Nyheter/Utrikes 24 november, 2020

Armeniskt nederlag i Nagorno-Karabach

Efter sex veckors strider har Armenien och Azerbajdzjan nått en fredsuppgörelse. Men Turkiets stöd till Baku gör att något slutgiltigt fredsavtal om den omstridda enklaven ser allt mer avlägset ut.

Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan beskrev beslutet som ”otroligt smärtsamt för mig och för vårt folk”:

– Jag har undertecknat ett avtal med Rysslands och Azerbajdzjans presidenter om ett slut på kriget i Karabach.

Uttalandet tolkades direkt som en ”kapitulation” av hans azeriske motpart. Efter sex veckors hårda strider har parterna förbundit sig att stanna ”vid sina positioner”. Denna första punkt i fredsavtalet innebär att Azerbajdzjan återerövrar en stor del av  områdena som ligger intill den tidigare autonoma republiken Nagorno-Karabach. Parterna har även accepterat utstationeringen av en rysk  ”fredsbevarande” styrka om nästan 2 000 soldater. Tack vare stora intäkter från råolja, stödet från Turkiet, vapenleveranser från Israel och förstärkningar av syriska jihadister har Azerbajdzjan på detta sätt med våld uppnått vad det aldrig hade lyckats uppnå på diplomatisk  väg.

Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan är inte ny. Den etnopolitiska tvisten om det lilla området i Sydkaukasien på 4 400 kvadratkilometer var en av de första som utbröt i det postsovjetiska området. På lite mer än treårtionden förvandlades konflikten mellan folkgrupper och republiker som tillhörde samma stat, Sovjetunionen, till en internationell motsättning vars möjligheter att lösas är osäkra.

Stridernas första fas (1988–1991) kan beskrivas som en intern strid mellan två federala republiker. På denna tid var Armeniens främsta krav en så kallade miatsum (”återförening”), det vill säga införlivandet av den autonoma enklaven Nagorno-Karabach, som främst är befolkad av armenier och var en integrerad del av Azerbajdzjan, med den socialistiska republiken Armenien. För grannlandet var prioriteten att bevara sin territoriella integritet. Sovjetunionens ledning var osäker på vilken sida den skulle stödja: bibehållen status quo (som gynnar Azerbajdzjan) eller främjande av rätten till självbestämmande (som gynnar Armenien).

Detta tvekande ledde till att våldsspiralen eskalerade: antiarmeniska pogromer ägde rum i den azeriska staden Sumqayıt 1988 och i  huvudstaden Baku 1990 och lokalbefolkningar fördrevs. Båda sidor radikaliserade sina positioner. Under den andra fasen (1991–1994)  ömsade tvisten skinn och  örvandlades till en öppet beväpnad konflikt, först mellan Baku och armenierna i Nagorno-Karabach (som  Azerbajdzjan ser som ”separatister”), och sedan, efter att Armeniens reguljära armé gick in i kriget, mellan staterna. Konflikten gick då över i  en tredje fas, som man kan beskriva som politisk-diplomatisk, under vilken sökandet efter en fredlig lösning gjordes till högsta prioritet. I  december 1994 skapade Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa (OSSE) för detta ändamål den så kallade Minskgruppen, som  försågs med tre ordförandeländer: Frankrike, USA och Ryssland, som sedan dess har agerat som fredsprocessens garanter.

Denna tredje fas tog slut i april 2016 i och med ”fyradagarskriget”. Då bröt för första gången sedan eldupphöret 1994 status quo samman.  Armeniens dåvarande president Serj Sarkassian erkände förlusten av 800 hektar mark – en begränsad motgång som dock innebar början på  den våldsamma azeriska återerövringspolitiken som vi bevittnar i dag (2). Men ramen för förhandlingarna förblev oförändrad: utöver  informationsutbyte om militära incidenter vägrade Baku och Jerevan fortfarande att nå någon bredare kompromiss. Denna konflikt hör till  den större gruppen ”frysta konflikter” i det postsovjetiska området.

