Det börjar med en värmebölja i Indien. En varmfront drar in över subkontinenten och kläms fast mot Himalayabergen i norr. Temperaturen stiger till över 38 grader – för­visso inget ovanligt i sig. Men i kombination med en luftfuktighet på över 40 procent är den dödlig för människor. Efter två veckor har 20 miljoner människor omkommit, lika många som i första världskriget. Världen befinner sig i chock.

Så inleds den amerikanske författaren Kim Stanley Robinsons senaste roman Ministry for the future. Det är en science fiction-roman som föreställer sig det mest realistiska scenariot för hur mänskligheten löser klimatkrisen. Året är den avlägsna framtiden 2024. Världen har fortsatt att släppa ut fossila avgaser i oförminskad takt, trots vetskapen om konsekvenserna. Efter värmeböljan bestämmer sig världens ledare för att öka takten i omställningen. En klausul i Parisavtalet aktiveras som gör det möjligt att grunda en ny myndighet, ”framtidsdepartementet”, med ansvar för att omsätta avtalet i praktiken. Den har dock små resurser och liten makt.

Samtidigt uppstår klimatgerillor i Indien som börjar utföra terrordåd mot privata flygplan och lönnmord av vd:ar i fossilindustrin. Flyktingströmmarna växer och därmed högerextremismen. Medan Los Angeles översvämmas och deltagarna i det ekonomiska forumet i Davos tas som gisslan och sätts i omskolningsläger experimenterar forskare med att pumpa upp vatten och spruta ut det över Nord- och Sydpolen. Den minskande konsumtionen och resandet för in den globala ekonomin i en recession och sedan depression.

Men trots skenande katastrofer, protester och temperaturer sker inget radikalt brott. Ingen klimatrevolution kommer. Inget organiserat uppror mot fossilindustrin sker. Länder och företag fortsätter att släppa ut fossila avgaser för att de kan, och i vissa fall måste för att överleva ekonomiskt. Framtidsdepartementet tar därför fram en ny strategi: CQE, eller ”kvantitativa kollättnader.”

Konceptet är precis så torrt som det låter. Med inspiration från Europeiska centralbankens nuvarande politik för att hålla eurozonen samman är tanken att världens centralbanker tillsammans ska garantera de globala fossila marknaderna genom att trycka nya pengar. Skillnaden är att de denna gång betalar företag och statliga fossila bolag för att inte exploatera sina fossila fyndigheter. Med en särskild betalenhet, som går att växla in mot reda pengar på valutamarknaderna, övertalas branschen att lämna kolet och oljan i marken och investera i ny teknik. Kombinerat med en progressiv beskattning av fossila bränslen visar det sig vara en effektiv strategi.

Denna typ av klimatkeynesianism må inte låta särskilt inspirerande för den del av vänstern som ser klimatkrisen som en möjlighet att få till stånd genomgripande reformer av det ekonomiska systemet. Problemet är dock att vi enligt den senaste rapporten från FN:s klimatpanel bara har ett årtionde på oss att vända utvecklingen om det mest katastrofala scenariot ska undvikas. Med tanke på att medelklassen tenderar att radikaliseras i högerextrem riktning när dess sociala status hotas av deklassering eller expropriering, är radikala ingrepp av den typ som krävs om vi också ska avskaffa kapitalismen under denna tioårsperiod minst sagt riskabla. Om vi vill undvika en kaotisk politisk utveckling kommer aktörer som centralbanker visa sig vara bland de viktigare i omställningsprocessen.

Det finns mycket att göra på detta område. I förra veckan rapporterade The Guardian att den globala fossil­industrin tjänar motsvarande 110 kronor i minuten på subventioner, enligt Internationella valutafonden. Vi betalar alltså i dagsläget företag för att släppa ut, i stället för att inte släppa ut. Men Kim Stanley Robinson har i intervjuer också sagt att initiativ redan har tagits i verkligheten som han i sin roman föreställde sig skulle ske först om flera årtionden. Ett sådant är Network for greening the financial system, ett nätverk av centralbanker som bildades 2017 på initiativ av Bank of England som är ledande på området. Det håller på att ta fram strategier för hur fossila bolag ska kunna övertalas att inte göra bruk av sina resurser genom att garantera att deras tillgångar inte blir ekonomiskt värdelösa – så kallade ”strandade tillgångar”.

Teknokrater som centralbankirer kan med andra ord visa sig bli klimatrörelsens viktigaste allierade. Men för att se till att det penningpolitiska vapnet används på effektivast möjliga sätt bör klimatrörelsen kräva att de oberoende centralbankerna ställs under politisk och demokratisk kontroll igen. Idén om oberoende centralbanker är en historisk anomali – i Sveriges fall gjordes Riksbanken oberoende så sent som på 1990-talet i samband med EU-inträdet. Den måste inte förbli det. En demokratiserad teknokrati må låta som en självmotsägelse, men i själva verket kan det vara vårt enda hopp.