Vem är medelklass? Begreppet är vagt, förvirrande och omöjligt att undvika. I amerikanska val utmålar sig samtliga kandidater som medelklassens förkämpe, i Storbritannien diskuteras ”the middle class squeeze” och i Sverige ser sig en allt mindre del av den arbetande befolkningen som arbetarklass. Kvar blir ett självdefinierat mittenskikt utan tydlig identitet. En medelklass.

– De som är mest förmögna i dag är så astronomiskt rika, samtidigt som de flesta också känner någon som är fattigare än en själv. Resultatet blir att nästan alla ser sig som ”i mitten”, vilket gör att både en högre tjänsteman och någon som driver ett kämpande litet åkeriföretag uppfattar sig som medelklass, säger Lovisa Broström, ekonomi­historiker vid Göteborgs universitet till Flamman.

Ett försök att förtydliga saken har gjorts av den nyligen avlidne amerikanske sociologen Erik Olin Wright. Enligt honom definieras inte medelklassen av inkomst eller status, utan av sin motsägelsefulla position gentemot kapitalmakten. De säljer sitt arbete och exploateras som vilka arbetstagare som helst, men har samtidigt vissa av de privilegier som hör kapitalet till – kontroll över hur arbetet läggs upp, makt över budgetar, bestämmanderätt över kollegor i lägre rang.

Med en sådan definition rymmer medelklassen en stor grupp av dem som är anställda i offentlig sektor: lärare, läkare, sjuk­sköterskor. Samma grupp som ­sedan 1990-talskrisen har fått se sitt arbete inskränkas och devalveras av den så kallade New public management-­modellen (NPM). Nu håller den på att avskaffa deras privilegier helt och hållet.

New public management pressar samman medelklassen, enligt ekonomihistorikern Lovisa Broström, en av författarna i antologin Klass i Sverige. Foto: Privat/Katalys.

NPM – en modell för att styra offentlig sektor efter samma principer som den privata industrin – kritiseras ofta för dåliga slut­resultat och bristande arbetsmiljö. Läkare som sätter vissa diagnoser för att ge vårdföretaget mer ersättning, lärare som uppmuntras att godkänna tveksamma studenter för att nå skolans mål om elevomsättning, ständiga utvärderingar och pappersexerciser. Men enligt Lovisa Broström förändrar NPM hela det svenska klassamhället. När medelklassen i offentlig sektor börjar detaljstyras tappar de sin upphöjda position. De blir arbetare som andra.

– Genom kvoter och dokumentation kan man kontrollera akademiker, läkare, sjuksköterskor och andra sådana yrkesgrupper. De som tidigare hade en ganska fri yrkes­utövning styrs då enligt samma princip som människor vid ett produktionsband. Man vill kontrollera hur mycket som produceras.

Det är utgångspunkten för Broströms bidrag i den fackliga tanke­smedjan Katalys nyutgivna antologi Klass i Sverige. Bland kapitel om en förtvinande socialdemokrati, privatiserad välfärd, gigifiering och lobbyism handlar hennes om att den växande medelklassen genomgår en ”deklassering”. Och hur de kan tänkas reagera på den saken.

– Historiskt sett har grupper som haft en viss status men sedan fallit nedåt ofta vänt sig mot samhällsutvecklingen och blivit reaktionära. Man drabbas av en rädsla för att falla, och kanaliserar inte sin kritik uppåt utan mot en annan grupp eller minoritet.

Det märktes i riksdagsvalet 2018. Sverigedemokraternas framväxt speglas ofta i det höga antalet LO-medlemmar som röstar på partiet, men även bland tjänstemannafacket TCO:s medlemmar röstade 13 procent på SD.

Vårdarbetare deltar i vårdupproret i Göteborg 2016. Sjuksköterskor definieras av sociologen Erik Olin Wright som medelklass, men deras arbete och privilegier håller på att undergrävas av den nyliberala New public management-modellen. Foto: Thomas Johansson/TT.

En annan farhåga, som rör sig likt ett spöke genom hela Klass i Sverige, är att medelklassen reagerar genom att köpa sig loss ur välfärdssamhället och sluta bry sig om jämlikhetspolitik. Redan i förordet skrivs att ”den pågående utarmningen av det allmänna skapar drivkrafter hos den övre medelklassen att släppa taget neråt och inbädda sig i egna system”. Även här är det senaste valresultatet en vägvisare. Bland SACO-anslutna väljare fick den före detta Alliansen 44 procent av rösterna. Och i medelklasstäta Region Stockholm fick Moderaterna förnyat förtroende, trots flera år av korruptionsskandaler kring Nya Karolinska och resten av sjukvården.