1991 kollapsade Sovjetunionen efter att dess autonoma republiker en efter en utropat självständighet. Samtidigt hävdade vissa regioner inuti  dessa republiker sin egen rätt till självbestämmande, eller sin önskan att införlivas med en annan republik. En sådan utmaning ställdes  Azerbajdzjan inför i och med Nagorno-Karabach, men också Georgian (Sydossetien) och Moldavien (Transnistrien). Även om det var långt senare kan de två självutropade folkrepublikerna i ukrainska Donbass (Lugansk och Donetsk) självständighetsförklaringar 2014 fogas till  denna fragmenteringsprocess som följde på Sovjetunionens sammanbrott. Men den karabachiska frågan har en speciell karaktär.

”Separatisterna” tog kontroll över större delen av det område som motsvarade de gamla sovjetiska gränserna, men också flera   omkringliggande distrikt (sju totalt: fem helt och hållet och två bara delvis). Dessa bergiga och glest befolkade territorier har en viktig  strategisk betydelse. Lachin-korridoren förbinder Nagorno-Karabach med Armenien, medan Kelbadjar-distriktet innehåller de källor som förser Nagorno-Karabach med vatten. Detta innebär att när striderna återupptogs denna höst kontrollerade Armenien 13,4 procent av Azerbajdzjans territorium. Förhandlingarna körde därför fast i frågan om i vilken ordning tre faktorer skulle hanteras: den gamla autonoma  regionens status, slutet på ockupationen av de omkringliggande områdena (som fördömdes av tre resolutioner i FN:s säkerhetsråd 1993, som  dock uteslöt våldsanvändning för att nå målet) och upprättandet av en säkerhetskorridor mellan Nagorno-Karabach och Armenien.

Till dessa problem tillkommer det faktum att kompromissen inte ses med blida ögon av någon, varken i Azerbajdzjan eller Armenien. Framstegen i förhandlingarna sker ofta till priset av regeringskriser. Det var fallet för den tidigare armeniske presidenten Levon Petrossian som tvingades avgå 1998 efter att ha gett sitt stöd till en fredsplan uppdelad i etapper. 1999 lämnade flera högt uppsatta tjänstemän i den  azeriske presidenten Gejdar Alijevs regering, däribland utrikesministern Tofik Zolfigarov, i protest mot avtalet som innebar ett utbyte av  territorier. Trots den auktoritära regimen påminner azeriska folket också gärna sina styrande om sin makt: i juli 2020, när spänningarna  ökade längs med den armenisk-azeriska gränsen, samlades demonstranter utanför  parlamentet i Baku och krävde att militären skulle  mobiliseras (3).

För att hävda sin legitimitet gentemot den tidigare eliten lade sig Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan, som kom till makten i den så  kallade ”sammetsrevolutionen” 2018, till med en stridslysten retorik. Till exempel har han krävt att representanter för den självutropade  republiken Nagorno- Karabach ska delta i fredsprocessen, och under ett besök i regionens huvudstad Stepanakert, vid öppnandet av de  panarmeniska sommarspelen den 6 augusti 2019, förklarade han att ”Artsakh [det armeniska namnet på Nagorno-Karabach] är  Armenien”(4).

Även om dessa idéer är vanligt förekommande kände sig Pasjinjan tvingad att ställa sig bakom dem, kanske för att han inte hade stridit i  Nagorno-Karabach på 1990-talet – en vapenbragd som fram till dess hade setts som en nödvändig förutsättning för den som vill leda landet.

Höstens strider har varit av större omfattning än ”fyradagarskriget” 2016. Det är första gången som städerna i Nagorno-Karabach– Stepanakert (Khankendi för azererna), men också Sjusji (Sjusja) och Martouni (Khojavend) – utsatts för bombardemang. Vad värre är har projektiler även landat innanför Armeniens gränser. Incidenter har ägt rum nära staden Vardenis, som bara ligger 100 kilometer från  huvudstaden Jerevan. De azeriska städerna Ganja och Mingetsjevir, som ligger ett hundratal kilometer från fronten, har beskjutits av  armenisk militär.

