I början av juni meddelade Frankrike att de tillfälligt ställer alla sina militära insatser i Mali, och i slutet av förra veckan kom det slutgiltiga beskedet: den franska militäroperationen ska avslutas. Anledningen var att landets regering just avsatts genom en statskupp – den andra på nio månader.

Den 25 maj hade Malis president Bah Ndaw kallat regeringsrådet till ett möte i syfte att ombilda regeringen. När det blev uppenbart att de ministrar som hade utsetts från militären skulle avskedas valde militärens överhuvud, överste Assimi Goïta, att låta gripa president Ndaw och premiärministern Moctar Ouane. Goïta, som även hade lett kuppen mot presidenten Ibrahim Boubacar Keïta förra sommaren, hävdade att de två civila ledarna hade brutit mot övergångsavtalet som då hade upprättats.

De två ledarna fördes till en militärbas utanför huvudstaden Bamako. Några dagar senare utsågs Goïta till landets nye interimspresident av konstitutionsdomstolen. Han har lovat att parlamentsval ska hållas nästa år som planerat.

Även om politisk instabilitet snarare är regel än undantag i Mali var den franska reaktionen oväntad. Den militära insatsen har utvecklats till en av de mer långlivade europeiska operationerna utanför FN- eller Nato-flagg. Efter över åtta års mestadels fruktlösa strider mot jihadister och utbildning av lokala arméer har regionen snarare blivit mer än mindre osäker. Men den egentliga frågan är varför Frankrikes armé har befunnit sig i regionen i nästan ett årtionde.

I början av januari 2013 inkom en officiell begäran till Frankrikes dåvarande president François Hollande. Malis regering bad om hjälp för att bekämpa de militanta islamistiska grupper som i rask takt tagit över stora områden i landets norra delar, i vad som kallas Sahelregionen, ett geografiskt band som sträcker sig över Saharaöknens södra delar från Mauretanien i väster till Sudan i öster.

Frankrike svarade direkt. Den 11 januari sjösattes operation Serval. Ett förband på 1 700 soldater, stridsplan och helikoptrar skickades till Bamako för att stoppa jihadisternas framfart norr om huvudstaden. Tre månader senare var hotet mot huvudstaden avvärjt.

Men grundproblemet kvarstod: stora delar av det glest befolkade Sahel hade i princip blivit laglöst, särskilt sedan flera nomadiska tuaregstammar anslutit sig till islamistiska eller andra rebellgrupper i ett försök att utverka större oberoende. Regionen blev nu föremål för en rad olika internationella insatser.

Redan i februari samma år hade EU skapat en utbildningsstyrka (EUTM Mali) vars uppdrag är att träna den maliska armén. Den inbegriper totalt 620 militärer från 28 länder. I juli skapade FN den fredsbevarande insatsen Minusma som innebar att omkring 13 000 så kallade blå baskrar stationerades i Mali. Den ersatte en mindre styrka från Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (ECOWAS). I november 2015 bildade länderna i det så kallade G5 Sahel (Mauretanien, Mali, Niger, Burkina Faso och Tchad) en egen styrka.

Men den viktigaste av de nya insatserna var operation Barkhane som ersatte Serval. Det var en franskledd operation i samarbete med G5 Sahel-länderna, med frivilligt deltagande från en rad mindre EU-länder. Det är denna operation som nu kommer att avslutas.

– Barkhanes mandat är terrorismbekämpning, vilket inte är fallet med Minusma-insatsen. Den har bara i uppdrag att skydda landet, säger Niagalé Bagayoko, en fransk analytiker och ordförande för African Security Sector Network, till Flamman.

Alliansens styrkor har gått från seger till seger. Frankrikes 5 200 soldater har tillsammans med de lokala arméerna vunnit varje slag de har utkämpat. Men som den amerikanske Afrikaexperten Stephen W. Smith har observerat har de trots detta förlorat kriget. Sedan 2014 har antalet islamistiska organisationer i området, varav flera har svurit trohet till Islamiska staten och Al-Qaida, ökat markant. Stora delar av norra och centrala Mali och gränsområdet mellan Mali, Niger och Burkina Faso kontrolleras nu av rebellgrupper. En rad attacker under de senaste månaderna tyder också på att hotet håller på att sprida sig söderut. Statistiken talar sitt tydliga språk: 2013 var antalet våldsincidenter i de tre länderna 272. 2020 var antalet 2 130, varav hälften ägde rum i Mali. ”Frankrikes militära lösning har misslyckats”, slår Stephen W. Smith lakoniskt fast.
Niagalé Bagayoko instämmer i den beskrivningen.

