Vem och vad för den feministiska kampen framåt respektive utgör dess reaktionära backlash? Kajsa Ekis Ekmans omdiskuterade bok har fått frågan att flamma upp med full kraft. Anja Bergdahl ser hur viktiga frågor hamnar i bakgrunden när författaren själv gör det svårt att inte skjuta budbäraren.
Det blåser konservativa vindar. Det har det gjort ett bra tag nu. Tillbakagång är vägen framåt, är en ständigt återkommande politisk devis. Ofta handlar det om hårda tag och svenska värderingar. Men det kan också, vilket vårens främsta föremål för kultursidedebatt synliggjort med all önskvärd tydlighet, handla om vilka politiska subjekt feminismen ska erkänna, och vilka som säger sig föra en feministisk kamp, men som egentligen underblåser patriarkala strukturer.
Huvudpersonen i denna debatt heter Kajsa Ekis Ekman, som i våras kom med sin redan före publicering omdiskuterade bok Om könets existens – Tankar om den nya synen på kön. För att vara skriven av någon som intresserar sig för samhället och strukturernas materiella villkor är det här en bok som i första hand uppehåller sig i överbyggnaden. I språket, teorierna, offentliga samtal, utredningar, styrdokument och själva ”synen”, för att låna ett ord från bokens undertitel.
Det Ekman säger sig upptäcka är att den feministiska grundtanken om att skilja biologiskt kön och genus under det senaste decenniet har dragits till en absurd punkt där kroppen och könet inte längre har med varandra att göra. Hon exemplifierar detta med sin främsta teoretiska figur: transpersonen och vårdens, kulturskribenters och feministers inställning till denne. Enligt Ekman har denna ”nya teori om kön” nästlat sig in i statliga styrdokument, barnbokslitteratur och transvården, pådriven av läkemedelsföretag och kapitalister, för att genom medicinering av barn och unga låta kroppen ”underkastas människans vilja och vetenskapliga framsteg”. Genom, till exempel, könsbekräftande behandling av den som tilldelats könet flicka vid födseln och beter sig på ett manligt kodat sätt (och tvärtom), befäster man de traditionella könsrollerna där flickor leker med dockor och pojkar klättrar i träd. Enligt Ekman går den nya, hegemoniska teorin om kön i linje med att allt fler unga känner avsmak för den kvinnligt kodade puberteten och bör förstås som ett uttryck för en patriarkal reaktion – påhejad av dem som säger sig vilja bekämpa det.
Vad hon dock inte går in närmare på är att vården av transpersoner, som rent materiellt är en våldsutsatt och trakasserad grupp och i högre grad drabbad av arbetslöshet och psykisk ohälsa än resten av befolkningen, är mycket begränsad. Vårdköerna är årslånga och den flera tusen-procentiga ökningen av unga som söker vård för utredning av könsdysfori hon hänvisar till handlar om en siffra på 446 ansökningar per år, där långt ifrån alla medicineras. Vad hon inte heller nämner är att denna ökning sammanfaller i tiden med avskaffandet av tvångssterilisering för könsbekräftande behandling. Det är också tyst om att många unga i dag definierar sig som icke-binära, alltså som inget av de binära könen, en position som omöjligen kan kritiseras för att gå den normativa könsordningens ärenden.
Om könets existens uppehåller sig även med en granskande blick vid läkemedelsföretagens intresse av att exploatera unga kroppar. Den reflekterar över hur nya former av kvinnoförakt kan komma till uttryck och problematiken i cis/trans-dikotomin. Så långt kan boken ses diskutera en rad aktuella, och viktiga, frågor för transpersoners existensvillkor inom feminismens intressesfär. Men problemet är att tilliten till Ekmans utsagor, och förtroendet för henne som kritiker av transvården, hela tiden undergrävs av henne själv. Hon kallar konsekvent transkvinnor för män och använder sig av nidbilder av transpersoner i sin argumentation. Det är som att hon grävt sig en egen skyttegrav där transpersoner i allmänhet, och transkvinnor i synnerhet, görs till ett främmande och inkräktande politiskt subjekt vars syfte tycks vara att eliminera begreppet kvinna ur samhället och ur den feministiska rörelsen. I en intervju med TV4 i slutet av mars i år sade hon att staten kanske inte alls bör betala för operationer av transpersoner, och avfärdar på så vis könsdysfori som en giltig diagnos som människor ska få medicinsk behandling för. Frågan är om man då kan ta hennes tes på allvar om att det är den nya teorin om kön, snarare än hennes egen argumentation, som stärker patriarkatets förtryckande ställning mot feminismen.
Bokens själva grundfundament är dock i första hand frågan om könet, och frågan om kvinnan som det feministiska subjektet och vilka som får ingå i det. Enligt Ekman är det låst till den kropp som kan föda barn i relation till samhällets reproduktionssätt. Den nya teorin om kön, där ”vem som helst får kalla sig kvinna”, hotar på så vis att omkullkasta och eliminera de landvinningar som feminismen tillkämpat sig.
Här finns flera spår. Å ena sidan kan man fråga sig om det verkligen är så enkelt att könet kan reduceras till de biologiska organen, när allt från filosofer och genusteoretiker till biologer framhåller att definitionen av könet i sig är av undflyende karaktär. Kan vi verkligen med bestämdhet slå fast att kroppen är uttryck för en mer sann och riktig uppfattning av verkligheten än vad vår inre självuppfattning är?
Å andra sidan kan man undra om inte transpersoner och den kvinna Ekman definierar, i egenskap av att dela samma förtryckare – patriarkatet – i första hand borde hitta sätt att slå sig samman, i en gemensam position. Men i stället landar hon i att en kvinna är en kropp med äggstockar, vagina och bröst, som det hetat så många gånger förut.
Med sig på tåget om att kvinnan som politisk position och situation är knuten till en viss kropp, vilken hotas av den nya teorin om kön, har Ekman en rad tänkare och debattörer som under våren anslutit sig. Idéhistorikern Yvonne Hirdman oroar sig i Kvartal, författaren Nina Björk har i en rad sammanhang menat att äggstockar alltid bär på en sanning om kön och tidigare utrikesminister Margot Wallström gick till attack mot att Vårdguiden i vissa sammanhang undviker ordet kvinna.
Men är kategorin ”kvinna” hotad? Har den nya teorin om kön några faktiska materiella konsekvenser för kvinnor i någon större utsträckning? Talas det inte om kvinnor som en förtryckt grupp längre? ”I den nya könsordningen” skriver Ekman, ”finns således ingen plattform från vilken kvinnor kan tala utan att få rollen som priviligierad”. Lyckades hennes algoritmer i researcharbetet helt filtrera bort metoo?
Är det inte snarare så, att misstänkliggörandet av transkvinnan till förmån för kvinnan med äggstockar, utgör den verkliga tillbakagången? Den vars konsekvenser är ett uteslutande språk, stoppade behandlingar, kritiska läkare och i förlängningen en ännu mer marginaliserad position för transpersoner?
Vi måste givetvis tala om vår tid, våra kön, våra livsbetingelser. Om en otillräcklig transvård, ungas psykiska ohälsa, läkemedelsföretagens vinstintressen och hur vi kan gå framåt i den feministiska rörelsen, som hela tiden breddas och tillfogas nya perspektiv.
Men frågan är var vi står, när vi talar. Vems intressen vi är beredda att värna om och vilka som drabbas av konsekvenserna, när konturerna för könets definition blir allt skarpare.
