När Hillary Clinton som nytillträdd amerikansk utrikesminister träffade sin ryske kollega Sergej Lavrov i mars 2009 hade hon med sig en stor röd låtsasknapp med ordet ”reset” på. Tanken var att de två utrikesministrarna tillsammans skulle trycka på den symboliska knappen och därmed återställa de rysk-amerikanska relationerna, som hade blivit lidande under George W. Bushs presidentskap. Någon vidare förbättring blev det knappast – fem år senare hade Barack Obama infört de första sanktionerna mot landet – men den symboliska viljan till avspänning gick inte att ta miste på.

Det var upplagt för en liknande omstart mellan USA och dess nya huvudrival Kina, när delegationer från de två länderna möttes i staden Anchorage i Alaska i slutet av mars. Det var det första officiella mötet mellan supermakterna sedan Joe Bidens tillträde som president. Många väntade sig därför att relationerna som nått bottennivåer under Donald Trumps presidentskap skulle tina upp. Så blev inte fallet. Det informella mötet urartade snabbt när Kinas utrikeschef Yang Jiechi anklagade USA:s utrikesminister Antony Blinken för att tala med en respektlös ton, efter att denne inlett mötet med att räkna upp ett antal frågor som USA ser som problem hos Kina. En av dem var behandlingen av den muslimska uigur-­minoriteten i Xinjiang-­provinsen, där omkring en miljon uigurer beräknas utföra tvångsarbete i läger.

Relationerna försämrades ytterligare när USA, i en koordinerad åtgärd tillsammans med EU, Storbritannien och Kanada, tre dagar senare införde sanktioner mot Kina med anledning av just situationen i Xinjiang. Bland annat belades fyra högt uppsatta kinesiska tjänstemän med kopplingar till interneringsläger i provinsen med inreseförbud och fick sina utländska tillgångar frysta. Det var första gången på årtionden som Väst inför sanktioner mot Kina.

Kina svarade direkt med att införa långt hårdare sanktioner mot tio européer, varav fem Europaparlamentariker från de största partigrupperna. Två europeiska och två amerikanska akademiker inkluderades också. Dessutom lanserade regeringen en bojkottkampanj mot vissa västerländska företag som har uttalat sig negativt om Xinjiang, inklusive svenska H&M. De följande veckorna har kinesiskt stridsflyg också vid upprepade tillfällen flugit in i Taiwans luftrum, samtidigt som marinen har förstärkt sin närvaro i omstridda delar av Sydkinesiska havet.

Det faktum att politiken gentemot Kina knappast har förändrats efter maktskiftet i USA antyder att det råder konsensus i det politiska etablissemanget om att landet är USA:s huvudsakliga rival. Men den amerikansk-­kinesiska rivaliteten har inte samma existentiella dimension som den med Sovjetunionen. Snarare påminner den om den ekonomiska kampen om den världsekonomiska ledartröjan med Storbritannien för över ett århundrade sedan.

Enligt den franske historikern Fernand Braudel har kapitalismen utvecklats i faser som dominerats av ett enskilt handelscentrum eller nation. Enligt detta synsätt, som senare inspirerade marxistiska historiker som Giovanni Arrighi, har serien av ledande makter som avlöst varandra sett ut ungefär på följande sätt: Genua, Venedig, Antwerpen, Amsterdam, Stor­britannien, USA. Det mesta tyder på att Kina, som fram till för några år sedan hade en årlig BNP-tillväxt på över tio procent i över 40 års tid och vars BNP väntas bli större än USA:s under detta århundrade, snart kommer att fogas till den listan.

Sådana avlösningar har ofta präglats av konflikter, till exempel handels­krigen mellan England och Nederländerna på 1600- och 1700-talet. Undantaget är de kulturellt närstående Storbritannien och USA, även om USA:s ekonomiska uppgång kring sekel­skiftet ledde till en närmast apokalyptisk retorik om brittisk ekonomisk och kulturell ”nedgång” i det tidigare maktcentrumet. I detta längre perspektiv – inom historieforskningen kallat longue durée (ungefär ”de långa tidslinjerna”) – är det knappast förvånande att USA föredrar konflikt framför avspänning med Kina, oavsett vem som sitter i Vita huset, eftersom det kan bidra till att skjuta upp det oundvikliga ödet några årtionden. Denna vilja till konflikt förstärks dessutom av att den ekonomiska rivaliteten kompletteras av en ideologisk dimension.

Donald Trump kritiserade under valrörelsen regelbundet Biden för att inte vara tillräckligt hård mot Kina. Till mångas förvåning svarade Biden med att lägga sig till med en om möjligt ännu aggressivare retorik än Trump mot landet. En förklaring till detta är enligt Jean-Pierre Cabestan, som är professor i statsvetenskap vid Hongkongs Baptistuniversitet och expert på Kinas utrikespolitik, det faktum att Kina inte bara utmanar USA om positionen som ekonomisk ledare, utan även står för en annan samhälls­modell.

