Vice statsminister Isabella Lövin meddelade på onsdagen, via en debattartikel i Aftonbladet (26/8), att hon lämnar posten som språkrör i Miljöpartiet.

Beslutet föregicks inte av någon större offentlig ryktesspridning och betraktas därför som ”oväntat” i de stora dagstidningarna.
Men helt oväntat var det kanske ändå inte. Miljöpartiet har harvat runt fyraprocentspärren sedan 2016. Vilket råkar vara samma år som Lövin tillträdde som språkrör.

Inte så att alltihop nödvändigtvis är hennes fel. Miljöpartiet har problemet att de samarbetar med en socialdemokrati som mest verkar skämmas för sina gamla partner inför de nya kontakterna i L och C.

Inte heller är det så att Isabella Lövin inte har fått något gjort. Sverige har under hennes tid i regeringen satsat mer än någonsin tidigare – åtminstone räknat i kronor och ören – på klimat och miljö. Och vi har en klimatlag. Och om man vill köpa en elsparkcykel, ja, då är det billigare än innan.

Problemet är bara att klimatfrågan, kanske i skillnad till många andra politikområden, inte definieras av vad man gör, utan vad man inte gör. Här handlar det inte om att gynna den ena eller den andra gruppen, eller att vidga eller minska klyftor. Här hjälper lite grann, i alla fall i många väljares ögon, i princip inte alls.

Beroende på hur man räknar kan man se att Sveriges utsläpp ökar något – eller minskar något. Båda resultaten är knappast tillräckliga för ett parti som gick till val med sloganen: ”Nu. Klimatet kan inte vänta” och ett avgående språkrör som så sent som häromdagen sa ”Sist det var kris räddade vi bankerna. Nu är det klimatets tur.”

Enligt en opinionsundersökning från Novus i början på året ger den så kallade Greta Thunberg-generationen Miljöpartiet ett lika lågt stöd som befolkningen i allmänhet. Bland väljarna i stort är det bara 20 procent som anser att partiet som har miljö i namnet har den bästa politiken inom det området.

En del av detta beror förstås på att det är svårt att bedriva en radikal miljöpolitik under Stefan Löfvens breda tumme. Men de klimatradikaliserade som kan ursäkta Isabella Lövins svaga reformskörd tycks ändå ha svårt att se vad det är hon skulle vilja göra egentligen. Hur räddar man egentligen klimatet utan att ge sig på det ekonomiska system som utgör planetens dödsdrift?
Det gör man inte. Och det vet både Greta Thunberg-generationen och allt fler av Miljöpartiets gamla supportrar.
För en väljarbas som är fullt medveten om att huset brinner verkar det inte ha varit någon större tröst att en vuxen i ett av rummen fipplar med termostaten.