KFC:s nya försök att sexa upp sin kycklingöverste är en kväljande följetång där tidigare insatser innehåller en animerad datingsimulator och manliga strippdansösgruppen ”Chickendales”. Även om det är lätt att håna är det en del av en utpräglad boom. Filmen som fått titeln Ett förförande recept är egentligen bara nästa naturliga steg av produktplacering, sponsringsavtal och reklamsamarbeten i storfilmer och tv-serier – nu är innehållet reklam och reklamen innehåll. Sponsrat innehåll är mer eller mindre en säker inkomstkälla för branscher som ställer om eller rakt av lider, som filmproduktion, all kultur och mainstreammedia. Det är inte för inget som klassiska mediehus som CNN, New York Times, The Atlantic, The Guardian, Wall Street Journal, Condé Nast-imperiet och i princip alla svenska tidningar har egna avdelningar och grenar som bara jobbar med sponsrat innehåll där reklam får låna både utseende och tillitskapital direkt från journalistiken.

Ett förförande recept lanseras i en tid där du inte ska kunna und­vika reklam, och där de flesta möts av hundratals budskap om vad som ska köpas varje dag. För att slippa konkurrensen för­söker varumärken och företag att lämna den traditionella annonsmarknaden, och i stället bädda in sig i tittarnas egna arenor, med flera banala reklamstunt som resultat. Ett Snapchatfilter där du kan se ut som en taco från Taco Bell, Samsungs webbserie med Guy Fieri där han laddar mobilen i olika städer, Wu-Tang Clan i ett Star Trek-inspirerat klipp om en ny vegansk hamburgare. Målet är en ren symbios med populärkulturen där tittare har flera köp färdigintegrerade i sin mediekonsumption; på Instagram behöver du bara svepa upp med fingret i ett steg från ett klipp för att hamna på en utvald köpsida. KFC illustrerar det genom att haka på en egen meny till sin sexiga såpa, som tittare bara kan beställa hem via Uber eats och äta framför skärmen. Effekten blir att gränserna mellan olika former av media helt suddas ut. Kvar står en produkt helt utan kontext eller politik som organiskt delas mellan användare just för att reklamen är särskilt uppseendeväckande, upphetsande, löjlig, avancerad eller till och med medvetet stötande. Är det ens reklam 2020 om du inte kan göra snabbmatskyckling till något memebart?

Den marxistiska filosofen Theodor Adorno sa att reklamens triumf är när konsumenter känner sig manade till att köpa och använda produkter trots att de ser rakt igenom samma produkter. Jag tror att de flesta känner igen sig i den beskrivningen. Vi vet att KFC är smörja, att resebolagen har pröjsat för den där topp-tio-listan om resemål och att det finns en anledning till att kändisen visar upp en specifik ny och dyr termos på Instagram. Reklam som ”bryter mönstret” är reklam som lyckas dölja att det fortfarande handlar om något som du ska köpa, ofta genom att spränga alla gränser när det gäller hur mycket pengar som läggs på enskilda reklaminsatser. Det är så klart så att KFC inte klär sitt budskap ”finger lickin’ good” i popkulturens outfits för att få folk att ”skratta lite i svåra tider”, det görs för att komma närmare konsumenter där content är kulturens ulv i fårakläder.

Den dominerande popkulturen är en kraftig motsägelse, och ”kultur” kan i den sfären ersättas helt med ”produkt”. När företag som Kentucky fried chicken producerar tv-serier får vi samtida och nyttiga exempel på var det finns pengar som kan användas på betydligt bättre sätt. Reklamens riddare säger gärna ”men den här fina och snygga och känslomässiga reklamen hade inte funnits om det inte hade varit för företagen och byråerna”. Det är helt sant. Tänk på vad ett ofjättrat och fullt finansierat kulturliv hade producerat i stället.