Inne i dunklet i det innersta rummet i Textilmuseet i Borås rullar en dokumentär på en stor ljusskärm. En person föreläser om vävproduktion i den före detta portugisiska kolonin Guinea-Bissau vid den västafrikanska kusten. I suggestiva sekvenser med 3D-effekt och överlappande bildövergångar syns intrikata mönster i förföriska färgharmonier växa fram i en stötvis framåtrörelse. Händer rör sig flinkt över bildytan och bildflödet vävs samman med den pågående föreläsningen.

Verkets titel, Quantum Creole, för ihop två abstrakta begrepp: kvanten, den minsta möjliga fysiska enheten i en interaktion, och kreolisering, en sociologisk term som avser en process där olika kulturer genom globala rörelser, frivilliga såväl som påtvingade, runnit in i varandra och bildat instabila hybridkulturer, såväl språkligt som i de framväxande mönstren. De kreolska folken i Västafrika vävde in kodade budskap om socialt och politiskt motstånd i textilierna, som en motkraft mot kolonisatörernas språk och teknologier.

Konstnären Filipa Césars trollbindande verk blir till ett perfekt relä som kopplar upp Borås med dess textila och merkantila historia mot världen. Staden, mest förknippad med sin textilindustri, grundades i själva verket som ett svar på en växande yrkesgrupps alltmer prekära situation: knallarnas. Dessa var från början bönder som under vintern drygade ut sina inkomster genom att vandra runt i regionen och sälja av egenproducerat hantverk, utom synhåll för statskassan och skatteindrivarna. De blev illa sedda, både av ortsbefolkningen och av kronan. År 1620 fick de kungligt beskydd genom att Gustaf II Adolf lät grunda staden Borås där knallarna legaliserades. Precis som slavarna i Guinea Bissau, utvecklade de ett eget unikt kodspråk – månsing, varifrån ord som ”spänn”, ”lack” och ”fika” har permanentats in i vardagsvenskan.

Boråsbiennalen är en utveckling av tidigare års skulptur­biennaler och cureras under stadens 400-årsjubileum av Ulrika Flink och Amanprit Sandhu. Under titeln Deep listening for longing, har de bjudit in ett tjugotal konst­närer från hela världen, en imponerande kraftsamling för en mellanstor svensk stad och ett i dessa kulturslimmade tider nästan rörande förtroende mellan Borås kulturförvaltning och de fristående curatorerna. Titeln tolkar jag som en uppmaning att lyfta fram lyssnandets praktik i en värld där tjattret förvrängs och förgiftas på det talade ordets kapitalistiskt ägda arenor. Verken återfinns dels i en vacker och innehållsrik utställning inne i konsthallen, dels i en mindre presentation på textilmuseet, men framför allt ute i stadens offentliga rum. De textila undertexterna går som en röd tråd genom biennalen, med sin sinnligaste höjdpunkt i form av en gigantisk skimrande, svävande väv av Janet Echelman uppspänd högt över Stora torget och med Sjuhäradsbrunnen under sig. Som ett minnesmoln över stadens inspunna plats i världens handelsnät och migrations­rörelser med textilen som blod­omlopp.

Att placera ut verk i offentlig­heten är alltid en utmaning. Ibland lyckas det, som med Echelmans verk, men ofta blir de tekniska och säkerhetsmässiga utmaningarna för stora. Antingen äts verkens kraft upp av osnygga lösningar – eller ännu värre. Joe Namys blå textilridå, placerad som en portal in till den grönskande stadsparken, tillverkad efter konstnärens uppmaning till Boråsborna att lämna in blå tyger till det kollektiva verket, brändes upp bara något dygn efter vernissagen.

Av alla verk är det en serie textilverk av Göteborgsduon Norberg & Sundén som gör starkast intryck. I en halvcirkel hänger ”målningar” med frag­ment och symboler ur Borås egen historia. Från loggor ur postorderkataloger, silhuetter av natur och konsumtion, sammanvävt med berättelser om arbetskraftens villkor. Med sin flödande associativa arkivsökande praktik, visar de hur minne och kunskap kan frammanas genom fingertoppars beröring av tråd.

Borås Art Biennial är ett föredöme att studera närmare för alla kulturborgarråd som frågar sig hur en konstsatsning kan bli både relevant och engagerande: Gräv där du står, öppna upp för världen och ge uppdraget till konstspecialister och inte till sponsororienterade eventkonsulter.