Utrikes 25 oktober, 2020

Folket som vaknade

I dag röstar chilenarna om huruvida den nyliberala grundlagen från diktaturens dagar äntligen ska rivas upp. Men även om det mesta tyder på att det kommer att ske har striden mellan folket och den ekonomiska och politiska eliten om vad som ska ersätta den bara börjat.

Förra söndagen var det exakt ett år sedan som en historiskt stor protestvåg sköljde över Chile. Den utlösande faktorn var prosaisk: en höjning av priset på tunnelbanebiljetter i huvudstaden Santiago med 30 pesos (motsvarande 33 ören). Men i Chile, som är ett av världens mest ojämlika länder, var det tillräckligt för att tända gnistan till den krutdurk som de senaste decenniernas nyliberala politik omsorgsfullt har skapat. Det var också en symboliskt viktig händelse.

– För de ungdomar som började planka i tunnelbanan i protest mot prishöjningen var siffran 30 väldigt symbolisk. ”Det är inte trettio pesos, det är trettio år”, ropade de. Kopplingen till Pinochet var viktig, säger Javiera Castillo från den feministiska gruppen Coordinadora Feminista 8M till Flamman.

Gruppen grundades så sent som 2018 när de genomförde en kvinnostrejk. När protesterna bröt ut ett år senare deltog de från början i det som helt enkelt har kommit att kallas La revuelta (”Revolten”). Javiera, som tillhör propagandaavdelningen Brigada Laura Rodig, gjorde det främst genom att måla gator och husfasader.

De trettio åren som demonstranterna ville bryta med avser den period som har pågått sedan general Augusto Pinochet avsattes 1990. Då återinfördes formellt demokratin igen. Men i en process liknande den i Spanien efter general Francos fall gjordes ingen vidräkning med diktaturen. Det främsta uttrycket för det är att Pinochets gamla grundlag, döpt efter den ny­liberale ekonomen Friedrich Hayeks bok The constitution of liberty, behölls. Den innehåller bland annat en paragraf som ger en politiskt tillsatt konstitutionsdomstol vetorätt över parlamentariska beslut. Denna domstol har länge dömt till den ekonomiska och politiska elitens fördel och upprätthållit de nyliberala reformer som genomfördes under diktaturen.

Kvinnor framför den feministiska sången Un violador en tu camino i Santiago den 9 mars 2020. Foto: Esteban Felix/AP/TT.

Kvinnor framför den feministiska sången Un violador en tu camino i Santiago den 9 mars 2020. Foto: Esteban Felix/AP/TT.

Många av dessa reformer är i dag ökända. Sedan grundlagen antogs 1980 har Chiles skolväsende till stor del privatiserats – i dag går över 60 procent av chilenska elever i privata skolor som tar höga avgifter. Även det sällsynt orättvisa pensionssystemet infördes under diktaturen. Anställda betalar omkring tio procent av sin månadslön till den vinstdrivande och grundlagsskyddade fonden AFP, men 80 procent av pensionärer får ändå ut mindre än 400 dollar i månaden. Det mest iögonenfallande exemplet på den hänsynslösa nyliberalismen i Chile är dock vattenfrågan. Sedan 1981 har vatten varit en kommodifierad handelsvara och i dag beräknas 80 procent av landets vatten kontrolleras av privata regionala monopol som i princip kan sätta vilka priser de vill.

Chile var länge ett levande bevis på att kopplingen mellan liberal marknadsekonomi och politisk demokrati inte nödvändigtvis är stark. Att fria marknader av någon anledning skulle vara inkompatibla med diktatur och politisk ofrihet vederlades en gång för alla när Chicagoskolans nyliberala ekonomer landade i Santiago strax efter militärkuppen 1973. Efter Pinochets fall och demokratins återkomst kunde man tro att diktaturens nyliberala medlöpare skulle be offrens anhöriga om ursäkt för sina felsteg. Men Milton Friedman firade i stället och motiverade sitt stöd till Pinochet med argumentet att han hade förutsett att den fria marknadens krafter skulle underminera diktaturen och till slut göra den politiska demokratin ofrånkomlig. Det var i själva verket det ”chilenska miraklet”, som Chicago-pojkarna hade gett upphov till, som hade störtat juntan. Samma syn på samspelet mellan marknaden och politiken gav även Hayek uttryck för när han sade sig föredra ”liberal auktoritarism” framför ”obegränsad demokrati”, och skickade ett exemplar av The constitution of liberty till Portugals diktator António Oliveira de Salazar.

