördela pengar till de sektorer som mest sannolikt spenderar dem – målen att stimulera ekonomin på keynesiansk väg och att omfördela resurser sammanfaller alltså.
Regeringen delar bland annat ut checkar på mellan motsvarande 600–1 000 svenska kronor i månaden till barnfamiljer utan vita inkomster för matinköp, samtidigt som man har höjt exportskatterna på jordbruksprodukter. Den har skurit ned i förmåner för högt uppsatta tjänstemän såsom domare, åklagare och diplomatisk personal, liksom för parlamentsledamöter och ministrarna själva. Men Fernández har också redan börjat väcka missnöje bland de egna gräsrötterna med en tillfällig pensionsreform som drevs igenom per dekret. Den höjde visserligen de allra lägsta pensionerna men samtidigt gjordes besparingar på stora gruppers pensioner som i vissa fall bara motsvarade runt 5 000 svenska kronor i månaden, och som knappast kan betraktas som priviligerade skikt.
Partierna till vänster om regeringsalliansen kritiserar politiken för att vara nyliberal, men det har de å andra sidan i stort sett alltid gjort oavsett vem som sitter vid makten. Lantbrukarorganisationerna, ledda av de stora jordägarna, kommer att blockera leveranserna av spannmål och slaktdjur under fyra dagar denna månad i protest mot exporttullarna. Förutom en tillfällig prishöjning på kött i affärerna lär konsekvenserna dock bli begränsade. Större sociala protester har regeringen Fernández dock lyckats undvika hittills. Lärarfacket accepterade exempelvis nyligen ganska blygsamma löneökningar med argumentet att den nya regeringen måste ges en chans först.
– Så länge vi inte löser frågan om skulden är utrymmet för allt annat begränsat. Vad man än gör så blir det en dragkamp med kort rep, konstaterar Eva Sacco.