– Joe Biden sade det öppet under valrörelsen förra året, även om många kritiserade honom för det: USA kommer inte att låta det kommunistiska Kina ta positionen som världens ledande supermakt ifrån dem. Den ideologiska aspekten är viktig, för om USA och Kina hade delat samma värderingar hade de stått varandra närmare och USA hade då varit benäget att dela ledarskapet med Kina, ungefär som när de själva ersatte Storbritannien som maktcentrum för över ett sekel sedan. Men det är uppenbarligen inte fallet, säger han till Flamman.

Även om Kina i praktiken är ett statskapitalistiskt snarare än ett kommunistiskt land i dag finns det uppenbarligen för många områden där de kinesiska värderingarna ses som oförenliga med amerikanska eller västerländska sådana. Inte minst vad gäller religionsfriheten, som satts på undantag i Xinjiang.

I det sammanhanget kan de relativt svaga sanktionerna från USA och dess allierade framstå som förvånande. För EU:s del är det logiskt att man inte vill bestraffa Kina hårdare än vad man gör: handelsförbindelserna har helt enkelt blivit för viktiga. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har till exempel förbjudit sina medarbetare att använda ordet rival i hänvisning till Kina. Ett faktum som gör saken ännu känsligare är att EU så sent som i december slöt det nya handelsavtalet Comprehensive Agreement on Investment (CAI) med Kina. Många europeiska politiker oroas nu över att sanktionerna ska leda till att Kina överger avtalet.

– CAI-avtalet förklarar varför sanktionerna var så begränsade och noggrant riktade, i förhållande till hur grova brotten mot de mänskliga rättigheterna är i Xinjiang. Det är de hårda motsanktionerna från Kina som gör att ratificeringen av avtalet nu sätts på spel, i synnerhet det faktum att sanktionerna inte bara riktas mot erkända akademiska institutioner utan även mot europeiska parlamentsledamöter och tjänstemän. På de villkoren är det svårt att se hur Europaparlamentet ska kunna rösta för CAI-avtalet, säger Jean-Pierre Cabestan.

Men om EU har anledning att inte söka en allt för våldsam konflikt med Kina är det inte nödvändigtvis fallet med USA. Så varför motsvarar sanktionerna inte Bidens och det amerikanska politiska etablissemangets retorik? Sébastien Colin, som är docent vid Nationella institutet för studiet av asiatiska språk och civilisationer i Paris, menar att detta visar på vilket sätt Bidens strategi trots allt skiljer sig från hans föregångares.

– Biden är redo att diskutera med Kina i frågor som rör handel. Men vad gäller mänskliga rättigheter och det militära inflytandet på grannländerna är relationerna fortfarande väldigt spända. Ett av Bidens vapen är att mobilisera USA:s allierade för att bilda en gemensam front i stället för att ensam inlåta sig på en konfrontation med Kina, säger han.

Faktum kvarstår att en stor del av amerikanska företags produktion äger rum i Kina. Allt fler amerikanska politiker, inklusive Donald Trump, har därför på senare tid argumenterat för att USA bör ”frikoppla” (decouple) sig från Kina ekonomiskt. Men enligt en rapport från den amerikanska handels­kammaren från februari skulle USA:s bruttonationalprodukt gå miste om så mycket som 500 miljarder dollar om landets investeringar i Kina halverades. Den president som är beredd att ta ett sådant steg lär få svårt att bli omvald. Likväl slår rapporten fast att en ”decoupling”-process redan är igång och att den i det långa loppet är ofrånkomlig.

Jean-Pierre Cabestan tror att Biden kommer att fokusera på fyra saker för att begränsa Kinas politiska inflytande och ekonomiska framsteg.
– Han kommer att begränsa överföringen av nya teknologier till kinesiska företag, behålla försprånget i militär kapacitet, begränsa den kinesiska arméns aktiviteter i Sydkinesiska havet och det taiwanesiska sundet, och förstärka relationerna med sina asiatiska allierade.

Ur kinesiskt perspektiv är synen på de senaste månadernas händelser, föga förvånande, en annan. Det faktum att det kinesiska svaret var så mycket hårdare än de västerländska sanktionerna har förvånat många. Men enligt Sébastien Colin finns det historiska orsaker till det.

– Själva principen med sanktioner ses på ett annorlunda sätt i Kina. Sist västerländska länder införde sådana mot Kina var efter massakern på Himmelska fridens torg 1989. De sanktionerna var hårda. I dag är de mycket svagare, men det är fortfarande symboliskt viktigt. Det är därför som Kina svarar så våldsamt, säger han.