Nyliberalernas stöd till olika högerdiktaturer handlade inte om att de ville avskaffa den politiska demokratin, utan snarare om att hindra den från att leda till ekonomisk demokrati. När hotet från vänster var tillräckligt stort, såsom efter Salvador Allendes valseger 1970, kunde de därför ställa sig bakom en militärjunta som lovade att återställa den liberala ekonomiska ordningen och den privata äganderätten. Detta fenomen har forskaren Thomas Biebricher kallat för ”transitional dictatorship”.

På 1990-talet, när det kommunistiska blocket hade upplösts och liberala dissidenter styrde flera av de nya staterna (Jeltsin, Havel, Orbán och så vidare), framstod det för många som att nyliberalerna hade rätt i att det rådde ett nästan kausalt samband mellan fria marknader och demokrati (det var fortfarande för tidigt att fälla ett slutgiltigt omdöme om Kina). Men i Latinamerika tog utvecklingen en annan riktning under denna period. Den ”rosa vågen” sköljde över kontinenten och ledde till att vänsterregeringar kom till makten, från Venezuela till Argentina. Resultatet var att den skyhöga ojämlikheten och fattigdomen började reduceras, i många länder för första gången någonsin. Ett undantag i Sydamerika var dock Chile.

Under samma period som läskunnigheten ökade, barnadödligheten sjönk och välståndet för de fattigaste växte i flera grannländer förblev klyftorna extremt höga i Chile. I dag är landets ginikoefficient enligt Världsbanken 46,4. Det är visserligen en nedgång från 52,1 som registrerades 2012, men det är den tredje högsta siffran bland OECD:s medlemsländer, efter Sydafrika och Costa Rica. Av de större latinamerikanska länderna har bara Brasilien, Colombia och Venezuela högre siffror (det senare hade tidigare den högsta ojämlikhetsnivån på kontinenten).

Ojämlikhet säger dock inte så mycket i sig. Om utvecklingen går mot mindre klyftor men från en mycket hög nivå samtidigt som tillväxten är hög, som till exempel i Brasilien i början av 2000-talet, tenderar det politiska klimatet att vara relativt lugnt och stabilt. I Chile har de fattigaste delarna av samhället dock inte känt av några nämnvärda förbättringar, trots att ojämlikheten minskat något och trots att en socialdemokratisk regering satt vid makten under delar av perioden. Detta har lett till vad som måste vara ett rekordhögt politikerförakt. 2019 uppgav bara två procent (!) att de hade förtroende för landets politiker. Det är en nedgång med 200 procent från de jämförelsevis höga sex procent som sade sig lita på den politiska klassen några år tidigare. 72 procent uppger samtidigt att de inte känner sig representerade av något politiskt parti.

En bidragande orsak till detta är den serie av korruptionsskandaler som har ägt rum de senaste åren. Bland annat avslöjades 2014 ett nätverk av politiker ha finansierat sina politiska kampanjer illegalt med hjälp av ett gruvbolag. Den socialdemokratiska presidenten Michelle Bachelet utfärdade då en amnesti för de åtalade som gav politiker immunitet mot korruptionsanklagelser. Sedan dess har en rad liknande skandaler avslöjats, utan några nämnvärda efterverkningar. Resultatet är att valdeltagandet har sjunkit med den största siffran i världen: 1989 röstade 86 procent av väljarna, 2017 var siffran 46,6 procent. Få länder i samma utvecklingskategori har en så politiskt alienerad befolkning som Chile.
Ett sådant klimat är explosivt och kan ibland bara kräva en liten provokation för att det hela ska detonera. Friedman och hans kolleger hade uppenbarligen inte förstått att den liberala ordning som de bidrog till att återställa med jämna mellanrum kommer att ge upphov till precis den situation som de ville rädda Chile ifrån från början.

