Talibanernas maktövertagande har präglats av en ovanligt mild och försonande retorik. Men experter menar att hur folket behandlas kan avgöras av interna politiska strider och enskilda krigsherrars preferenser.
När talibanerna först intog Kabul 1996 ska den dåvarande presidenten Mohammad Najibollah ha torterats, kastrerats, släpats efter en bil och hängts i en lyktstolpe i centrala Kabul. Så brutalt blev inte maktövertagandet denna gång, kanske för att president Ashraf Ghani hann fly landet. Trots att de till mångas förvåning tog över landet på mindre än en vecka tycks talibangerillan ha anlagt en mer rumsren strategi. I stället för att invadera Kabul väntade de på att de sista regeringstrupperna skulle fly och utfärdade sedan en ”amnesti” för invånarna.
Jair van der Lijn forskar om fredsbevarande insatser vid Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri), och förutspådde att talibanerna skulle ta över landet igen i en studie publicerad 2013. Han är överraskad av hur snabbt landet föll – dock inte av talibanernas nya stil.
– När vi publicerade våra scenarion för åtta år sedan var det många som sade att det inte var troligt att talibanerna skulle komma tillbaka. Och om de gjorde det skulle de vara mildare för annars skulle folket göra motstånd. Och det är det talibanerna hävdar att de är nu, säger han till Flamman.
Frågan om vad som har hänt med talibanerna sedan de sist styrde landet har fått allt större uppmärksamhet i takt med att den utländska truppnärvaron har minskat. Sedan USA inledde direkta fredsförhandlingar med gerillan för tre år sedan har bilden av de ”nya” talibanerna varit att de har mildrats.
Men enligt Jair van der Lijn är frågan felställd. Det handlar nämligen inte om huruvida talibanerna har förändrats, utan om vilken falang som kontrollerar organisationen. För till skillnad från vad den förhärskande mediebilden gör gällande är det inte en enhetlig grupp, utan en löst sammansatt organisation med flera olika fraktioner.
– De har en otydlig struktur. Det finns ett ledarskap, men de använder sig av lokala krigsherrar som ofta har sin egen agenda och politik. Kvinnor har till exempel blivit olika behandlade i olika delar av landet. Det är inte det centrala rådet som bestämmer allt inom talibanerna.
Detta är heller ingen ny företeelse.
– Redan före 2001 ägde det rum en maktkamp på central nivå mellan dem som ville fokusera på Afghanistan och dem som hade en bredare jihadistisk agenda. Till exempel fanns skilda uppfattningar om vad man skulle göra med Usama bin Laden. Det finns en mer liberal del av talibanerna som har en mer nationalistisk agenda och som tenderar att ge kvinnor större rättigheter. Sedan finns det en konservativ del som vill införa sharialag, säger Jair van der Lijn.
Han tillägger dock att det är svårt att avgöra vilken fraktion som styr gruppen just nu.
– Av deras kommunikation att döma tycks det vara liberalerna, men lokala krigsherrar kan göra lite som de vill. I allmänhet är det mer konservativt på landsbygden. Vi har uppgifter som pekar på att de inte har förändrats särskilt mycket, även om de vill ge sken av det.
Swati Parashar, som är docent i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet, instämmer i att talibangerillan har vårdat bilden av sig som mer moderna. Men hon menar att i grunden är deras mål alltid att upprätta en islamisk teokrati.
– Oavsett hur många fraktioner vi kan hoppas finns inom talibanerna lämnar deras tidigare handlingar och deras uttalanden inget större utrymme för mänskliga rättigheter av västerländskt snitt. Just nu verkar de vara bättre organiserade och mer medvetna om sin image inför en internationell publik. Men detta är bara en övergående fas. Man bör inte bli alltför euforisk av en presskonferens eller ett uttalande av en lågt rankad talibanledare. Talibanerna kommer förr eller senare att införa samma gamla sharia-baserade modell i området de kontrollerar, säger hon.
Uppgifter från Afghanistan den senaste veckan tyder också på att talibanernas beteende inte har förändrats nämnvärt sedan 1990-talet. Enligt tidningen The Observer har det kommit rapporter om avrättningar av soldater, genomsökningar av oppositionellas bostäder och misshandel i områden som togs över av talibanerna i våras. I städer som Herat har kvinnor förbjudits gå på universitetet, och i till exempel Ghazni i södra Afghanistan har musik förbjudits och kvinnor tvingats bära burka. Uppgifter tyder också på att amnestin för Kabuls invånare inte gäller för alla.
– Afghanska kvinnor är livrädda och fruktar att alla framsteg som har gjorts de senaste 20 åren för att de ska erkännas som människor i första hand ska gå om intet. Talibanerna har gjort klart att kvinnors rättigheter kommer att regleras av sharialagen. Frågan är bara hur bokstavligt dessa lagar kommer att tolkas, säger Swati Parashar.
