En åldrande befolkning, växande efter­frågan på välfärds­tjänster i takt med att vi blir rikare och svårigheten att öka produktiviteten leder till skenande kostnader för den offentliga sektorn. Samtidigt kan skatterna inte höjas i det oändliga – alltså kan vi lika gärna avskaffa välfärdsstaten på en gång. Det var budskapet i en debatt­artikel av My Pohl, ordförande för CUF Storstockholm, i Expressen i slutet av förra veckan.

Slutsatsen må vara extrem, men den underliggande analysen – att välfärden hotas av ohanterliga kostnadsökningar – har länge varit mainstream. Den återfinns i Långtidsutredningen från 2008, i Borg-kommissionen som lanserades av Arena Idé och Timbro ett par år senare, och har via Klas Eklunds lärobok Vår ekonomi lärts ut till ekonomistudenter i åratal. Den påverkar mycket av dagens politik, och förtjänar därmed att lyftas upp till ljuset så att alla kan att genomskåda den.

Det utmålade hotet mot välfärden bygger på att flera olika trender blandas ihop till en osammanhängande sörja.

För det första handlar det om det växande antalet äldre, som enligt regeringen kommer att leda till ett ”finansieringsgap” i välfärden på 90 miljarder år 2026. Det är en utmaning, men knappast en ohanterlig sådan. Att slopa överskottsmålet eller återställa några av de senaste årens skattesänkningar skulle räcka för att täcka kostnaderna. Det handlar inte heller om en enkelriktad trend, utan om att 40-­talets stora barnkullar just nu närmar sig 80-årsåldern. Därefter väntas andelen äldre minska igen.

Eftersom det demografiska hotet inte räcker kryddas soppan med nya antaganden. I takt med att vi blir rikare kommer vi efterfråga fler välfärdstjänster. Men eftersom vi inte kommer vilja betala för dessa via skattsedeln krävs ökade inslag av privat finansiering. Om det är svårt att förstå logiken så är det för att det inte finns någon. Välfärdens kostnader minskar inte för att vi inför avgifter och privata försäkringar – om inte syftet är att faktiskt stänga ute stora grupper från till exempel dyra canberbehandlingar.

Slutligen påstås välfärden bli dyrare eftersom produktiviteten inte kan öka lika snabbt som i den varuproducerande sektorn. Detta brukar kallas ”tjänstedilemmat”, ”kostnadsjukan” eller Baumoleffekten, efter ekonomen William Baumol. Han påpekade att det tar lika lång tid att uppföra ett stycke av Beethoven i dag som när det skrevs för två hundra år sedan, samtidigt som produktiviteten i industrin ökat dramatiskt. Men eftersom musikernas löner ökat i takt med lönerna i industrin så blir deras tjänster relativt sett dyrare.

Att få detta till ett problem kräver avancerad logisk akrobatik. Snabbmat blir relativt sett dyrare när mobiltelefoner sjunker i pris, men ingen påstår att McDonalds hotas av att produktiviteten ökar i elektronik­industrin. Tvärtom är det tack vare den stigande produktiviteten i den varuproducerande sektorn som vi kan lägga en allt större del av samhällets totala arbetstid på tjänster som restaurangbesök och koncerter – eller välfärd.

Det verkliga syftet med att utmåla välfärden som ohållbar är att bana väg för impopulära reformer. Eftersom stödet för välfärdsstaten förblir starkt försöker dess motståndare i stället övertyga oss om att den är omöjlig. Samtidigt erbjuder “finansieringsgapet” en bekväm bortförklaring till de senaste decenniernas urholkning av välfärden. Vidriga arbetsförhållanden inom äldreomsorgen är inte ett resultat av politiska beslut, utan en oundviklig följd av demografiska förändringar och välfärdstjänsternas arbetsintensiva natur.

En seriös diskussion av dessa frågor kommer oundvikligen att leda till helt andra slutsatser. Till exempel bör vi ifrågasätta de ”effektiviseringskrav” på välfärden som under 2000-talet snarare tagit formen av smygnedskärningar. Vård, skola och omsorg kan utvecklas och förbättras med nya kunskaper och arbetssätt, men aldrig effektiviseras på samma sätt som när produktiviteten höjs genom mekanisering i industrin.

Baumol lär oss också att personaltätheten inom vård, skola och omsorg är direkt beroende av skatternas nivå, oavsett hur hög den ekonomiska tillväxten är. Detta är viktigt att komma ihåg när högerpolitiker påstår att välfärden fått mer resurser trots att skattekvoten sänkts med över 5 procent av BNP under 2000-talet. I den mån vi faktiskt fått fler anställda i välfärden trots sänkta skatter så beror det på att undersköterskor, barnskötare och andra samhällsbärande yrkesgrupper betalar priset genom stagnerande löner. Det är bara genom systematisk lönedumpning som vi kan ”ha råd” med fler välfärdsarbetare samtidigt som skattesänkningar och rut-bidrag regnar över de rikaste.

På sikt kan de senaste decenniernas skattesänkningar och urholkning av tryggheten verkligen leda till den kollaps för välfärdsstaten som unga nyliberaler i CUF öppet drömmer om. Men om det sker är det inte oundvikligt, utan ett följden av högst medvetna politiska val.