Medlemmar ur Brigada Laura Rodig klistrar upp foton på demonstranter som dött under revolten. Foto: Javiera Castillo.

Medlemmar ur Brigada Laura Rodig klistrar upp foton på demonstranter som dött under revolten. Foto: Javiera Castillo.

Chiles nuvarande regering, ledd av Sebastian Piñera, svarade först på protesterna med våldsam repression.

Både polisen och armén skickades ut för att upprätthålla ordningen och undantagstillstånd rådde i flera veckor i oktober 2019. Men när det blev uppenbart att protesterna inte avtog utan snarare intensifierades av våldet lade regeringen om taktiken.

– En natt var det en stor demonstration i Santiago. På morgonen efter låg ett stort vitt tygskynke över Plaza de la dignidad [det namn som demonstranterna gett torget Plaza Italia i centrala Santiago där de största demonstrationerna ägde rum, reds. anm.]. Det var uppenbart att regeringen hade lagt det där i ett försök att desarmera revolten. Det var som ett grymt skämt. De försökte dölja alla som dödats och stympats av polisbrutaliteten, säger Javiera Castillo.
Strax därefter meddelade president Piñera att en folkomröstning skulle hållas om huruvida grundlagen bör rivas upp och ersättas. Den var först planerad att hållas i april, men corona­pandemin gav regeringen en ursäkt att skjuta upp den till nu på söndag.

Delar av den chilenska vänstern var inledningsvis fientligt inställd till att delta i omröstningen, vars villkor dikterats av regeringen. Men enligt Javiera Castillo har den delen krympt.

– Vissa inom vänstern var emot att delta för ett halvår sedan, men nu säger de flesta att de ska rösta, till och med kommunistpartiet. Vi är också kritiska, men vi inser att det inte finns många andra alternativ.

I omröstningen är ja-alternativet indelat i två underalternativ: en konstituerande församling eller ett så kallat ”blandat konvent”. Det första alternativet består av 155 valda medborgare medan det andra innebär att platserna i församlingen som ska utarbeta den nya grundlagen delas jämnt mellan medborgare och valda politiker från politiska partier (86 vardera), det vill säga de partier som det chilenska folket så djupt föraktar och vars representanter har skott sig på det allmännas bekostnad i åratal. För Javiera Castillo är det därför klart vilket alternativ som är att föredra.

– Vi är för en konstituerande församling. Men vi måste vinna med en stor marginal, annars kommer de att försöka ifrågasätta resultatet på olika sätt. Jag vet inte vad som kommer att hända även om vi skulle vinna. Men förhoppningsvis kan vi börja arbeta på en ny grundlag inom två år. Vårt mål är att ”översvämma” processen och ta oss in i den. Sedan kan vi förändra saker inifrån.

Och det finns mycket att förändra.

En demonstrant håller i Mapuche-­folkets flagga utanför presidentpalatset La Moneda den 30 oktober 2019. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

En demonstrant håller i Mapuche-­folkets flagga utanför presidentpalatset La Moneda den 30 oktober 2019. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

En fråga som har fått särskilt stor uppmärksamhet under protesterna är den om polisen. Det gångna året har den nationella poliskåren, Carabineros, anklagats för alla möjliga typer av brott mot mänskliga rättigheter. Demonstranter har dödats, förlorat ögonen, misshandlats och utsatts för sexuella övergrepp. I vissa fall har anklagelserna påmint som den typ av tortyr som oppositionella utsattes för under diktaturen. Till exempel åtalades två poliser nyligen för att ha misshandlat sex demonstranter när protesterna bröt ut, bland annat genom att ha smetat tårgaspulver över deras ansikten medan de bar handbojor. Fyra av dem var barn, den yngsta bara 14 år. Det senaste fallet ägde rum för två veckor sedan när en 16-årig demonstrant kastades från en bro av poliser under en demonstration i Santiago. Totalt har över 8 500 anmälningar om polisvåld gjorts. Regeringen har dock gjort allt för skydda polisen.