– Ett stort antal jihadister har dödats. Det andra målet var att förstärka de lokala arméerna, vilket man har gjort. Men trots detta fortsätter jihadistiska grupper att breda ut sig över Sahelregionen. De lokala arméerna är inte alls kapabla att bekämpa dem på egen hand. Den franska närvaron har hjälpt dessa länder men resultaten är magra. Hela regionen är nu målad i rött på det franska utrikesdepartementet, vilket inte var fallet 2014, säger hon.

Frankrikes svar på det ökande våldet har varit att successivt förstärka sin närvaro. Trots att president Emmanuel Macron redan vid två tillfällen har övervägt att dra tillbaka trupperna – efter att 13 franska soldater dog i en helikopterkrasch i november 2019, och i augusti 2020 efter att protester i Bamako mot Frankrikes närvaro ledde till förra årets militärkupp – bestämde Elyséepalatset förra året att truppnärvaron i stället skulle förstärkas. I våras skickades ytterligare 600 soldater till centrala Sahel.

Det andra svaret var att ”internationalisera” insatsen. Vid ett möte med G5 Sahel-länderna i mars lade den franska regeringen fram den nya planen. I ett första steg skulle Frankrike koncentrera sig på att decimera rebellgrupperna i enlighet med den amerikanska militärens uttryck “mow the lawn” (klippa gräset). Samtidigt skulle en ny europeisk stridsstyrka upprättas i syfte att stödja de lokala arméerna. Dessutom bestämdes att 500 franska militära rådgivare skulle bäddas in i de lokala arméerna. Målet var att Frankrike skulle kunna dra sig ur regionen lagom till presidentvalet i april nästa år. Nu har den planen blivit omsprungen av verkligheten.

Men Frankrikes beslut att avsluta Barkhane betyder inte att europeiska trupper kommer att lämna regionen. Efter mötet i mars uppnåddes målet att internationalisera insatsen snabbt i och med upprättandet av den så kallade Takuba-styrkan (döpt efter tuaregordet för ”svärd”). Unikt för denna styrka är att den inte har något internationellt mandat, varken från FN, Nato eller EU. Det är en helt igenom franskledd styrka integrerad i Barkhane-operationen, bestående av frivilligt deltagande av europeiska länder.

– Det finns redan flera EU-ledda operationer för att utbilda den lokala militären. Men sedan finns de europeiska ländernas egen insats. Frankrike ville att Takuba skulle vara en EU-ledd styrka, men EU sade nej till det. Nu består den av ett antal europeiska länder i stället, säger Niagalé Bagayoko.

Hittills har Tyskland, Danmark, Spanien, Italien, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Portugal, Norge, Finland, Estland och Sverige skickat eller lovat att skicka trupper. Frankrike har tidigare även lovat att förstärka den med ytterligare 2 000 franska soldater. Denna styrka kommer att fortsätta sitt uppdrag under franskt befäl.

Internationaliseringen av Sahelinsatsen ligger i linje med en utveckling som blivit allt tydligare på senare år. Enligt den tyske sociologen Wolfgang Streeck måste Frankrikes militära interventioner förstås i ljuset av ett större politiskt sammanhang i Europa.

– I och med brexit är Frankrike nu den enda EU-medlemmen som har kärnvapen och en plats i FN:s säkerhetsråd. Det råder inga tvivel om att Frankrike ser detta som en naturlig bekräftelse på deras ledarroll i fråga om nationell och ”europeisk” säkerhet. Här tenderar Frankrikes nationella intresse, ur franskt perspektiv, att glida över i det gemensamma europeiska intresset. Det finns ett franskt nationellt intresse av att framställa franska säkerhetsintressen som europeiska – det vill säga att ikläda sig rollen som en europeisk makthegemon, säger han.

