Den amerikanska feministen och professorn Bell Hooks, född 1952 som Gloria Jean Watkins, är en av de teoretiker som ofta klumpas ihop med det slarvigt använda begreppet identitetspolitik. Hon har sedan 1970-talet skrivit om feminism, rasism och om hur svarta och andra rasifierade kvinnors perspektiv har stängts ute från den av vita medel- och överklasskvinnor dominerade mainstreamfeminismen. I den nyöversatta och för första gången på svenska utgivna Feministisk teori från marginal till centrum från 1984 framgår det dock tydligt att hon motsätter sig den systembevarande individualism som präglar även dagens feminism.

Bell Hooks, ett taget namn vars stavning (”bell hooks”) är just ett sätt att markera att feminismen bärs upp av ett kollektiv snarare än enskilda intellektuella, får här en tacksam introduktion där flera viktiga huvudlinjer framträder, med ett språk som är tillgängligt utan att bli överpedagogiskt. Hon vänder sig mot den vita, borgerliga feminism som varit och är dominerande och där målet primärt varit att vita, borgerliga kvinnor ska kunna uppnå samma privilegier som vita borgerliga män inom rådande kapitalistiska och rasistiska system.

Att Bell Hooks är kritisk mot radikal­feminismen på grund av dess vita dominans är inte konstigt. Det finns verkligen radikalfeminister som har varit blinda för eller aktivt avfärdat andra förtryck än könsmaktsordningen. Men liksom en del av dess kritiker i dag går hooks vilse när hon kategoriskt kallar radikalfeminismens sätt att tala om kön för essentialistiskt. När hon invänder mot radikalfeminismens beskrivning av mannen som ”fiende” och hävdar att detta dels reproducerar en stereotyp syn på kön och dels försvårar en bred organisering mot patriarkatet som system, missar hon att den typen av utsagor oftast är sätt att beskriva politiska kategorier och visa var konfliktlinjerna går på samma sätt som orden kapitalist, arbetsköpare och arbetare. Att inte ringa in dessa kategorier skulle fördunkla förståelsen av maktförhållandena och av vilken grupp som vinner på att exploatera en annan.

Dock är det ett mycket relevant påpekande att svarta och andra rasifierade kvinnor inte kan förväntas att utan vidare alliera sig med vita kvinnor bara för att de är kvinnor. Även vita kvinnor utövar ett högst konkret förtryck och har dessutom traditionellt sett varit deras arbetsköpare när de arbetat i deras hem och tagit hand om deras barn.

Bell Hooks insats för att beskriva de rasistiska strukturer inom rörelsen som en del vita feminister fortfarande inte verkar vilja kännas vid ska inte underskattas. Det är anmärkningsvärt att inte mer hittills funnits översatt av denna centrala röst och man kan bara hoppas att fler texter följer.