– Vi vill avskaffa Carabineros. Vissa delar av vänstern vill reformera kåren, men vi anser att den bör avskaffas. Man vet inte vad man har att vänta sig när man går ut på gatan. Man kan förlora ett öga, bli kastad i en flod, bli skjuten. Brotten mot mänskliga rättigheter är flagranta i Chile. Men regeringen lyssnar inte på den internationella opinionen. Den skyddar i stället polisen, säger Javiera Castillo.

Den nationella poliskåren har traditionellt åtnjutit starkt stöd i Chile, men det senaste året har det stödet i princip vittrat sönder. 2016 var det landets mest väl ansedda institution. I dag anser bara 36 procent av befolkningen att den gör ett bra jobb. I december förra året tvingades inrikesministern avgå på grund av anklagelserna, och oppositionen försöker nu även avsätta den nye inrikesministern på samma grunder.

För Javiera Castillo och hennes kamrater i Coordinadora Feminista 8M är polisen också ett uttryck för den fråga som ligger dem kanske allra närmast om hjärtat, nämligen patriarkatet.

– Det patriarkala våldet är brutalt i Chile. Vi känner oss inte skyddade av staten. Tvärtom: staten är delaktig i det och har gjort sig skyldig till våldtäkter och övergrepp. Därför kallar vi den för en ”mördarstat”. Grundlagen från diktaturen har en annan syn på kvinnan än den som samhället i stort har i dag. Kvinnor har ingen plats i den rådande konstitutionen.

Chilensk feminism blev världskänd förra året när videor på medlemmar ur gruppen Las Tesis, ett feministiskt kollektiv från Valparaíso, framförde sången Un violador en tu camino (”En våldtäktsman i dina fotspår”) under demonstrationer. Sången blev snabbt till en global feministisk hymn när den spreds i sociala medier. Snart sjöngs den på olika språk men med samma koreografi, från Istanbul och New Delhi till Tokyo och Stockholm. Texten och koreografin är inspirerade av den argentinska filosofen Rita Segato och innehåller flera element som symboliserar kvinnors underordning i latinamerikansk kultur. Till exempel representerar de tre knäböjen den ställning som kvinnor ofta tvingas inta när de ska genomsökas för smuggling, ofta nakna.

– Vi kämpar mot det vi kallar för ”livets prekaritet”. Vi vill återupprätta kvinnors värdighet. I praktiken betyder det bland annat lika lön för lika arbete och skydd från manligt våld. Vi vill ha jämlikhet för alla, även för kvinnor som står till höger. Men det är en utmaning att samarbeta med människor med andra politiska åsikter än ens egna, säger Javiera Castillo.

En liten seger har dock redan uppnåtts: efter en lång påtryckningskampanj beslutades det att den konstituerande församlingen ska ha jämn könsfördelning.

Striden om grundlagen innefattar också en fråga som inte fått fullt lika stor uppmärksamhet internationellt, nämligen den om ursprungsbefolkningens status. Chiles grundlag är i dag den enda i Latinamerika som är ”monokulturell”, det vill säga som inte erkänner några andra folks rättigheter än det chilenska. Detta trots att nio olika ursprungsfolk, varav Mapuche är det största, har Chile som sitt hemland och representerar nio procent av befolkningen (1,5 miljoner). Detta har gjort att frågan om en grundlagsändring fått en närmast existentiell betydelse för Chiles ursprungsfolk, eftersom de annars riskerar att helt förlora kontrollen över sina kvarvarande områden till staten eller privata företag. I provinsen Araucanía i södra delen av landet har protester och våldsamma konfrontationer mellan stammar och polis regelbundet ägt rum den senaste tiden.