Med andra ord har Frankrikes militär alltmer kommit att spela rollen som EU:s ersatz-armé, i brist på just en sådan. Frankrikes försvarsbudget är i relativa termer överlägset störst i Europa: 2,1 procent av BNP. Men med tanke på de höga kostnaderna som kärnvapenarsenalen är förenad med innebär det att landet inte kan lägga lika mycket pengar som andra större länder på sin reguljära armé.

– Den franska armén ser stor ut om man bara tittar på kostnaderna. Men eftersom den franska försvarsbudgeten måste betala för all dyr hårdvara, från kärnvapen till hangarfartyg och kärnvapenbestyckade ubåtar, är marktrupperna långt ifrån imponerande. Tyvärr gör ubåtar ingen större nytta i ett ökenkrig mot en gerillafiende, säger Wolfgang Streeck.

Därav behovet av partnerländer. Frankrikes strategi kan med den franske journalisten Romain Mielcareks ord beskrivas som ”transaktionell diplomati”. Estlands deltagande i Takuba-insatsen är ett tydligt exempel: i utbyte mot deltagande med trupper har Frankrike skickat ett förband med pansarvagnar av Leclerc-typen till Estland för att förstärka skyddet mot Ryssland. Denna säkerhetspolitiska kohandel döljs inte ens av politiker. En understatssekreterare vid Estlands försvarsdepartement erkände nyligen i en intervju med Le Monde diplomatique att rebellgrupperna i Nordafrika ”[inte] utgör ett direkt hot mot Estland.”

En annan anledning till de många ländernas frivilliga deltagande i Takuba är enligt Mielcarek att franska officerare har lyckats övertala sina europeiska kollegor om att Sahelregionen utgör en perfekt terräng för att ge de egna trupperna stridserfarenhet. Det var till exempel resonemanget bakom Danmarks beslut att 2014 skicka tunga transporthelikoptrar, först till Afghanistan och sedan till Sahel.

Enligt Wolfgang Streeck finns det flera skäl till att Frankrike gripit in militärt i Sahel, trots att landet inte själv har attackerats.

– I Sahel är Frankrike inblandat i ett utnötningskrig mot lokala rebeller – vissa nationalistiska, andra islamistiska, andra både och – som kräver nationellt oberoende från deras tidigare koloniala och numera postkoloniala franska härskare. Detta handlar delvis om tillgång till naturresurser, varav vissa behövs för den franska kärnkraftsindustrin och kärnvapenframställningen. Men där finns också idén om ett franskt Afrika, som talar franska och inte engelska, och där regeringar hålls vid makten, ifall det behövs, med franska truppers närvaro.

Idén om ett Françafrique går tillbaka till det sena 1800-talet, när större delen av Västafrika var franska kolonier. Ett flertal franska presidenter har officiellt dödförklarat den doktrinen, bara för att sedan fortfölja den i praktiken. Stephen W. Smith ser paralleller till dagens operationer och 1800-talets plan grandiose, som gick ut på att rensa Sahel från teokratiska och nomadiska grupper för att på så sätt kunna skapa en fri passage mellan det tropiska Afrika och Medelhavet.

Niagalé Bagayoko, som är nyss hemkommen från Mali, hävdar däremot att Frankrike inte har några materiella intressen i regionen som tillhör världens fattigaste:

– Det där är bara dumheter. Det finns ingenting av värde i Mali, säger hon.

Men oavsett skälen till Frankrikes närvaro i Sahel (officiellt hävdar den franska säkerhetstjänsten att terrorgrupper i regionen utgör ett reellt hot mot Frankrike och Europa) är det uppenbart att den över åtta år långa operationen har utvecklats till en viktig politisk fråga i Europa.

Enligt Wolfgang Streeck bör Sahelkonflikten ses som ett led i en maktkamp om vilken riktning den europeiska säkerhetspolitiken bör utvecklas i. För att kunna förverkliga ambitionerna om att skapa ett utrikespolitiskt fransklett Europa menar han att Frankrike behöver Tyskland, unionens med råge starkaste ekonomiska makt.