Risken för att konflikten blir internationell är större än någonsin, särskilt ifall Nagorno-Karabach och det övriga gränsområdet skulle dras in  i striderna samtidigt. Det är omöjligt att tala om internationeliseringen av konflikten utan att nämna Turkiets roll. Landets stöd till  azerbajdzjan är inte nytt och grundas på en panturkisk solidaritet. 1993 stängde Turkiet sin landgräns mot Armenien. Av Minskgruppens  medlemmar och  grannländerna stödjer ingen Azerbajdzjans intressen med samma energi. När striderna utbröt i september var Ankara  ensamt i att plädera för en total azerisk seger över Armenien. Turkiet har till och med ett kriterium som de anser måste uppfyllas innan  någon förhandlingsprocess kan inledas: det fullständiga tillbakadragandet av armeniska trupper, inte bara från de ockuperade områdena  utan även från Nagor no-Karabach självt.5 Höstens eskalering har även kastat  ljus på inblandningen av proturkiska grupper som skickats  från Syrien (6). Även om jihadister deltog i striderna på den azeriska sidan i början av 1990-talet spelade de då bara en marginell roll. Nu deltar i större antal än tidigare, något som innebär en destabiliserande risk för såväl Azerbajdzjan – där den muslimska majoriteten är uppdelad  mellan shiiter och sunniter (82 respektive 12 procent) – som för grannländerna Georgien och Ryssland (och framför allt de muslimska delrepublikerna i det ryska Nordkaukasien).

I jämförelse med Turkiets beslutsamhet spelar Ryssland en tillbakadragen roll. President Vladimir Putin har påmint om att det utlovade  militära stödet till Armenien i händelse av en attack, såsom det formuleras i ett säkerhetsavtalet mellan länderna från 1992, bara gäller för  Armeniens territorium och inte Nagorno-Karabach. Följaktligen trädde aldrig det eldupphör som avtalades under Rysslands försök till  medling mellan de båda sidorna i Moskva den 9 oktober i kraft, lika lite som det den 18 oktober. Varför har Ryssland antagit en så försiktig position när man inte tvekade att invadera Georgien 2008 efter att detta land försökt återerövra Sydossetien? I själva verket har Ryssland  ingen övergripande strategi för att hantera konflikterna i Kaukasien. Kreml anpassar sig snarare till de rådande förhållandena på marken. Till skillnad från Georgien som ville närma sig väst stödjer inte Baku sin strävan att återupprätta den territoriella integriteten på en antirysk retorik. Azerbajdzjan har varken sagt att de vill ansluta sig till Nato eller EU, och landet för inte någon ”historisk politik” grundad på ett  förkastande av den sovjetiska perioden och ifrågasättandet av den gemensamma segern i det ”stora fosterländska kriget” (mot Hitlertyskland). De båda länderna är för övrigt också förenade av ett flertal samarbetsavtal som berör såväl gränssäkerhet ch energi som  ransporter och exploateringen av naturresurser i Kaspiska havet. Ryssland vill inte att Azerbajdzjan förvandlas till ett nytt Georgien, och gör  följaktligen inget för att leda in Baku på en konfrontativ väg. Men förstärkningen av det strategiska samarbetet mellan Azerbajdzjan och  Turkiet ställer likväl Ryssland inför ett dilemma. Ankara har redan föreslagit Moskva att länderna ska upprätta ett slags ”geopolitiskt samvälde” i Sydkaukasus, det vill  säga vidga av den samarbetsmodell som man redan har infört i Syrien till Rysslands närområde. (7)

För  tillfället tycks Ankara inte vara berett till någon kompromiss. Men Moskva skulle inte tolerera att någon av sidorna besegras, minst av allt  under påtryckningar av Turkiet. Det skulle innebära ett hot mot landets inflytande i Sydkaukasus och en ökad risk för att oroligheterna sprids till de ryska delrepublikerna i Nordkaukasus. I dag är Nagorno-Karabach den enda frågan i Eurasien i vilken Rysslands och  västerlandets intressen sammanfaller. Det är nästan omöjligt att föreställa sig Donald Trump, Emmanuel Macron och Vladimir Putin skriva  under samma kommuniké, oavsett vad det gäller. Men under stridernas femte dag, den 1 oktober 2020 (8),  undertecknade faktiskt de tre presidenterna amma dokument. Deras gemensamma bekymmer med det jihadistiska hotet och de ökande spänningarna mellan  Washington, Paris och Bryssel å ena sidan och Ankara å den andra bidrar till samstämmigheten. Kommer deras vilja att räcka för att  övervinna de meningsskiljaktigheter som råder på nästan alla andra områden? För tillfället är en sak säker: på den geopolitiska börsen tycks  konflikten i Nagorno-Karabach bara stiga i värde.

