Erik Adelsohn hade allt. Toppkonsultjobb och trygg uppväxt i ett barockpalats i Gamla Stan som avkomma till förre moderatledaren Ulf Adelsohn och förre kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Ändå, berättar han i en uppmärksammad DN-intervju (2020-09-05), var det något som fattades. Sökandet efter en djupare mening med tillvaron ledde till ett uppbrott från Stureplanslivet för att i stället slå sig ned i en sjötomtsvilla på Lidingö och ägna dagarna åt österländsk mystik, psykedeliska droger och tantrasex. Numera predikar Adelsohn om sitt nyfunna kall ”precis som att jag predikade om kapitalismen när jag var 25”.
Teologen och pingstvännen Joel Halldorf är en som återkommande pekat finger åt liberalismens tomhet, bland annat i sin nya bok om religionens roll i den svenska offentligheten, Gud: Jakten. Det gör han såklart från sin horisont och söker sina förklaringar i ”ett stängt och förseglat universum” där allt handlar om ”ekonomins, naturvetenskapens och det politiska spelets språk”. I stället för den gemenskap som Halldorfs församling erbjuder, tillhandahåller det moderna samhället endast avgudadyrkande i form av konsumtion, ”i en värld där köpcentrum designas som tempel, reklamare är präster och shopping fungerar som vår viktigaste ritual”.
Men, tillägger Halldorf, om vi nu inte längre har behov av andliga frågor, varför är då bokhandlarna fulla av självhjälpsböcker? Och varför kryllar det av moderna människor, inte minst inom kulturvärlden, som gillar att visa sig klädsamt djupsinniga genom att kokettera med sin nyvunna andlighet? Halldorfs bok är som synes full av halvgamla spaningar och bränner till först när han går i klinch med frikyrkans svenska kritiker. Och han är slug eftersom han gör så – inte med besvärjelser och inkvisitionens glödtänger – utan med akademiskt lingo. Pingst-rörelsens extatiska predikningar bröt mot en ”viktoriansk kultur som hyllade sans och balans” och rev upp sår ”i ingenjörernas folkhem”. Pingstvännerna var helt enkelt ”’den andra’ i det moderna Sverige”.
Pingströrelsens språng till en politisk kraft i Sverige mitt under de rationellaste rekordåren i söndersekulariserade Sossesverige kan såklart tolkas som ett undertryckt, tungomålsskriande behov av existentiella grubblerier och sammanhang. Ett annat, dokumenterat, faktum var att pingstkyrkans ledare Lewi Pethrus fick spader efter att ha sett Lena Nyman knulla med en hund i Vilgot Sjömans film 491 och samtidigt nåtts av beskedet att sossarna ville ersätta kristendomskunskapen i skolan med den misstänkt relativistiska ”religionsvetenskapen”, vilket fick Pethrus att ta steget ut i politiken och grunda Kristdemokraterna.
De frikyrkliga i Sverige var inte ensamma. En andlig väckelse skedde ungefär samtidigt över hela världen med maktambitioner över både himlar och jord. I kapitalismens centrum, och särskilt närings-livets styrelserum, var det nyuppståndna irrationella herremansfilosofier, ledarkulter och new age. I länder där sekulära och socialistiska rörelser just jagat ut olika kolonialmakter var det i stället islamism, hindunationalism och högerkristna bukpräster med täta band till Washington. Frågan om hur stor del av detta som kan förklaras med folkens behov att fly den kvävande moderniteten och hur stor ära som ska tillskrivas de vapen och pengar som strömmade in från Pentagon är väl öppen för debatt.
Att den evangelikala rörelsen, med sin framgångsteologi och fanatiska antikommunism som signum, gift sig så väl med makten är, vilket även Halldorf konstaterar, knappast märkligt. En lära som hyllar överheten, föraktar svaghet, predikar åt arbetare att bliva vid sina lästar och betraktar varje rättighetskrav som demoniska hädelser har föga förvånande verkat tilltalande för amerikanska presidenter, bankchefer och generaler. I Sverige, samtidigt som Lewi Pethrus skapelse tog plats i sin första regering, förkunnade Livets Ords grundare Ulf Ekman att socialismen var en ”andemakt” och att måttet på Jesus kärlek visade sig genom kursen på ditt aktiebolag.
Så Halldorf har rätt i att sekulariseringen är en myt. Men han har fel i att religionen står i motsats till liberalismen. Kapitalet har sedan länge lämnat förnuftet bakom sig och mår prima. Erik Adelsohn medger förvisso att det skulle ”kännas som en befrielse” att bli av med alla sina pengar, men förtydligar att han för den sakens skull givetvis inte tänker följa några gamla mossiga bud om att månglare ska hållas utanför templet eller att det är svårt för den rike att knyckla sig in i himlen. På så vis är den härskande klassen finurlig. Allt profant kan enkelt heliggöras.