Jean-Pierre Cabestan menar i sin tur att det hårda kinesiska svaret beror på flera saker, inte minst det faktum att Kina i dag redan ser sig som en supermakt och därför måste bete sig som en sådan.
– För det första väntade sig Kina inte några sanktioner från Europa, trots att man hade kunnat förutse dem med tanke på sanktionerna mot Ryssland och de allt mer chockerande avslöjandena om lägren i Xinjiang. Så sent som två veckor tidigare sade EU:s representant i Hongkong till mig att EU aldrig kommer att inför sanktioner mot Kina. För det andra lider Kina i dag av hybris, eftersom de ser sig som oangripliga, förutom av USA. En tredje anledning är att Kina i egenskap av stormakt känner sig nödgad att reagera dubbelt så starkt, för att undvika nya sanktioner.

Sedan Xi Jinping tillträdde som president 2013 har Kina intagit en allt mer självsäker och aggressiv roll på världsscenen. Hans hårda linje i utrikespolitiken har gett fraktionen runt honom smeknamnet ”vargkrigarna”, som sedan 2015 också är namnet på en framgångsrik kinesisk actionfilmserie. 2019 blev ”wolf warrior diplomacy”, för att beteckna Kinas utrikespolitiska beteende, ett allmänt känt begrepp, något som den statskontrollerade tidningen Global Times ömsom beskriver som rasistiskt, och ömsom använder med stolthet. Den kinesiska arméns allt mer aggressiva uppträdande i Sydkinesiska havet, vid den indiska gränsen, i Hongkong och mot Taiwan, samt de allt hätskare uttalandena från ambassadörer och utrikespolitiska representanter runtom i världen är ett resultat av denna politik.

Men enligt Sébastien Colin beror Kinas hållning även på att den kinesiska regeringen är känslig för den inhemska folkopinionen, som ofta driver den mot en mer konfrontativ politik.
– Mycket av Kommunistpartiets legitimitet vilar på dess förmåga att försvara landets gränser. Folkopinionen vill inte att Kina ska visa sig svagt mot sina rivaler. Det förklarar varför Kina intar en allt större roll på den internationella scenen, säger han.
En bekräftelse på det är hyllningarna i pressen och på sociala medier som utrikeschefen Yang Jiechi möttes av när delegationen kom hem från Alaska i slutet av mars.

Frågan är dock om Kina har råd med en storskalig konflikt med USA. Landet har knappt några allierade och är i många frågor isolerat. Kinas regering har också tillmötesgått kritiken mot lägren i Xinjiang, bland annat genom att lova att den ska underteckna den Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention om tvångsarbete – dock utan att säga när det ska ske.

Det sägs visserligen ofta att Kina är en supermakt som inte behöver allierade. Men Sébastien Colin påpekar att Kina samtidigt håller på att bygga upp en inflytelsesfär genom ekonomiska investeringar i utvecklingsländer med infrastrukturprojekt som Den nya sidenvägen, som de också använder i politiska syften. Dessutom leds i dag fyra internationella organisationer av kineser, till exempel FN:s Mat- och jordbruksorganisation FAO, vilket förstärker landets prestige.

Jean-Pierre Cabestan påpekar att Kina är emot allianser av princip men lägger också till att landet faktiskt har två allierade av viss betydelse: Ryssland och Pakistan. Enligt honom är regeringens mål att överleva långsiktigt och försvara landets intressen och garantera hög tillväxt i ett allt mer fientligt internationellt klimat.

– Pekings strategi består i att kringgå det rika Nord genom att etablera goda relationer med utvecklingsländer i Syd, lite på samma sätt som Mao Zedong använde landsbygden mot städerna under inbördeskriget, säger han.

Exakt hur denna strategi kommer att arta sig beror dock på yttre omständigheter, menar han.

– ”Krigsvargarna” runt Xi Jinping står för en aggressiv utrikespolitik medan gruppen runt premiärminister Li Keqiang förespråkar en mer moderat linje. Vilken som vinner i längden beror på hur effektiv Bidens strategi visar sig vara och hur Kinas ekonomi utvecklas. Om tillväxten avstannar och medelinkomsten börjar sjunka kan man vänta sig att Kina antar en mindre konfrontativ linje. Om inte lär regeringen fortsätta på den nuvarande vägen för att tillfredsställa nationalisterna, med en ökad risk för militär konfrontation som följd.

Mycket kan alltså hända. De långa tidslinjernas ekonomiska utveckling är trots allt avhängig oförutsedda händelser och enskilda personers beslut. Förutom i det långa loppet.