Fotnoter

FOTNOTER

 Forskare vid Institutet för internationella studier vid Institutet för internationella relationer i Moskva hos den Ryska federationens utrikesdepartement (MIGMO) och chefredaktör för tidskriften Analyses internationales.
Sara Khojoyan och Anthony Halpin, ”War may resume at ’any moment’, Armenian president warns”, Bloomberg Businessweek, New York, 24 april, 2016.
Lenta.ru, 15 juli 2020 (på ryska).
Rosbalt, 8 augusti 2019 (på ryska).
”Turkey’s Erdogan says Armenia must withdraw from Azeri lands”, Reuters, 28 september 2020.
Ria Novosti, 6 oktober 2020 (på ryska); Bethan McKernan, ”Syrian rebel fighters prepare to deploy to Azerbaijan in sign of Turkey’s ambition”, The Guardian, London, 2 september 2020; Kareem Khadder, Gul Tuysuz och Tim Lister, ”Rebels from Syria recruited to fight in conflict between Azerbaijan and Armenia”, source says”, CNN 1 oktober 2020.
Eurasia Daily, 30 september 2020 (på ryska).
”Declaration conjointe des ministres des affaires étrangères français, russe et américain, coprésidents du groupe de Minsk, appelant à un cessez-le-feu au Haut-Karabach”, ministère de l’Europe et des affaires étrangères, Paris, 5 oktober 2020.

Utrikes 08 januari, 2026

Åklagare utreder Janis Varoufakis efter ecstasykommentarer

Upprorsmakare. Den grekiska vänsterpolitikern Janis Varoufakis har väckt högerns ilska sedan han erkänt att han tog ecstasy i Sydney för 37 år sedan. Foto: skärmklipp från podden Phasma: https://www.youtube.com/@StoPhasma.

Grekisk polis har inlett en preliminär utredning mot den tidigare finansministern Janis Varoufakis efter att han i en videopodd berättat att han tog ecstasy på en fest i sin ungdom. Vänsterpolitikern svarar att det är hyckleri med tanke på att det är regeringens restriktiva narkotikapolitik som säkrar ”drogmaffiornas” vinster.

I går sände polisen vidare en video till Atens åklagarmyndighet för att se om vänsterpolitikern Janis Varoufakis har begått brott. Detta efter att han erkänt att han provat droger i sin ungdom. Enligt grekiska medier gäller utredningen inte narkotikabruk i sig, utan huruvida uttalandena kan utgöra uppmuntran till eller indirekt reklam för narkotika enligt grekisk lag.

Det är i en videointervju med podden Phasma som den tidigare finansministern, som i dag är partiledare för Mera25, kritiserar landets restriktiva drogpolitik och även beskriver sina egna erfarenheter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 08 januari, 2026

Vänsterpartiet vill stoppa europeiska nazistresor

Polska högerextremister demonstrerar i Warsawa, juli 2025. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

Nazistiska Aktivklubb försöker bygga upp ett europeiskt nätverk med likasinnade. Nu vill Vänsterpartiet stoppa resorna med insatser på EU-nivå. ”Utifrån den svenska regeringens tystnad oroar jag mig för att man inte tar hotet på allvar”, säger Hanna Gedin, europaparlamentariker.

”Sightseeing i solen, nazistmarscher och närstridsträning.” Så beskrevs nazistiska Aktivklubbs lockerbjudande till unga män i våras i TV4.

Den våldsamma organisationen reser regelbundet ut i Europa för att träffa meningsfränder. Senast för två månader sedan reste en svensk delegation till Polens huvudstad Warszawa.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 08 januari, 2026

Könsord, fylla och skadestånd – här är förolämpningslagens första halvår

Sex månader har gått sedan lagen om förolämpning mot tjänsteman infördes. Flamman har tittat närmare på statistiken – och djupdykt i fem fall. Vad får man egentligen säga till en tjänsteman?

1 184 anmälningar. Så många gånger har brottet förolämpning mot tjänsteman rapporterats in mellan lagens införande den 2 juli i år och början av december 2025.

Av anmälningarna har över hälften lämnats in av polisman i tjänst. 383 har lagts ned, 477 är fortfarande öppna, och 181 har tagits vidare till åklagare. Hittills har ett par domar fallit, bland annat mot den 36-årige man i Göteborg som var först med att fällas för brottet i början av september efter att ha kallat en kvinnlig polis för ”hora”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 07 januari, 2026

Platoncensur på filosofikurs i Texas: ”Absurt”

Kollage: Flamman.

