Alla utom någon fotograf på SVT hade tappat räkningen på vilken presskonferens i ordningen det var. Men till sist så stod Annie Lööf där i riksdagens pressrum och sade ”okej då” till Stefan Löfven.

Januariavtalet, den punktlista som blev resultatet av överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet, innehåller till väldigt stor del massor av dålig borgerlig politik som sossar i allmänhet egentligen inte vill ha något att göra med. Men för S-ledningen var politiken sekundär i byggandet av regeringsunderlaget. Det viktiga var att surra fast samarbetspartierna på rätt sida historien i sitt förhållande till Sveriges tredje största parti, SD. Detta var Stefan Löfvens strategi. Den blev lyckosam. Men samarbetet blev det inte.

Å ena sidan är januariöverrenskommelsen ett uttryck för att det enda regeringsunderlag som S kan mobilisera består av skattesänkarliberaler som är motståndare till SD. Det betyder också att SD inte får inflytande – vilket är positivt. Å andra sidan är januariöverrenskommelsen *också* ett samarbete i ”mitten” där C och L får så mycket utrymme att det kortsluter motsättningarna som ändå finns mellan socialdemokratins välfärdsvurm och borgerlighetens skattesänkarfundamentalism. Om S någon gång skulle vilja vara ett intresseparti för arbetarklassen är det omöjligt i den här regeringen.

Alltså kan SD lugnt växa vidare.

I maj, 2020, mitt i en kris och med helt nya politiska förutsättningar, tycks SD inte heller vara så parlamentariskt exkluderade som det var tänkt. Nu deltar man på partiledarträffar och överläggningar och har i praktiken legitimerats av samma kris som till slut gjorde att frågor om invandring och brottslighet inte längre är de enda frågor som diskuteras.

Även om Jimmie Åkessons synlighet i media har minskat, så har partiet parkerat på en betydligt högre nivå i opinionsmätningarna än vad valresultatet gjorde gällande. SD är varken tystade, stoppade eller isolerade.

Under tisdagen höll Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt en presskonferens där de krävde att regeringen skjuter till ytterligare 25 miljarder till kommunerna – för att stoppa nedskärningar och för att stärka välfärden. Om regeringen inte lyssnar inom en vecka menade Sjöstedt att man planerar att gå ihop med Kristdemokraterna och Moderaterna för att återigen hota regeringen med en riksdagsmajoritet. Det han glömde att säga är att Sverigedemokraterna också behövs för det.

Vänsterpartiet kan så klart låtsas att SD inte finns, det är till och med en bra strategi, men analyser måste ju bygga på verkligheten.

Coronakrisen har på ett tydligt sätt aktiverat de ekonomiska frågorna i den politiska debatten. Det är välkommet. Dessa frågor utgör också SD:s döda vinkel. Att prata om pengar är den enda strategi som tycks bita.

Men så länge 73-punktsprogrammet ligger fast riskerar svaren på många av de ekonomiska frågorna att bli mer än lovligt liberala. Samtidigt är de parlamentariska realiteterna desamma nu som i januari 2019. Något annat regeringsalternativ finns fortfarande inte men hela fundamentet regeringen bygger på – att vara på rätt sida historien – urholkas nu när Jimmie Åkesson är insläppt.

Så vad är alternativet?

Ett nyval mitt under pandemin är i princip olagligt med tanke på rådande restriktioner. Och det vore väl helt ärligt inte optimalt även om det var praktiskt genomförbart. Men faktum kvarstår: verkligheten har sprungit ifrån den parlamentariska situationen.

Lösningen är att låta riksdagen få än mer inflytande över politiken. Oppositionen gör således helt rätt som fortsätter att utmana regeringen. Om riksdagens majoritet (sannolikt olika sådana) vågar driva igenom saker som till exempel mer pengar till välfärden kommer de åtminstone avspegla väljarnas vilja bättre än januaripartiernas värdelösa punktlista.

Majoriteten i riksdagen är höger. Det måste vi ändra på i val, men konflikterna och vilka sidor partierna står på måste bli synliga för att kunna bromsa SD:s tillväxt.

Men, val och regeringsbildning och sånant får vi ta sen, när den akuta coronakrisen är över. Det viktiga nu är att politiken i största möjliga utsträckning avspeglar vad de flesta vill. Till exempel att det behövs mer pengar till välfärden och äldreomsorgen för att stoppa smittan och minska antalet som dör av covid-19.