Det är ingen smickrande bild av den skånska landsbygden som ges i Mikael Marcimains Jakten på en mördare. Serien kretsar kring utredningen av det så kallade Helénmordet 1989 och vid ett tillfälle räknar utredarna upp alla kända pedofiler som befann sig i närheten av mataffären i Hörby samma kväll som den 12-åriga flickan försvann, och kommer upp i ett dussintal, plus en sadistisk tandläkare. I en närliggande lada pågick även vid samma tid en porrfilmsinspelning med griskultingar.

Precis som i Lasermannen (2005) drar sig Marcimain inte för att anklagande utpeka det Sverige som låtit det hända. Medan spaningsledaren Per-Åke Åkesson (Anders Beckman) kryssar mellan brottsplatser sipprar nyhetsinslag fram ur bilradion om de senaste arbetslöshetssiffrorna och nedskärningarna. Psykvården är raserad och dårarna kilar lösa och obehandlade runt i den skånska myllan. Där samhället drar sig undan växer i stället andra strukturer för social verksamhet och rättskipning – som religiösa sekter och hallickar – fram.

Inom den offentliga sektor som finns kvar blåser nya vindar som slår särskilt hårt mot poliser av Per-Åke Åkesson-snitt som har svårt för överordnade skrivbordsnissar, kedjeröker inomhus och gärna lägger sig i andras utredningar. Åkesson blir ständigt underminerad av yngre strebers som behärskar managementpsykologin och vet hur man fyller i de blanketter som numera gäller i Bildt-Sverige, tills han slutligen förvisas till ett rum i källaren. Berövad både sina arbetsuppgifter och möjligheten att se fräck ut tack vare den nya tidens rökförbud, börjar Åkesson, precis som är brukligt i polisserier (och tydligen också i verkligheten), bedriva sin egen utredning i lönndom. Tillsammans med sitt dynamiska team – den skickliga good-cop-förhörsledaren Monica Olhed (Lotten Roos) och den gatsmarte bad-cop-hårdingen Erik Johansson (Håkan Bengtsson) – löser de inte bara det 15 år gamla Helénmordet utan även sex andra fall.

Jakten på en mördare har drunknat i välförtjänta hyllningar av skådespelarnas insatser och skaparnas detaljarbete i allt från 1990-talets miljöer, kläder och prylar till politiska trender. Det är bara att stämma in i det mesta. Framför allt briljerar de trasiga birollsinnehavarna, såväl offer som förövare, och som till och med pratar skånska i stället för teaterstockholmska. Precis som Bo Widerberg bevisade genom Mannen på taket att det gick att anpassa hollywoodformat till en svensk kontext genom ett filter av blommiga kaffekoppar och skenheligt samförstånd, bevisar Marcimain att det går att gestalta hårdkokta True detective-brottsfall i Kristianstadtrakten lika väl som i Louisiana. För den skånska vischan kan onekligen vara en ruskig plats – långt ifrån Johan Glans och kufiska bangolfsentusiaster – där till och med brotten bär spår av kulturell särart. Det lärde vi norrboende oss redan när Ernst-Hugo Järegård lockade sina offer i fördärvet med hjälp av en ål i Skånska mord 1986.

Vilken samhällsanalys Jakten på en mördare vilar på är dock inte glasklart, utan varierar beroende på tittarnas linser. Den som jobbar i offentlig sektor kan sitta på söndagskvällen och skrocka ”precis så dumt är det!” inför ännu en arbetsvecka av meningslösa medarbetarsamtal och seminarium där det talas om vikten av att vara en ”kulturbärare”. Lutar man svagt åt vänster tar man säkert även fasta på de ständiga besparingarna och hur samhällsbilden börjar fyllas på av rättighetslösa gästarbetare. Anser man sig själv stå mer i den malliga mitten nöjer man sig med att få bilden av den reaktionära skånska arbetarklassen bekräftad (när det snarare är den skånska överklassen man bör studera om man vill begripa sig på den särskilt bördiga regionala grogrunden för fascism och Ica-handlarbonapartism). Är man däremot högersinnad går det lika bra att se Åkesson-teamets framgångar som ett bevis för att polisen är bakbunden av klåfingriga sossebyråkrater och värdegrundsarbete.

Det går alltså att se Jakten på en mördare som både en frän kritik mot NPM-Sverige och som en PR-film för polisens behov av Judge Dredd-befogenheter. Det finns ingen Bo Widerberg som i Sjöwall-Wahlöös anda trycker upp frågan i publikens ansikte vad polisen egentligen sysslar med och är till för. Men det ansvaret kan vi knappast lasta Mikael Marcimain för. Det är inte hans fel att 90-talet var ett, objektivt sett, fasansfullt decennium och att konst med samhällskritiska ambitioner oftast gör halt inför synen av ordningsmakten.