Den 12 december 2019 blev ett drastiskt avslut för den vänsterinriktade rörelsen i Labour, tillfälligt i alla fall. Det var på något sätt nu eller aldrig. Att vinna val genom att vara vänster har under en lång tid setts som en omöjlighet inom socialdemokratin. Val vinner man nämligen i den politiska mittfåran enligt all sorts politiskt tänk och strategi. Men kanske skulle det bli ändring på det den 12 december när vallokalerna stängde i Storbritannien. Skulle ett parti som inte tvekade om sin ideologiska ståndpunkt kunna inneha premiärministerposten i Storbritannien? Många inom den unga svenska socialdemokratin satte sitt hopp till Jeremy Corbyns Labour. Detta för att kunna visa att det finns en annan väg också för svensk socialdemokrati, en väg som inte innebar ett ständigt stampande i mitten.
Valresultatet blev givetvis en besvikelse för oss. Hur skulle vi nu i praktiken visa att Corbyn väg var rätt? Det går att diskutera varför Labour förlorade. Var Corbyn för vänster? Var det Brexit? Var det ett av interna strider sargat Labour som inte kunna vinna val? Förklaringarna kan vara flera men trots utfallet den 12 december så har svensk socialdemokrati fortfarande mycket att lära av Corbyns tid som Labourledare.
Givetvis handlar politik om att nå valsegrar, men det måste till lika stor grad handla om att forma en växande medlemsorganisation. Politik handlar om att entusiasmera människor, att skapa intresse och välkomna fler till politiken. Under Corbyns tid lyckades partiet till stor del med detta; att få in unga människor i rörelsen men också att få folk att bli partiaktiva som aldrig förr varit det. Under Corbyns tid växte partiet kraftig i medlemsantal och kunde titulera sig Europas största parti. Labour förmådde att skapa det som alltjämnt är så viktigt för socialdemokratin: att i praktisk handling forma en folkrörelse. Labour kunde i och med detta skapa en stark kampanjkultur men också en levande partiorganisation. Vårt eget socialdemokratiska parti har under lång tid tappat medlemmar och att kalla oss för en stor folkrörelse blir svårare för varje år som går.
Det Corbyn också lyckades med var att ena en bred vänster inom Labour. Tidigare hade flertalet mindre vänsterpartier kandiderat mot Labour i valen men dessa valde att stå åt sidan och ge sitt stöd till Corbyn. Partiet lyckades få in medlemmar som tidigare inte känt sig hemma i mittenprojektet ”New Labour”, men som hittade sitt parti i Corbyns Labour. Ett brett parti där fler åsikter representeras stärker socialdemokratisk idédebatt, om man är vänster ska man känna sig hemma i den socialdemokratiska rörelsen. Det lyckades Corbyn med och det är nyttigt att tänka på för alla socialdemokratiska partier. En
bredare idédebatt gagnar socialdemokratin.
Corbyns Labour lyckades också med att sätta en ny politisk agenda där man inte accepterade den nuvarande politiska riktningen i landet. Man visade på alternativ i politiken och ifrågasatte systemet på ett sätt som få andra Labour-
ledare gjort på decennier. Partiet hade förslag som också vann i popularitet hos befolkningen såsom förstatliganden på en lång rad områden och fritt bredband i hela landet. En politik som motsatte sig kapitalism och inte tvekade i sin socialism.
Inom socialdemokratin idag så är vi många som oroar oss för vad vårt parti har tagit vägen, var den ideologiska kärnan är och om vi kan upprätthålla idén om folkrörelsen i vårt parti. Jag och många med mig tror på den socialdemokrati Corbyn visade, en socialdemokrati som kan växa som folkrörelse, som möjliggör idédebatt och bottnar i en ideologisk övertygelse. En socialdemokrati som man känner sig stolt över och kan knacka dörr för. Socialdemokratin kan förmå mer än vad man presterat på senare år men då behöver vi också snegla mot det där lite mer vågade och radikala systerpartiet Labour.
Carl-Michael Palmér
Vice ordförande SSU Stockholm
