I början av augusti kom Sven-Eric Liedmans Från Platon till demokratins kris ut. Det är den femtonde omarbetningen av den bok som kom ut för första gången med titeln Från Platon till Lenin: De politiska idéernas historia 1972. Liedmans Från Platon till-böcker har utan underdrifter blivit något av ett svenskt idéhistoriskt standardverk, inte minst på många av våra humanistiska institutioner där de under lång tid har varit kurslitteratur. Som standardverk tjänar de för vem som helst som vill få sig till del en lättläst idéhistorisk överblick. Böckerna är dock inte helt okontroversiella i allas ögon. Särdeles svårsmälta tycks de vara för många liberaler som genom åren framfört kritik mot hur mycket utrymme som tillägnas Karl Marx. 

De liberala belackarna har allt som oftast inte en särskilt nyanserad syn på vare sig Marx, Liedman eller för den delen det egna liberala idéhistoriska tankegodset, men borde i alla fall kunna bemöda sig med att undersöka vad för slags Marx det är som Liedman egentligen släpper fram i böckerna. Liedman är en av våra mest framstående Marx-kännare, och den Marx som kommer oss till del i Från Platon till-böckerna är knappast revolutionären, utan framför allt en akademiskt och intellektuellt vägledande Marx. Liedman, som myntat begreppet ”engelism”, tillhör snarare den riktning inom Marx-forskningen som anser att Marx intellektuella gärning förvanskades och fick en dogmatisk riktning först genom Friedrich Engels. Om man vill dyka djupt in i Marx tankevärld är således inte Från Platon till-böckerna att rekommendera, de är som sagt översiktsverk. För en djupare insikt, läs då hellre Liedmans helt Marx-inriktade böcker som till exempel biografin Karl Marx (Bonniers) från 2015.

Däremot är Från Platon till-böckerna lysande exempel på varför Karl Marx person och tankegods fortsätter utgöra ett av det mest inflytelserika genom tiderna. Intellektuellt och politiskt influerad av Marx eller inte, vem vill egentligen ta del av ett översiktsverk av de stora politiska tänkarna och idéerna som inte är utformat så? Man kan ju verkligen fråga sig vad för slags idéhistoriskt översiktsverk vi hade fått oss till del genom att minska eller strypa det stora utrymme Marx har i Liedmans böcker. Oavsett vad man tycker om Marx tankegods, tala om idéhistorisk blind fläck! Man får förmoda, om man lyssnar till en liberal kritiker av Liedmans böcker som till exempel Svante Nycander, att kritikerna av Liedmans böcker i denna blinda fläcks ställe i stället anser att det borde ges utrymme åt mer marknadsfetischistiska, liberala tänkare. Dock är det ju knappast så det idéhistoriska arvet ser ut.