Inrikes 15 oktober, 2020

Den danska modellen för kriminalpolitik

Dubbla straff för gäng­brottslingar, slopad ungdoms­rabatt och mer avlyssning. Dansk kriminal­politik är en ständig inspirations­källa för svenska politiker. Dessvärre verkar ingen veta om de tuffare tagen verkligen fungerar.

Om regeringen hade vågat göra som i Danmark, då hade vi inte haft de här problemen med gäng­kriminalitet. Det slår Moderaterna Ulf Kristersson och Johan Forsell fast i en debattartikel i Aftonbladet i slutet på augusti.
S-ministrarna Mikael Damberg och Morgan Johansson är snabba att svara. ”Visst finns det mycket att lära från Danmark” skriver de i samma tidning bara ett par dagar senare.

Den danska kriminalpolitiken har delat svensk offentlighet i två. På ena sidan finns de som ser föredömligt hårda tag mot buset. På den andra finns de som i stället ser insatser med rasistiska övertoner, som inte gör annat än att skapa ett hårdare samhälle.

Som historien går var det 2009 som det började. Danmark plågades av konflikter mellan kriminella mc-gäng. Skottlossning på gatorna, mord och sprängningar blev vardag.
Folket var rädda och politiken tog oron på allvar.

Det första så kallade ”bande­pakket”, gängpaketet, presenteras av den konservativa regeringen 2009. Paketet innehåller lagskärpningar som borde vara bekanta i Sverige mer än tio år senare. Det handlar bland annat om dubbla straff för brott som kan anses ha en gängkoppling, och kraftigt höjda straff för brott som begås mot polis och så kallad blåljuspersonal.

Det är starten på en ny dansk kriminalpolitik, som betonar hårda tag mot gängbrottslighet. Det första bandepakket kompletteras med ytterligare två, det senaste infört så sent som 2017.

Bakom paketen står både en bred politisk enhet. Konservativa Venstre, Socialdemokraterna och Dansk Folkeparti är alla överens liksom de flesta av de mindre partierna. Bara Vänster­partiet Enhedslisten är egentligen kritiska.
Det danska folket verkar också nöjda med sin nya politik.

– Det har vi opinionsundersökningar som visar, säger Dudre Dahlerup, dansk-svensk sociolog till Flamman.

Nu vill flera svenska politiker och debattörer göra som Danmark. Moderater, socialdemokrater och sverige­demokrater inspireras alla av den danska politiken.

Men är det egentligen något att inspireras av?

I en serie artiklar ska vi utforska hur danska idéer importeras till Sverige. Av olika personer, partier och politiska strömningar.

Vi börjar mitt i alltihop.

Vid Köpenhamns tingsrätt tillämpas dubbla straff för gängkriminella. Foto: Johan Nilsson/TT

Vid Köpenhamns tingsrätt tillämpas dubbla straff för gängkriminella. Foto: Johan Nilsson/TT

I augusti döms fem unga svenska män i Köpenhamns tingsrätt. De anses vara inblandade i ett dubbelmord i Herlev strax nordväst om den danska huvud­staden – en del i gängkonflikten mellan de svenska kriminella gängen Shottaz och Dödspatrullen. Straffen är hårda. Livstids fängelse för de tre äldre männen, varav den yngsta var 21 år gammal när morden begicks. 20 års fängelse för två 17-åringar.

– I Sverige hade de fått fyra år, säger en av de yngre männens advokat lite uppgivet i tingsrätten.

Fallet är grannländernas kriminalpolitik sammanfattad i en dom. Även om domstolens beslut omedelbart överklagas visar den på flera viktiga skillnader: de med svenska mått långa fängelsestraffen påverkas både av att Danmark saknar den straffrabatt för ungdomar som Sverige har och att brott som kan anses begås inom en gängmiljö i Danmark kan bestraffas dubbelt.

Vilken som är den rimliga sidan av Öresund beror förstås på vem du frågar.

Enligt Drude Dahlerup är det i Sverige framförallt högern som hänvisar till Danmarks påstått populära, framgångsrika och tuffa kriminalpolitik, medan det i Danmark snarare ser ut så att högern använder Sverige som ett avskräckande exempel. Sådär går det om ni låter feminism, postmodernism och islamisering gå för långt.

Men även svenska S har sneglat på Danmark, om än inte lika mycket som M, SD eller KD. Det höjda straff för vapenbrott – som innebär att alla som påträffas med ett vapen häktas automatiskt – brukar till exempel framhållas som en av regeringens viktigaste åtgärder mot organiserad brottslighet av justitieminister Morgan Johansson. Också det är en reform lyft ur de danska bandepakken.

