Majoriteten sexualbrott begås av män som nog betraktas som schyssta av sin omgivning. Bra pojkvänner som skjutsat sina svärpappor, flyttburit åt kusinens rumskompis, lagat mammas taklampa, tröstat sina gråtande tjejkompisar. Vanliga killar med vanliga jobb med nära rakt igenom vanliga beteenden. Det är troligtvis snittförövaren: en snäll, omtyckt person.

I det allmänna medvetandet är det alltid ”någon annan”. Som om bara demoner hitskickade av satan kan missuppfatta kroppsspråk eller passera gränser. Det är aldrig din brorsa. Aldrig din polare eller svåger. Aldrig din duktiga kollega eller någon annan i din närhet. Ingen du umgåtts med. Ingen du tycker om.

Den här extrema, närmast bibliska uppdelningen mellan goda som aldrig gjort något och onda som våldtar gör att snacket, det manliga ansvaret och den manliga reflektionen aldrig kan äga rum.

Den grabb-katarsis som ska frigöra vårt samhälle från ondskefulla sexualbrott förutsätter nämligen att förövare vågar, och har en social möjlighet, att erkänna sig som just förövare.

För ärligt nu. Vi vet vad som händer med män som förknippas med sexuella övergrepp. Även den som nekar förvandlas till aska. Då är frågan, vilken kille med en önskan att fortsätta leva ett normalt liv, skulle säga ”Hörni gänget, jag tror jag gick över gränsen igår”?

Ingen vill ta ansvar för sina handlingar eller ompröva sitt beteende om det innebär att man karaktärsmördar sig själv. Så vad är då poängen med dessa manliga reflektioner, dessa samtal, om alla ändå är tvungna att säga att de inget gjort? Liksom, någon måste ju för fan ha gjort något någon gång.

Jag skulle önska att fler män dömdes för de sexualbrott de begår. Jag skulle också önska att vi tog död på idén att sexualbrott begås av ”någon annan”. För det är ”ingen annan”. Det är de som 90 procent skulle beskriva som schyssta. Det är dina vänner som begår övergrepp. Din skitroliga kollega på plan tre.

Bara om vi genuint accepterar att även bra människor kan begå övergrepp, först då kan vi komma vidare.