– Ett villkor för att ockupationen av Västtyskland skulle upphöra efter andra världskriget var att landet skrev på avtalet om ickespridning av kärnvapen som antogs i början av 1960-talet. Det innebär att Tyskland inte tillåts ha kärnvapen. Detta betyder att Tyskland har pengar över för en stor reguljär armé. Om Frankrike kan få Tyskland att spendera mer på den typ av styrkor som det får ha skulle tyskarna kunna bistå med marktrupper i Sahel, så klart under franskt befäl. Det finns redan tyska trupper där, i ett försök att göra Frankrike en tjänst och undvika att anklagas för att vara ”antieuropeiska” av den franska regeringen, men de är inte i närheten av tillräckliga för att vinna krigen där.

Till detta kommer dessutom problemet med det pacifistiska arvet från den tyska efterkrigstiden, som under den tyska grundlagen gör det svårt att skicka trupper till avlägsna platser i Afrika för att ”stabilisera” ett område där ingen attackerar Tyskland. Av detta skäl gör tyska politiker, enligt Streeck, allt för att undvika debatt om den tyska arméns insats i Sahel, eftersom det riskerar att utlösa en backlash i folkopinionen.
– För att undvika detta hävdas det att tyska trupper i Sahel bara är där i syfte att utbilda och rådgiva lokala trupper, inte för att strida. I själva verket vet vi väldigt lite om vad som händer där, dels för att fransmännen för befälet och dels för att deras befolkning är mycket mindre benägen att ifrågasätta utländska militära interventioner än till exempel den tyska.

Denna ”europeisering” av den franska säkerhetspolitiken en historisk vändning. Sedan 1950-talet, då Frankrike lade in ett veto mot skapandet av en europeisk armé, har Frankrikes utrikespolitiska doktrin gått ut på att behålla största möjliga oberoende. I dag är det helt andra tongångar.

– Till skillnad från på 1950-talet vill Frankrike nu ha en europeisk armé som inkluderar Tyskland, eftersom de hoppas att det i praktiken skulle bli en fransk armé med tyska marktrupper och reservtrupper från andra mindre medlemsländer. Det sker nu starka påtryckningar i Frankrike, som halvhjärtat stöds av den tyska regeringen, för att skapa vad fransmännen kallar en ”gemensam strategisk kultur” med Tyskland och den tyska militären, säger Wolfgang Streeck.

Han menar att det franska målet är att upprätta en europeisk ”grundallians” inom Natos hägn baserad på den fransk-tyska axeln. Tanken är att den ska kunna träda fram som en ny maktspelare nästa gång en Nato-skeptisk amerikansk politiker i Trumps stil väljs till president i USA.

Den franske experten på internationella relationer Élie Tenenbaum menar att det är detta som håller på att ske i Sahel.

– Mellan 2017 och 2018 uppstod [hos den franska regeringen] idén att använda Sahel som ett skyltfönster för hur ett gemensamt europeiskt försvar skulle kunna se ut, sade han till Le Monde diplomatique.

Emmaunel Macrons besked i förra veckan att insatsen i Sahel ska bli en helt internationell, det vill säga europeisk, angelägenhet antyder att denna strategi har getts hög prioritet.

Men oavsett målen med Sahelinsatsen kvarstår frågan: kommer den att lyckas? Mycket ekonomiskt och politiskt kapital har investerats. Av allt att döma har det varit förgäves. Niagalé Bagayoko jämför kriget med Vietnam- och Afghanistan-krigen och påminner om att reguljära arméer har väldigt svårt att vinna gerillakrig.

– Det kommer att sluta dåligt. Inte ett enda krig mot gerillarebeller har vunnits sedan Vietnamkriget. Trump hade rätt när han sade att USA borde dra tillbaka sina trupper från omvärlden, det är den mest realistiska positionen. Det behövs snarare en politisk lösning som inbegriper rebellgrupperna, för de är inte blinda, de har också politiska program. Det gäller att presentera ett motprojekt mot deras politik. Det är upp till maliensarna att själva bestämma.