En av de som varit aktivast i att förespråka den danska modellens brottsbekämpning i Sverige är dock Johan Forsell, rättspolitisk talesperson hos Moderaterna. Under hans översyn har partiet de senaste åren lagt fram ett antal förslag som inspirerats av danska föregångare. Det handlar om dubbla straff för gängkriminalitet, förbud för dömda att vistas inom vissa områden, och tillfälliga visitationszoner: det vill säga att polisen inom vissa områden får visitera människor utan brottsmisstanke.

För honom är det viktigaste faktorn i vad han ser som en effektiv dansk kriminalpolitik enighet.

– De bestämde sig verkligen för att göra någonting. Man kan tycka att det var rätt eller fel sak, men man bestämde sig åtminstone för att göra någonting, säger han till Flamman.

Riktigt så blev det inte i Sverige. När partiövergripande samtal om gäng­kriminaliteten hölls i Sverige 2019 hoppade Moderaterna av. De hänvisade beslutet bland annat till att Socialdemokraterna inte ville införa de förslag Ulf Kristersson och Johan Forsell importerat från Danmark.

– Det är intressant med Danmark, säger Forsell, där bestämde sig Socialdemokraterna för att inte ta en politisk konflikt i rättsfrågor. Till skillnad då från den svenska regeringen, även om de så klart inte vill ha brottslighet heller.

Han menar att en tuff kriminal­politik är vad folket efterfrågar.

– Jag är övertygad om det. Det är den stora frågan just nu, och folk är trötta på att det skjuts och sprängs varje dag.

Risken är ju att man inför en lag­stiftning som är väldigt långt­gående, och att man ändå inte får stopp på gängskjutningarna…

– Den stora risken är att det blir som i Sverige. Här har gängkriminaliteten exploderat. Här finns det lika många gängkriminella i Stockholm som i hela Danmark. Det är ju ingen som talar om att man ska inspireras av Sverige i alla fall. Var och en får väl dra sina egna slutsatser av det.

Moderaten Johan Forsell anser att ett kraft­fullt agerande mot gäng­brottsligheten har fungerat i Danmark – och skulle kunna göra det i Sverige. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Moderaten Johan Forsell anser att ett kraft­fullt agerande mot gäng­brottsligheten har fungerat i Danmark – och skulle kunna göra det i Sverige. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Enligt den europeiska statistikmyndigheten Eurostat ligger Sverige mycket riktigt en bit högre än Danmark i brottsstatistiken. Sett till anmälda brott per hundra tusen invånare är Sverige hårdare drabbat av misshandel, mord, och våldtäkter än grannlandet.

Att jämföra förekomsten av gängbrottslighet är svårt. Å ena sidan hade Danmark 2019 åtta bekräftade dödsfall till följd av gängskjutningar, medan Sverige hade 45, enligt uppgifter från respektive polismyndighet. Å andra sidan är Sveriges befolkning dubbelt så stor som Danmarks.

Enligt den danska rikspolisen har de nya lagarna i bandepakken varit effektiva och gett polisen nya verktyg för att bekämpa gängbrottsligheten.

Men de danska gängen har inte krossats utan lever vidare. Hade det varit värre utan bandepakken? Inget vet säkert.

– Det har dessvärre inte genomförts några utvärderingar av de införda bandepakken i Danmark. Därför är det svårt att värdera effekterna. Så det blir mer en fråga om hållning och värderingar, säger Charlotte Ruge på Det kriminalpreventive råd, DKR, som ungefär motsvarar Brotts­före­byggande rådet, Brå, i Sverige.

Charlotte Ruge menar att myndig­heten ofta får frågor om skillnaderna – och likheterna – mellan dansk och svensk kriminalpolitik, och säger också att länderna ”jämt” hämtar inspiration från varandra.

– Min bedömning är att man egentligen inte har någon aning om vad man ska göra. Att gängkriminaliteten växer och man prövar det ena och det andra, men att man har väldigt lite koll på vad som funkar. Är det sociala problem som ligger bakom eller ska vi fixa det med lag och ordning? säger Drude Dahlerup.

Och om det går bra antar man att det berodde på att man gjorde någonting rätt?

– Ja, men det kan också gå sämre. Och då tror man att det har med politiken att göra.

De danska gängpaketen

Bandepakke 1

Presenterades 2009 av en regering bestående av högerpartiet Venstre och Konservative folkeparti.