– Vi har kontakt med kvinnor i Araucanía. Mapuche-folket lider mycket eftersom de vill få tillbaka sitt land. Vi måste kämpa för att den nya grund­lagen blir ”plurinationell” och erkänner inte bara Mapuches rättigheter utan även alla andra folks, inklusive invandrares. Det finns många invandrare från andra latinamerikanska länder i Chile vars rättigheter inte garanteras, säger Javiera Castillo.

Ursprungsfolkens marginaliserade status i Chile bekräftas av det faktum att ingen etnisk kvotering kommer att göras till den konstituerande församlingen. Valsystemet gör det dessutom nästan omöjligt för partipolitiskt oberoende kandidater att bli valda, något som ytterligare bidrar till att exkludera ursprungsfolk som ofta är organiserade i sociala rörelser snarare än partier. Trots att en stor majoritet av chilenarna enligt opinionsmätningar väntas rösta ja på söndag och för en konstituerande församling återstår därför flera hinder för vänsters krav.

Men Javiera Castillo är trots det hoppfull.

– I Chile säger man att folket ”vaknade” i och med revolten förra året. Chile håller fortfarande på att vakna.

Som alla som någon gång vaknat från en mardröm vet är den dock inte alltid över för att man vaknat.

Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 11 september, 2025

Det är knappast Palestinarörelsen som hotar demokratin

Demonstration arrangerad av Septemberupproret och Tillsammans mot rasism vid Mynttorget på tisdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När M, SD och KD:s politiker tillsammans med de borgerliga ledarsidorna påstår att Palestinarörelsen utgör ett hot mot våra folkvalda, är det inget annat än ett desperat försök att flytta fokus från verkligheten. Det är en välkänd politisk manöver: måla ut en fredlig folkrörelse som hotfull för att slippa tala om det verkliga hotet – att svenska politiker ger sitt tysta och aktiva stöd till ett folkmord.

Låt oss vara tydliga: Palestinarörelsen i Sverige är ingen sekt, ingen svans, ingen ”mobb”. Och framför allt – inget hot. Tvärtom. Det är en bred, levande folkrörelse, demokratisk till sin kärna, där tusentals människor – unga och gamla, troende och sekulära, judar, muslimer, kristna och ateister – förenas i kravet på rättvisa för det palestinska folket. Att stämpla denna rörelse som ”antisemitisk” eller ”våldsam” är inte bara falskt. Det är fegt.

Jag har själv deltagit i över 80 demonstrationer de senaste två åren. Alla har varit fredliga. Visst händer det att någon, förtvivlad över sorgen efter de mördade i Gaza, ropar slagord i en ton som skaver i svenska öron, vana vid konsensuspolerat språk. Men helheten? Fredlig. Livskraftig. Demokratisk. En folkrörelse som förkroppsligar det som makthavare påstår sig värna – men i praktiken motarbetar.

Man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester.

När Carl-Oskar Bohlin hörde rop som ”shame on you” var det inte en ”hotfull mobb”. Det var väljare som uttryckte sitt missnöje. Är det obehagligt? Ja. Men demokrati är inte en bekvämlighetszon för makten. Demokrati är folkets röst, ibland högljudd, ibland obekväm. Att kalla detta för ett hot är att demonisera alla som någon gång vågat stå upp mot makten.

Och ja – självklart ska politiker kunna gå i fred. Ingen önskar att Bohlin eller någon annan ska känna sig personligen hotad. Men man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester. Den som kliver in i maktens rum måste också stå ut med folkets rop. Att skrika ”shame on you” till en minister som blundar för folkmordet i Gaza, den etniska rensningen på Västbanken, och samtidigt sitter i en regering som fortsätter vapenhandeln med Israel – det är inget hot. Det är ett rop av förtvivlan. Ett välförtjänt omdöme.

Läs mer

Det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från Palestinarörelsens rop. Det kommer från dem som försöker brunsmeta, kriminalisera och misstänkliggöra en hel folkrörelse. Det kommer från makten själv, som hellre slår ner på solidaritet och civilkurage än ifrågasätter sitt eget ansvar för medlöperiet.