– Utvecklingen med ett starkt löntagarkollektiv, där medelklassen och arbetarklassen suttit i samma båt, har varit så otroligt central för Sverige. I andra länder, där medelklassen i stället har sett sig som hopkopplade med gruppen ovanför dem, har utvecklingen dragit iväg åt helt andra håll, säger Lovisa Broström.

Kort sagt: när medelklassen inte är med på tåget uteblir omfördelningspolitiken. Det är en av förklaringarna till att den svenska socialdemokratin har insisterat på att barnbidragen ska gå till alla, att löneökningarna ska vara procentuella och att pensionsförsäkringar ska likna varandra.

– Just nu är utvecklingen i stället en nedåtgående spiral. Medelklassen skaffar privata sjukförsäkringar och sätter sina barn i privat förskola. I andra länder, där den utvecklingen har gått längre, ser man hur medelklassen luras att tro de har samma intressen som de mest förmögna, att de också kan köpa sig ur systemet. Men det kan de inte. De tror att de står mycket närmare de rikaste än de egentligen gör. Då landar de i idéer om att fattiga parasiterar på samhället, och så drar de sig undan solidariteten med andra löntagare. Men det är att göra sig en otrolig björntjänst.

Den kontors­arbetande medel­­klassen håller på att lossa förtöjningarna till arbetarklassen och därmed lämna det lön­tagarkollektiv som en gång gjorde den svenska välfärdsmodellen möjlig. Foto: Henrik Montgomery/TT.

En paradox alltså. Medelklassen växer och blir mer lik arbetar­klassen, men vänder sig samtidigt bort från arbetarrörelsen. Enligt Lovisa Broström finns det bara en lösning på problemet: bred facklig solidaritet.
– I bästa fall skulle den här utvecklingen kunna leda till att man ser sina gemensamma intressen. När allt fler i medelklassen inser att de inte alls är några privilegierade klassresenärer, att de också måste jaga pinnar och streck och poäng, finns en grund för att återigen skapa ett starkt löntagarkollektiv.

Men vägen dit är lång. I sitt antologikapitel beskriver Broström ett ”introvert fackligt arbete” som präglar TCO och Saco. Trots att tjänstemannafacken gått om LO i medlemstal så vill de – enligt Broström – inte ta det ansvar för hela löntagarkollektivet som LO tidigare har tagit. I stället för att driva fram reformer som gynnar alla som arbetar vill tjänstemannafacken ”öka statusen” hos den egna medlemsgruppen.

– Man är sur för att de egna medlemmarna drabbas och ser inte det generella mönstret som påverkar alla. Att man har ganska mycket gemensamt med kassapersonal på Ica som också måste skynda sig eller undersköterskor som springer i hemtjänsten. Den frågan ligger bara och väntar på att plockas upp.

Kan PTK:s agerande i las-frågan ses som ett exempel på sådant inåtvänt fackligt arbete? De valde ju att på egen hand anta Svenskt Näringslivs bud, bland annat med hänvisning till sina medlemmars status. Därmed avgjorde de framtiden för hela Sveriges arbetsmarknad utan att vara överens med LO.
– Jag har inte tänkt på det, men ja, det stämmer ganska bra överens med de slutsatser jag drar. Det kommer i små steg, att varje yrkesgrupp tycker sig bli åsidosatt på andra gruppers bekostnad. Och att just de borde bli mer förstådda eller få större löneökningar. I stället för att gemensamt trycka på för samhällsförändring väljer man att bara organisera universitetsutbildade, kräva yrkeslegitimationer, och så vidare.

Så var ska man börja? Trots sina bistra slutsatser vägrar Broström tro att det är kört. Hon jämför med Brasilien, där vänsterledaren Luiz Inácio Lula da Silva lyckades bygga upp bidragsprogrammet ”Bolsa família” under 00-talet.

– Om man kan bygga ett nytt välfärdssystem i ett land som är så otroligt korruptionsdrabbat som Brasilien så kan vi vända utvecklingen i Sverige.

Men om medelklassen börjar köpa sig loss ur den allmänna välfärden och klippa banden till arbetarrörelsen för gott, närmar man sig då inte en politisk ”point of no return”, även om det rent tekniskt skulle gå att förbättra saker?
– Jo, men det är inte riktigt så enkelt. Välfärden och hur den ska förbättras finns ju fortfarande kvar i retoriken hos högerpartierna exempelvis, trots att de gör precis tvärtom. Om arbetarrörelsen tappar vissa grupper, eller om fackföreningarna skär av relationerna till varandra, blir det såklart mycket svårare att återskapa solidariteten. Men snarare än att vi närmar oss en ”point of no return” så ser jag det som att dagens fackföreningar bidrar till att försvåra en solidarisk utveckling.

Noa Söderberg

Tidigare reporter på Flamman.