Den svenska filosofiprofessorn Martin Peterson får inte längre undervisa i vissa av Platons texter för sina studenter vid A&M University i Texas. Anledningen är universitetets nya regler – som förbjuder ”rasideologi” och ”könsideologi”.

Filosofiprofessorn Martin Peterson (bilden) sitter på flygplatsen i Paris med sin son när Flamman ringer, i väntan på ett plan tillbaka till Texas.

– Till och med New York Times har hört av sig nu. Det är på den nivån, säger han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 07 januari, 2026

Man måste inte välja mellan Trump och Maduro

Framtid. Trump och USA har troligen koloniserat Venezuela, men många led också under Nicolas Maduros förtryck, skriver Slavoj Žižek. Foto: Natacha Pisarenko/AP.

USA säger sig befria Venezuela – men talar samtidigt öppet om att ”styra” landet och ta kontroll över dess olja. När Donald Trump kliver in i Caracas gör han det inte i demokratins namn, utan i kolonialismens. Men vänsterns främsta uppgift är att förstå varför den bolivarianska revolutionen blev en sådan katastrof, skriver Slavoj Žižek.

Medan medierna fylls av detaljer om gripandet av Nicolás Maduro och hans fru Cilia Flores, bör man rikta blicken mot det verkligt märkliga: Venezuela är nu de facto ockuperat, samtidigt som samma regering fortsätter att styra landet.

Den 3 januari 2026 förklarade Trump att USA kommer att ”styra” landet ”tills vi kan genomföra en säker, korrekt och omdömesgill övergång”, och ännu mer rakt på sak att han betraktar sig själv som ”ansvarig för Venezuela”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 januari, 2026

Busschaufförernas stresskamp: ”Extremt fackfientligt”

Av de 17 personerna ombord på bussen i Liljeholmen skadades alla utom en. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Efter flera dramatiska bussolyckor som tagit både förares och resenärers liv begär Kommunal att arbetsmiljön ombord granskas. Chauffören och skyddsombudet Petra Zallin på Nobina berättar för Flamman om minutmarginaler, nitisk övervakning, och förare som skippar både lunch, vatten och kisspaus.

16.06, dagen före nyårsafton, smäller det i knutpunkten Liljeholmen söder om Stockholm. Framrutan på den röda SL-bussen krossas när den drämmer in i husfasaden. Sexton personer ombord på bussen skadas, inklusive föraren. Sju förs till sjukhus, varav minst två med allvarliga skador. Stadens pendlare har redan olyckan vid Tekniska Högskolan färskt i minnet från månaden innan, där förarens oväntade kollaps vid ratten ledde till att en av Transdevs långfärdsbussar plöjde genom en busskur och tog tre kvinnors liv

I augusti 2025 dog en chaufför i en krock i Trelleborg, som även den misstänks ha orsakats av ett sjukdomsfall. Den anonyma busschauffören ”Marie” på bolaget Nobina larmade efter det i en intervju med TV4 om arbetsvillkor hon menar kan riskera livet på kollegor och passagerare. Efter den senaste kraschen i Stockholm uppmanade Nobina-skyddsombudet Peter Selén regionpolitikerna i radio att granska arbetsmiljön och stressnivå, och meddelade även att det inte var halt på olycksplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 07 januari, 2026

De bygger hållbart och grönt – för stadens fattigaste

L’Espoir är byggt som passivhus med solceller och gemensamma utrymmen. Foto: Jenny Stenberg.

Huset L’Espoir i Bryssel är byggt med solceller, gemenskap och inspiration från amerikansk medborgarrättsrörelse. Nu vill det sociala bostadsbolaget bakom projektet visa att klimatsmart boende inte är ett privilegium för de rika.

–Vi visste inte vad vi gav oss in i när vi tackade ja, berättar Fadma-Amine Lahoussine.

– Vilket var tur för hade vi vetat att det skulle ta fem år och hur mycket jobb som krävdes hade vi förmodligen inte vågat.

Hennes man Fadel skrattar instämmande samtidigt som han häller upp sitt nybryggda söta myntate i plastmuggar. Ett generöst fat med kakor skickas runt. Vi sitter i ett trädgårdsskjul i stadsodlingen La Jardin Majorelle i stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Det regnar och är gråkallt.