Domstolarna ska döma ut dubbla straff i fall med skottlossning eller grova våldsbrott som anses vara en del i gängkonflikter. Föreslaget av M i Sverige.
Skärpta straff för att bära olagliga vapen på offentlig plats. Infört av den socialdemokratiska regeringen i Sverige.
Utvidgade möjligheter att utvisa gängmedlemmar. Föreslagit av Sverige­demokraterna i Sverige.
Utvidgade möjligheter för telefon­avlyssning. Föreslaget av bland andra M i Sverige.
Utvidgade möjligheter att häkta personer som ännu inte är dömda för brott. Före­slaget av KD i Sverige.
Möjlig­het för polisen att införa så kallade zon­förbud. Före­slaget av M i Sverige.
Införandet av sär­skilda av­delningar för gäng­med­lemmar i fängelser och häkten.

Bande­pakke 2

Presenterades 2013 av en social­demokratiskt ledd regering där även höger­partiet Venstre och socialistiska SF ingick.

Utvidgning av be­greppet gäng­konflikt, så att fler brott kan innebära dubbla straff.
Ytterligare höjning av minimi­­straffet för vapen­brott.
Begränsning av fri­släppning och vill­korliga domar för gängmedlemmar under pågående gängkonflikter.
Utvidgat zonförbud.
Ökat stöd till kommunal bekämpning av klubbhus eller lokaler kopplade till kriminella gäng.
Stärkt exit-program.

Bandepakke 3

2017 presenterade höger­regeringen under Lars Løkke Rasmussens Venstre det tredje paketet med kriminalpolitiska reformer.

Ytterligare utvidgningen av brott som kan räknas som gängkonflikt och där­med ge högre straff. Nu ingår även brott som ”kan utlösa en gängkonflikt”.
Kommuner ges rätt att stänga lokaler eller klubbhus som används av gängkriminella.
Brott där skjutvapen eller spräng­ämnen har använts på offentlig plats får ytterligare 50 procent högre straff.
Utvidgning av exit-program till att också omfatta personer med ”perifier” anknytning till gängbrottslighet.
Gängmedlemmar som ingår i exit­­verk­­samhet undan­tas från gäng­be­stämmelsen om dubbla straff.

Utan paket

M, KD och SD har, inspirerade av Danmark, också föreslagit slopad straffrabatt för unga och möjligheten att använda sig av anonyma vittnen i rättegångar.

Tor Gasslander
Redaktionschef 2017-2023.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 27 april, 2024

Stockholm samlas mot rasismen

Ett tusental stockholmare samlades på Gubbängens torg under lördagen för att protestera mot rasismen. Foto: Oscar Olsson/TT.

I dag samlades ett tusental människor i Gubbängen för att protestera mot rasismen, med tal från tre rödgröna partiledare. Manifestationen var tänkt att inkludera talare även från den utomparlamentariska vänstern, en inbjudan som snart drogs tillbaka. En missad chans att kroka arm, säger Victoria Rixer från Linje 17.

”Inga rasister på våra gator.”

Slagorden ekade över Gubbängens torg under lördagen, där ett tusental människor samlats för att protestera mot rasismen. Detta med anledning av attacken mot ett antifascistiskt samtal på teater Moment i onsdags, när en handfull maskerade högerextremister kastade en rökbomb, stormade in och utdelade ett tiotal slag mot journalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 april, 2024

”Lili och jag förde samtal i mina drömmar”

Lili Brik i Moskva 1973. Ännu levnadsglad och chic. Foto: Bengt Jangfeldt.

Lili Brik var Majakovskijs älskarinna, judinna och en sexuellt utlevande borgarflicka som behövde städas undan i ett allt mer auktoritärt Sovjet. I sin debutroman ”Framtidens hjärta” gör Malin Hasselblad henne levande igen.

Det finns en berömd bild av den ryska avantgardepoeten Vladimir Majakovskij (1893–1930) där han står lutad mot ett träd. Det ser ut som att han tar stöd från trädstammen för att inte ramla. Samma bild finns i en tidigare version, som förklarar den märkliga kroppsställningen. Den utsträckta armen sträcker sig runt en kvinna som bär hatt och tittar rakt in i kameran. Det är Lili Brik som under några omvälvande år runt Ryska revolutionen var Majakovskijs älskarinna, välgörare och marknadsförare. 

Som vi vet går historien extra hårt fram mot vissa. Särskilt om de är kvinnor, tar för sig av livet och framför allt om de stör bilden av en nationalikon. Men inte ens Sovjetunionens propagandaapparat har lyckats radera Lili Brik. För hur skulle det kunna vara möjligt, då Majakovskij levde och dog för kvinnan som fick omöjliga böcker att ges ut, en svältmåltid att framstå som en fest och människor runt omkring henne att utföra stordåd? Framför allt lever hon vidare i rader som ”kunde du inte komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]