De senaste 15 åren har Gaza genomlidit fem straffexpeditioner: 2006 (”Operation sommarregn”), 2008 (”Gjutet bly”), 2012 (”Rökpelare”), 2014 (”Försvarssten”) och 2021 (”Murens försvarare”). Israel valde dessa namn för att kunna utmåla angriparna som belägrade. Och sedan 15 år har samma personer använt samma slogans för att legitimera samma bestraffningar.
Den militära asymmetrin gör termen ”krig” svår att applicera på situationen. Den ena sidan, som har en av världens mäktigaste och mest välutrustade arméer, kan räkna med ett ovillkorligt stöd från USA och utsätter sin motståndare för en konstant land- och havsblockad. På andra sidan finns inte en enda stridsvagn, stridsplan eller slagskepp, och inget stöd (förutom verbalt) från någon huvudstad. Det krävdes därför en självsäkerhet som bara en israelisk ambassadör i Frankrike kan uppvisa för att lyckas beskylla palestinierna för ”ett av det tjugoförsta århundradets vidrigaste krigsbrott”. Antalet offer i varenda av dessa fem konflikter var således ett adekvat svar.
 
I 15 år har israelerna, som alla vet, ”besvarat” eller ”bemött” de aggressioner som de utsatts för. För deras version av händelseförloppen, och som de flesta medier upprepar, börjar aldrig ens en sekund innan kidnappningen av en av deras soldater eller avfyrandet av en raket mot dem. I kronologin över konfrontationerna utelämnas på så sätt de dagliga trakasserierna som palestinierna utsätts för, de konstanta kontrollerna, militärockupationen, blockaden av ett område helt utan flygplats, separationsbarriären, rivandet av deras hus, koloniseringen av deras mark.
 
Men även om Hamas skulle försvinna imorgon kommer allt detta att fortsätta. Israel, som har hjälpt denna motståndsrörelse att nå sin maktposition och som bidrar till dess finansiering, vet detta. Men de tjänar på att ha en sådan motståndare. Det gör det nämligen möjligt att presentera ett folks kamp för att få en egen stat som en per definition olöslig konflikt med en religiös messiansk organisation. Genom att brutalt ingripa mot de troende muslimerna vid moskéesplanaden i Jerusalem var de israeliska myndigheterna medvetna om att spelade den islamistiska rörelsen i händerna.
 
Hur cynisk och transparent den än må vara fullföljdes premiärminister Benjamin Netanyahus operation utan större hinder. Varken FN-resolutioner (som Israel bara än en gång hade kunnat ignorera), sanktioner, hemkallande av ambassadörer eller stoppade vapenleveranser blev aktuella. Precis som USA har EU anammat den israeliska extremhögerns språkbruk. Den franska regeringen gjorde – med stöd av Marine Le Pen, Bernard-Henri Lévy och Paris socialistiska borgmästare Anne Hidalgo – inget annat än att förbjuda en pro-palestinsk demonstration. Man skulle nästan kunna tro att ju mäktigare Israel blir desto mindre demokratiskt blir det, och desto mer ovillkorligt stöd får de av omvärlden.

Men som de senaste fem krigen har visat kan denna diplomatiska ”järnkupol” inte garantera Israels säkerhet. Motståndsrörelsens våld svarar alltid på förtryckets våld, förutom när ett folk är krossat och kuvat. Det palestinska folket står fortfarande upp.
 
Serge Halimi är chefredaktör på Le Monde diplomatique där texten tidigare är publicerad.