Väggarna i skjulet är fulla av fotografier på politiker, forskare och en och annan kändis från världens alla hörn, som liksom vi kommit hit för att lära sig hur det som verkar omöjligt för bostadspolitiken och fastighetsmarknaden i våra respektive hemländer – det vill säga att bygga nya bostäder av god kvalitet centralt i en storstad som låginkomsttagare har råd att bo i – här har gjorts möjligt.

Hopp. De boende i L’Espoir bestämmer tillsammans om husets skötsel, ekonomi och gemensamma ytor – en styrka, men också en källa till konflikter. Foto: Jenny Stenberg.

– Vi fem, Fadel, jag och våra tre barn bodde trångt i en hyresrätt som vi knappt hade råd med här i Molenbeek. Lägenheten var sliten. Vi trivdes i området men det var tufft att bo på varandra med grejer överallt. Det blev ofta bråk, särskilt när barnen blev lite äldre.

– 2004 bjöd medborgarkontoret i Molenbeek in till ett informationsmöte om ett nytt projekt där vi med låga inkomster skulle ges möjlighet att äga en bostad och ha möjlighet att få vara med och påverka hur den skulle se ut. Vi var lika skeptiska till hur det skulle gå till när vi gick dit som vi när vi kom hem, skrattar Fadma-Amine Lahoussine.

Initiativtagare till mötet var Geert de Pauw (bilden), socialarbetare och ansvarig för bostadsfrågor på medborgarkontoret i Molenbeek. I början av 2000-talet såg han hur konsekvenserna av Belgiens länge förda bostadspolitik att stödja och premiera bostadsägande på bekostnad av hyresrätten påverkade bostadssituationen i stadsdelen.

– Hyresvärdar höjde redan höga hyror, vilket tvingade familjer och andra med låga inkomster att lämna stadsdelen. Allt fler hyresrätter omvandlades till äganderätter och en tydlig gentrifiering av området påbörjades. Jag kände att vi behövde göra något för att bryta utvecklingen, berättar Geert de Pauw.

Tillsammans med familjen Lahoussine och tretton andra trångbodda familjer med otrygga bostadsförhållande i Molenbeek kontaktade De Pauw den icke-vinstdrivande organisationen Cire, som bland annat arbetar med sociala bostadsprojekt för invandrare och flyktingar, den regionala bostadsfonden Fonds du logement de la Région de Bruxelles-capitale och kommunen. De Pauw föreslog att de tillsammans skulle genomföra ett bostadsprojekt med målsättningen att skapa hållbara bostäder av god kvalitet som familjerna hade råd att bo i. Om familjerna skulle få möjlighet att bo kvar i området skulle de samtidigt bidra till att motverka den pågående gentrifieringen av Molenbeek. Kommunen gav fonden möjlighet att köpa en tomträtt i stadsdelen. Cire och den regionala bostadsfonden var projektets byggherrar och finansiärer.

Målsättningen är att hjälpa de hushåll som har svårast att hitta ett anständigt boende på den privata bostadsmarknaden.

Med stöd av medborgarkontoret bildade familjerna en förening, en form av byggemenskap. En arkitekt, Damien Carnoy, anlitades att leda workshops där familjerna fick hjälp att formulera sina bostadsönskemål samt tillsammans diskutera hur man ville nyttja gemensamhetsutrymmen.

–Vi gick på så många möten. Det var väldigt rörigt och oklart hur huset skulle se ut, hur vi skulle kunna påverka hur vår lägenhet skulle se ut och inte minst hur vi skulle ha råd att köpa den i slutändan, berättar Fadma-Amine.


2009, efter fem års hårt arbete, var L’Espoir (”Hoppet”) som huset heter, inflyttningsklart. Det var ett av Bryssels första flerbostadshus helt byggd i trä. Det är ett så kallat passivhus (ett energieffektivt hus som kräver väldigt lite energi för uppvärmning tack vare kraftig isolering och ett särskild ventilationssystem) med solpaneler, sedumtak och regnvattentank som både ser och fungerar annorlunda än övriga bostadshus i kvarteret. I dag är det hem åt 14 familjer.