Så låt oss se klart: det är inte Palestinarörelsen som är farlig. De farliga sitter i regeringen, skriver på exporttillstånd för vapen till Israel, hejar på Israels krigsmaskin – som Ebba Busch gjorde – och smutskastar dem som protesterar. Det är där hotet mot demokratin finns.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 september, 2025

Avanza ger dig fyrverkerier – men huset vinner alltid

Skillnaden mellan nätkasinon och aktiesparande blir allt suddigare. Foto: Karin Wesslén/TT.

Med applådemojier och pushnotiser har aktieapparna gjort småsparandet till ett dopaminforsande mobilspel. Förlorarna är våra unga.

”Nästa lön kommer jag hit or miss”, skriver en användare. ”Hela lönen på en trade. Vinner jag, fortsätter resan. Förlorar jag stänger jag mitt Avanza.” Jublet i tråden är högt. ”Du hör hemma här! Lets fucking go”, kommenterar någon. Andra är mer återhållsamma: ”Låter som om du ska spara i fonder och hålla dig ifrån att nyttja marknaden som ett kasino 😂”.

Jag bläddrar runt på kanalen ”ISKbets”, småspararnas eget gladiatorforum på Reddit. Här samlas användarna för att posta dagens förluster och vinster – på allt mellan några hundringar till flera miljoner – och be om råd på bets, ett ord som påminner mer om kasinospel än investeringar.

Ungdomsbarometern visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet.

En användare har lagt upp Avanzas belöningsskärm för ”10K”, 10 000 sparade kronor, med applådemoji och texten: ”Den här milstolpen har 71 procent av alla avanzianer uppnått.” Gratulationerna strömmar in, och någon kommenterar: ”Minns när jag var yngre och många gick in med 500 kronor bara för att känna sig som DiCaprio i Wolf of Wall Street när man gick plus 30 kronor.”

Detta småsparande har varit argumentet när högern sålde in ISK-systemet i Sverige – och nog är många användare amatörinvesterare som riskerar allt de äger. Medan de stora pengarna håvas in av höginkomsttagare.

Vänstertidningen Jacobins sommarnummer pryddes av ett kasinobord med texten ”Huset vinner alltid”, men även finanstidningarna har börjat se mönstret. Den brittiska finanstidningen The Economist – knappast någon maoistisk kampbulletin – skriver om hur gränsen mellan spelbolag och banker luckras upp (28/8). Tidningen påminner om att ekonomer liknat börsen vid ett kasino åtminstone sedan John Maynard Keynes, men konstaterar att parallellen nu håller på att bli bokstavlig.

Amerikanska domstolar och myndigheter har öppnat för så kallade ”eventkontrakt”, där man kan satsa på allt från presidentval till idrottsresultat. Stora investeringsplattformar som Kalshi, Interactive Brokers och Robinhood erbjuder redan nu kontrakt på valutfall, sportstatistik och till och med Emmy-galan, vilket kallas ”förutsägelsemarknader”, prediction markets. Spelbolagen Fan Duel och Edge Markets har rentav gått ihop med banker för att ta fram konton och betalkort som är specialgjorda för sportspelare.

Läs mer

Gränsen mellan traditionella banker, nätmäklare och bettingjättar luckras alltså upp allt mer. I Sverige har appar som Avanza och Nordnet ”spelifierat” sparandet med jämförelser med andra användare, pushnotiser och animerade fyrverkerier. Allt för att ge samma dopaminkickar som Candy Crush eller enarmade banditer.

Systemet gör inte bara vanliga människors privatekonomier mer osäkra. Det skapar också en ny människa, som inte litar på samhället utan endast på sig själv. Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2025 visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet. På fem år hade intresset för aktiesparande gått upp från 36 till 49 procent, samtidigt som var tredje ungdom uppger att de inte har råd med fritidsaktiviteter. Att man vinner val på ekonomiska frågor har alltså aldrig varit tydligare.

Vem vill egentligen ha en sådan utveckling? Svaret finns än en gång på Reddit. ”Sanningen är att huset alltid vinner”, skriver en användare. ”Den verkliga vinnaren är Kasino Avanza.”

Citaten är lätt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)