Barnmorskebrist, dålig journalföring, och en farlig resa över ”dödens väg”. I Malmfälten har gravida kämpat i decennier för rättvis vård och kortare avstånd. Trots löften från politiker väntar de ännu på trygga förlossningar.
I Kiruna kommun, som till ytan är landets största, bor ungefär 23 000 personer. Varje invånare har i snitt nästan en kvadratkilometer att husera på och avstånden till allt från skola till postkontor är rekordlånga. Inte minst när det gäller förlossningsvården. I år har det gått 20 år sedan BB i Kiruna lades ned, ett beslut som – trots den mediala uppmärksamheten – fortfarande innebär långa, farliga resor på väg till förlossningen.
– Ingenting har hänt. Det kommer fortfarande in berättelser, det senaste jag hörde var en som fick missfall en fredagskväll och blev hänvisad till Gällivare. Dit är det 12 mil enkel väg – vem skulle passa barnen? Det finns massor med brister, men inga riktlinjer, och ingen statistik, berättar Marie Rahkola.
Hon är sexbarnsmamma och bor i byn Jukkasjärvi utanför Kiruna. Hon har själv varit engagerad i att försöka förändra förlossningsvården i regionen och kommunen. Sitt fjärde barn födde hon i en bil mellan Kiruna och Gällivare på E10, som på grund av sin svåra framkomlighet under vintern fått epitetet ”dödens väg”.
– Jag kände direkt när vi började köra att vi inte skulle hinna fram. Det var nyårsafton och storm, när min son föddes hade han navelsträngen runt halsen och min man fick dra ut honom själv för att ambulansen inte hann fram. Det önskar jag ingen.
Marie Rahkola berättar om vänner som blivit hänvisade till akuten i Kiruna när de ska föda där det varken finns tillräcklig kompetens eller tillräckligt med mediciner, om förlossningar i vägrenar och på parkeringar, och om partners som inte har råd att ta ledigt från jobbet för att passa barnen när mamman ska åka på amningskonsultation flera mil bort. Trots ständig medierapportering tycks ingenting hända, tycker hon.
– De säger att vi kommit så långt, men jag tycker att vi gått bakåt. Det finns forskning som visar att om du har längre än 30 minuter till förlossningsvård så löper du större risk att drabbas av komplikationer. Det ironiska är att du inte får frakta kor flera veckor innan de ska kalva, men kvinnor kan man frakta under själva förlossningen.
Marie Rahkola pekar på att statistiken inte ger en rättvis bild av verkligheten, och att det delvis ligger till grund för att förlossningsvården ser ut som den gör. I regionen och på många andra håll anses förlossningen ha ägt rum där moderkakan kom ut, i stället för på den plats där barnet föddes.
– Då kommer vi aldrig veta hur många som föder barn i bilen eller hemma, det ger inte en rättvis bild av verkligheten. Min moderkaka kom ut i ambulansen, så i mina papper står det att jag hade en ambulansfödsel. Men det är ju inte sant, säger hon.
Trots att politiker såväl nationellt som regionalt utlovat bättringar i förlossningsvården skapar kompetensbrist, dålig arbetsmiljö och långa avstånd fortfarande problem. Under hösten tvingades tidigt gravida i Gällivare och Kiruna resa 40 mil enkel väg för att göra ett rutinultraljud. Efter protester hyrdes en barnmorska in. Det var tänkt som en tillfällig lösning, men har sedan dess blivit permanent. I en annan del av regionen sade fem barnmorskor upp sig på Sunderbyns sjukhus förlossningsavdelning i förra veckan till följd av brister i arbetsmiljön.
Marie Rahkola pekar på hur det ser ut i norska Narvik, en stad som är mindre än Kiruna, men trots det erbjuder BB, gynekologi och förlossning.
– Här har vi inte ens en gynekolog, det finns ju bara akuten. Vi skickade in frågor till regionen i början av oktober om hur de ska skapa en trygg förlossningsvård. När man hör om att kvinnor måste åka till Piteå på rutinultraljud så litar man inte längre på vad de säger på regionen. Handlingar säger mer än ord. De hyrde in en barnmorska, men det var ju efter reaktionerna. Det är beklämmande att man inte från första början ser till att det finns, säger hon.