Stadsodlingen, som ligger på en tidigare ödetomt invid L’Espoir, har blivit en viktig gemensam mötesplats för boende i hela området. Den sköts av frivilliga och är öppen för allmänheten under vissa tider. Här odlas grönsaker, örtkryddor och blommor. Det finns även ett hönshus.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur/Nyheter 06 januari, 2026

”Texten tillfredsställde en mörk drift hos folk”

Den svenska kritikern Sanna Samuelsson och den franska författaren Édouard Louis. Bild: Privat / Jessica Gow/TT.

Podden Gästabudet ger utmärkelsen Årets sågning till

Sanna Samuelsson är årets vinnare av litteraturpodden Gästabudets utmärkelse ”Årets sågning”. Texten i fråga är hennes recension i Aftonbladet av den franska författaren Édouard Louis Monique flyr. Förutom att belöna boken med ett (1) plus av fem, inleds recensionen med ordet ”Blä.”

I poddavsnittet beskriver hon sig som ambivalent till utmärkelsen. Flamman ringde upp för att gräva i känslorna kring priset.

Hur känns det att vinna?

– Jag var faktiskt lite orolig att det skulle hända, för jag märkte att många reagerade väldigt positivt på texten. Och jag mindes debatten förra året då Gunilla Kindstrand vann för sin sågning av Daniel Sjölins roman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 januari, 2026

Europas fall är ingenting att fira

Ett Europa som blir turistparadis för amerikaner och kineser duger inte som framtidsvision. Foto: Mirco Toniolo/Errebi/AGF/REX.

Svaret på Europas kris är inte att acceptera att bli en koloniserad vykortskontinent – utan att ta chansen att bli självständigt på riktigt.

Ett Europa vars innerstäder töms på invånare och fylls med sydostasiatiska turistgrupper, kitschiga souvenirbutiker, Airbnbboenden och pizzamenyer på tolv språk. Där tekniken kommer från USA, mineralerna från Kina, och vi själva nöjer oss med rollen som en sömnig vykortskoloni.

Det är kontinentens framtid om vi inte ändrar kurs, skriver idéhistorikern Anton Jäger i en uppmärksammad krönika i New York Times. Men svaret bör enligt Jäger inte bli att försöka återfå vår fornstora glans, utan att acceptera nedgången och finna vår plats som världens nya utkant.

Jäger har dock fel i sin historieskrivning. Europas nedgång skedde förra århundradet när kolonialflaggorna halades i Algeriet, Kongo och Indonesien. Det gamla Europa hanterade sin nyfunna litenhet genom att vända sig till europeisk integration. Det europeiska samarbetet behöver ingen nedgångsstrategi eftersom samarbetet redan är en sådan. Jägers diagnos är alltså minst 50 år för gammal.

Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken.

Den geopolitiska stiltjen efter murens fall gjorde det möjligt för Europa att spela självständigt utan att riktigt vara det. Energin säkrades genom billig rysk gas och säkerheten sköttes av amerikanska vapen. Så länge detta fungerade kunde man framstå som en självständig aktör. Men vad den politiska eliten såg som en bestående lösning visade sig i efterhand bara ha varit ett sätt att vinna tid.

Låt oss kalla detta för den tyska eran. De lata olivmumsarna i södra Europa kunde inte handskas med pengar och påtvingades en sträng nedskärningsregim. Länderna i östra Europa rundades bokstavligen av en gasledning i Östersjön. Att balter och polacker gnällde visade bara att de inte förstår geopolitik.

Den ryska invasionen av Ukraina 2022 visade att stabiliteten var en illusion. Det Europa som de tyska förbundskanslerna Gerhard Schröder och Angela Merkel lämnade efter sig pressas nu till bristningsgränsen av Putin och Trump. En situation som ställer de små rödgröna partierna till vänster om socialdemokratin inför ett existentiellt vägval. Utan möjligheten att förverkliga en egen vision för Europa tvingas pyttevänstern att välja mellan att underordna sig den systembevarande mitten och den radikala högern.

Att gå mitten till mötes innebär en identitetskris för den traditionella vänstern. Här tvingas man svälja militär upprustning, Natomedlemskap, mer europeisk överstatlighet och stram migrationspolitik. Men efter att ha sålt sin själ för att slippa pulveriseras under Meloni, Weidel, Bardella eller Åkesson kan vänstern fortsätta krångla sig fram.

