Yanis Varoufakis förespråkar en samordnad europeisk finanspolitik – men inom Sverige finns ett starkt motstånd mot alla typer av federalism, skriver Johan Lönnroth.
I Flamman nummer 50 angrep ledarskribenten Per Björklund det ekonomisk-politiska ramverket och dess överskottsmål som Vänsterpartiet anslutit sig till. Så långt är jag överens: det är dags att tills vidare skrota både överskottsmål och balansmål. För övrigt har ju coronakrisen på egen hand tvingat fram en förändring. Med all sannolikhet får vi nu ett tag framöver leva med stor offentlig upplåning. Även klimatkrisen kräver stora gröna investeringar som rimligtvis också till stor del skall lånefinansieras.
Björklund hyllar Keynes och den expansionspolitik som bedrevs i många stater i slutet av 30-talskrisen och som i efterhand fått hans namn. Björklund tar också upp Hitlers expansionspolitik och ställer den mot den tyska socialdemokratins oförmåga att leverera en alternativ politik. En orsak till det var att Hilferding och andra socialdemokrater tolkade Marx mekanistiskt och inte förstod sig på Keynes. Men det kan knappast skyllas på Marx.
Björklund påpekar också att situationen i dag på många sätt skiljer sig från 30-talets. Han exemplifierar med de betydligt större offentliga utgifterna och de sociala skyddsnät som finns i dag men saknade då. Jag saknar dock en annan grundläggande skillnad: Det faktum att det lättrörliga och gränslösa finanskapitalet i dag omsätter pengavolymer som är tusenfaldigt större än då. Det gör att nationalstaternas makt över köpkraften har reducerats kraftigt. Särskilt i små öppna ekonomier som den svenska har handlingsutrymmet för staten krympt.
Det är lättare att driva keynesiansk politik i stora ekonomier som USA och Kina. Om EU hade haft en samordnad finanspolitik skulle den också kunnat fungera. Men det kräver ett mer federalt EU. Thomas Piketty, Yanis Varoufakis och organisationen DIEM25 vill gå åt det hållet. De tar också upp Keynes gamla idé om en institution som slussar pengar från länder med bytesbalansöverskott till länder med underskott.
Men den vägen – på tvärs emot en massiv antifederalistisk opinion – vågar inte den svenska vänstern vandra. Vågar Per Björklund och Flamman?
*I pappersversionen av Flamman 1/21 uppgavs fel upphovsperson till den här texten.
