Det tog sin rundliga tid, men till sist verkar en kritisk massa ha insett att det världsunika svenska skolsystemet kanske inte är det bästa som finns. Ända sedan ”Pisachocken” 2013, när svenska elevers kunskapsnivåer rasade till undre halvan av OECD-­snittet, strax bakom ökänt dåligt presterande länder som USA, har skolfrågan setts som en närmast akut fråga. De återkommande mediala skandalerna om friskolor som plötsligt går i konkurs och lämnar sina elever i sticket medan koncernchefer plockar ut miljoner i vinst, har bidragit till den allt mer utbredda känslan av att någonting är djupt fel. Det märks framför allt i opinionsmätningarna som visar att en majoritet av svenska väljare, till skillnad från riksdagspartierna, är emot det nuvarande systemet. Och när liberaler som på DN:s ledarredaktion kritiserar den allt mer utbredda synen på elever som kunder vet man att en kritisk punkt har nåtts.

Denna förändring beror till stor del på den idoga opinionsbildning som lärare på det som kallas ”skol­twitter”, folkbildare som ekonomen Jonas Vlachos och fackföreningar som Lärar­förbundet har bedrivit. Men trots att opinionen vänt sig mot det rådande systemet med rövar­baroner i utbildningsväsendet är frågan om den nya folk­rörelsen är beredd att gå långt nog. Tankesmedjan Balans har skördat stora framgångar med sitt granskande av privata utbildnings­leverantörers vinstmarginaler och budgettrixande. Men den allt starkare kritiken mot ”övervinster” innebär att man på förhand är inställd på att vinna ett slag samtidigt som man förlorar kriget. Det är inte övervinster som är problemet i den svenska skolsektorn. Det är vinster. Det är det faktum att privat kapital överhuvudtaget finns där.

Att allt fler tycks acceptera vinstdrivande friskolor så länge de plockar ut en måttlig vinst är ett nederlag. Men det är inte heller förvånande. Det andra land, med undantag för vissa amerikanska delstater, som infört systemet med skolpeng och vinstdrivande friskolor är Chile. Det exemplet visar att det går att rulla tillbaka dessa reformer. Men det visar också hur svårt det är att helt avskaffa ett marknadssystem när det väl fått fäste i skolsektorn och kunnat bygga upp starka lobby­organisationer. Rika ägare som inte direkt flyttar pengarna till Cayman­öarna utan återinvesterar dem gör också att systemet förankras ännu starkare. Jag har själv vikarierat som lärare på en friskola och blev betald långt över ingångslönen för journalister, trots att jag var obehörig. Ett sådant system behöver inte hjälp utifrån för att överleva.

Det perversa med det nuvarande systemet är inte så mycket det faktum att kapitalister blir rika på barns utbildning. Det är att de blir det på skattepengar. Det är ett bra exempel på en nyliberal styrningsmekanism: det är inte en vilda västern-marknad som är idén, utan en ordnad men lönsam marknad som garanteras och upprätthålls av staten själv. När Milton Friedman lade fram idén om skolpeng redan på 1950-talet gjorde han det med argumentet att det skulle hjälpa fattiga familjer att komma ur sin tillvaro genom att kunna välja bättre skolor för sina barn, i stället för att tvingas skicka dem till de dåliga offentliga skolorna i närområdet. Trots att systemet bara bidragit till att öka segregeringen och ojämlikheten i utbildning överallt där det införts har denna föreställning varit seglivad fram till nu.

Det är lätt att bli galen på centrister som verkar genuint förvånade över att friskolereformen på 1990-talet, som skulle ge föräldrar valfrihet, har medfört kapitalistisk rovdrift på skolelever. Men synen på vad en marknad är till för och vad den i förlängningen leder till om den inte regleras kommer alltid att skilja vänstern från liberaler. Positivt är dock att allt fler som stödde reformen tycks inse hur skadligt det nuvarande systemet är. Och det är inte förvånande. Principen om att man ska kunna tjäna grova pengar på barns utbildning, det vill säga deras fostran som samhällsmedborgare och i förlängningen människor, borde sticka i ögonen på alla som inte tillhör de mest extrema nattväktarstatsliberalerna. Den utmanar inte bara rätten till likvärdig utbildning, utan även idén om ett sammanhållet samhälle.

Det som krävs nu är att folkrörelsen mot rövarbaronerna i skolväsendet radikaliseras och vågar föreställa sig ett samhälle utan parasitära friskolekoncerner. För att låna en fras som Michel Foucault använde i ett helt annat sammanhang: ”Samhället måste försvaras”.