Läs mer

Vänstervisionen som konvergerar med ytterhögern är på ytan muntrare. Här firar vi imperiets fall. Västvärlden drar sig tillbaka från sin globala position efter hundratals år av exploatering och dominans. Miljontals människor tvingas ut ur Europa men de återvänder trots allt till sina naturliga kultursfärer för att avnjuta freden som råder sedan världen delats upp i slutna civilisationer efter den konservativa statsvetaren Samuel Huntingtons gamla ritningar.

Det senare alternativet avfärdas på goda grunder av en allt större del av den nordiska vänstern. 2026 är inte ett år för pojkrumsfantasier.

Jäger må flörta med idén om europeisk nedgång men lösningarna han föreskriver är knappast palliativa. Mer centralisering och mindre nyliberal teknokrati, aktiv industripolitik med stora offentliga investeringar, samt militärt och ekonomiskt oberoende är reformer som gör EU starkare.

Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken. Det är den enda vägen framåt för en vänster som inte vill förlora kontinenten till Trump och Putin.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 06 januari, 2026

Klasserna förenas mot mullorna

Skärmdump från en video som spreds på sociala medier den 31 december 2025 och visar demonstranter som angriper en statlig byggnad i Fasa i södra Iran. Foto: AFP.

För första gången på länge har en klassöverskridande proteströrelse formats i Iran. Lika nytt är kravet att shahen ska återta makten från mullorna.

Strax före nyår beslutade Irans regering att avskaffa subventionerna för importerade basvaror som ris, matolja och mjöl. Det var ett tekniskt beslut, men i ett land som Iran kan det få långtgående konsekvenser. I praktiken gjorde det att priset ökade med mellan 50 och 70 procent, och den 28 december gick Teherans basar, en mäktig kraft i huvudstaden, ut i strejk.

Två dagar senare gjorde säkerhetsstyrkor räder mot flera studentbostäder, inklusive för kvinnor. Det som hade börjat som en strejk bland basarhandlare blev nu ett studentdrivet uppror mot regimen. Hittills har minst 20 personer dödats, varav tre barn, och över 1 000 gripits.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"En väldigt slö journalistik i denna artikel tyckte jag. Jag är mycket intresserad av utvecklingen i Iran men vad gav denna artikel egentligen? Inte en enda röst från oppositionen inne i Iran fick komma till tals. Enbart två "röster ur disporan" intervjuas. Men vilka röster var det? Jag känner inte till organisationen ACI, och kunde inte få fram någon info om dem via Google eller ChatGPT. Vad är det för organisation? Vad står de för? Hur har de förhållit sig till shahen tidigare? Ingen aning. Är den här nya påstådda förkärleken för Pahlavi-dynastins återkomst verkligen något som är utbrett inom den inhemska oppositionen i dagsläget? Det har alltid funnits en del av den iranska oppositionen som varit för Pahlavis återkomst, men vari baserar man att det numera är många fler än tidigare? Ett påstående från en enskild oppositionell i Sverige, som uppenbarligen hyser sympatier för shahen? T.o.m. den andra källan (Kashefi) säger ju att kravet på Pahlavis återkomst alltid haft en popularitet inom diasporan. Påståendet i ingressen, att kravet på shahens återkomst är något helt nytt, stämmer ju inte. Delar av oppositionen har alltid stått bakom shahen. Men påståendet att oppositionen inne i Iran nu är enade bakom detta krav, vad baseras det på? Lite märkligt att man inte har någon enda källa inifrån landet som bekräftar detta. Inte ens Kashefi säger ju i artikeln uttryckligen att det är ett krav som den stora massan av de som protesterar inne i landet nu står bakom. Det är bara Mesdaghi som påstår det i artikeln. Ändå framställs det som ett faktum och en stor och viktig förändring jämfört med tidigare uppror. Har ni kollat på uppgifterna om att Israel arbetar hårt bakom kulisserna för att pusha för shahens återkomst? https://www.haaretz.com/israel-news/security-aviation/2025-10-03/ty-article-magazine/.premium/the-israeli-influence-operation-in-iran-pushing-to-reinstate-the-shah-monarchy/00000199-9f12-df33-a5dd-9f770d7a0000 Nä, det här var ingen vidare utrikesjournalistik. Jag förväntar mig mer av Flamman."
O
Ola Hakefelt