Mats Jonsson har vad som nog måste tolkas som en femtioårskris. Det är förvisso inget ovanligt. Den som har följt hans självbiografiska tecknande i serieromaner som Mats kamp och den Augustprisbelönade Nya Norrland vet att krisen är mer av konstant karaktär. Den här gången möter vi den kroniskt oroliga Mats i färd med att bejaka sitt samiska arv. Det finns bara ett problem: Mats vet knappt vad en same är.
Så När vi var samer blir en tredelad historia om Mats sökande: efter det samiska folkets historia, efter släkten Jonssons historia – och efter sin egen identitet.
Mats Jonsson går på en spelning med den samiska rapparen Kitok – eurovisionsrap för skoterburen ungdom – och börjar gråta. Han är själv osäker på om det är för att det samiska berör honom så starkt, eller om han har druckit för mycket.
Han blir besviken när han upptäcker att det svenska förtrycket av samer faktiskt började ganska sent i historien.
Han oroar sig för att bli utpekad som fejksame när han firar den samiska nationaldagen.
Och han blir besviken igen, när det visar sig att han stammar från en släkt av skogssamer, i stället för de mer kända, och kanske kärvare, fjällsamerna.
Nog är det en välgärning att sprida kunskap om storsvenskens förtryck av samerna, men framställningen andas skolplansch. Och Jonssons släkthistoria är ungefär så intressant för utomstående som det brukar vara när någon efter en tids släktforskning kan berätta vem farfars farfars far gifte sig med.
Det blir helt enkelt alldeles för mycket, och riskerar att kväva det härliga som man faktiskt vill åt: Mats Jonssons ängslan och ångest.
Jag tänker på en anekdot. Den där Ingmar Bergman, vid det laget Sveriges och kanske världens mest hyllade regissör, besöker Stockholms synagoga inför någon produktion. På väg därifrån tar han rabbinen åt sidan och frågar om inte han, Ingmar Bergman, skulle kunna få bli hedersjude. Rabbinen tvingas förklara för dämonregissören att något sådant varken finns, har funnits eller kommer att finnas.
Men till skillnad från Bergman så framstår inte Mats Jonsson som en komplett idiot. Han försöker inte göra sig mer intressant än han är, utan drivs av ett genuint intresse för en nedtrampad kultur.
Det känns visserligen inte helt riskfritt att nylansera sig som same när identitetspolitik blivit hela Sveriges fulaste ord. Men Mats Jonsson är till synes helt uppriktig med sitt uppsåt, och i stället för att göra bort sig fångar han något: hur gärna många av oss vill tillhöra något större eller viktigare. Jakten på en berättelse att ingå i, oavsett om det är som same, jude, norrlänning eller socialist.
Det är kanske en smula patetiskt. Men så är det ju också att vara människa.