Marie Rahkola har under åren hört många historier om den bristande vården för gravida. Hon har engagerat sig i föreningen Nya Lapplandsupproret, som samlar berättelser om förlossningar för att hindra nedskärningar och sprida information i Lapplands inland.
– Man har tagit Norrbotten som föregångsexempel på hur bra det går att lägga ned sjukvård när man stängde BB i Sollefteå. Regionpolitikerna menade då att kvinnorna var nöjda med resandet. Men det är absurt. Det finns ju historier om mammor och pappor som har förlorat sina barn för att de fött på väg till sjukhuset, berättar Monika Thelin.
Hon är också del av Nya Lapplandsupproret, och har länge organiserat sig för en bättre förlossningsvård i Norrbotten. När BB stängde i Kiruna 2001 protesterade de utanför regionhuset, och när journalisten Lisa Bjurwald samlade in historier till sin bok BB-krisen: sveket vid livets början var Monika Thelin en av de första hon ringde. Hon har talat om förlossningsvården i Lappland med såväl regering och riksdag som kommun. Men enligt henne är regionpolitikerna särskilt svåra att få tag i.
– Jag har gjort häften med alla berättelser vi fått in, med dem fick vi komma till fullmäktige i Kiruna och dela ut till alla ledamöter. Men jag har inte fått någon kontakt med regionen, vi har inte ens fått komma och lämna våra häften, säger Monika Thelin.
Även hon pekar på att det finns en bild av hur vården ser ut i statistiken och en helt annan i verkligheten.
– Politikerna dras med fel information. Kommer moderkakan ut på sjukhuset är det en sjukhusfödsel, även om barnet föddes i ett dike. Men de verkar också tro att det bara är förlossningsresan som är problemet, trots att det kan bli väldigt många resor. Jag har exempel på mammor som gått över tiden med 19 dagar och varit på BB varannan dag. Det blir många mil, säger hon.
Frågan om avstånden till vård blev också central i regionvalet 2018. Det regionala Sjukvårdspartiet gjorde succé, de ökade med nio procentenheter och blev Norrbottens största parti. De lovade medborgarna att motarbeta centraliseringen för att förkorta avstånden till vård. Men med bara ett år kvar till nästa val är vallöftena fortfarande långt ifrån att infrias.
– Det har varit väldigt kämpigt eftersom det var ett underskott på 350 miljoner kronor när vi tog över. Vi insåg snabbt att det inte kunde bli några satsningar eller förbättringar. Efter en genomlysning och förslag på omställning skulle vi genom att sänka kostnader och öka intäkter ha 700 miljoner till 2022. Då skulle vi kunna göra satsningar. Sedan slog pandemin ned som en bomb, berättar Kenneth Backgård, regionstyrelsens ordförande för Sjukvårdspartiet.
Omställningen blev fördröjd med några månader, men regionen kommer enligt Backgård att nå sitt mål. Först om de får fortsatt förtroende efter nästa val kommer de stora satsningarna att göras. Däribland att komma till bukt med förlossningsvårdens brister.
– Alla rutinundersökningar ska kunna göras på våra fem sjukhus. Det är orimligt att de ska behöva åka så långt som 40 mil. Sedan ska vi titta närmare på arbetsmiljön. Allt finns med i vår strategiska plan. Vi ska få en helhetssyn och ett grepp om kvinnosjukvården i allmänhet. Det fungerar inte optimalt att man ska behöva resa, säger han.
Kenneth Backgård vill själv se en förlossningsavdelning i Kiruna, men menar att processen är komplicerad. I och med att hela stadskärnan håller på att flyttas till följd av rasrisken efter LKAB:s järnbrytning, är ett helt nytt sjukhus planerat att byggas. Regionen kommer att inleda förhandling med LKAB, som ska stå för kostnaderna av sjukhuset.
– Vi vill ha ersättning för de funktioner som tidigare funnits på sjukhuset, som förlossningsvård och kirurgi. Det nya sjukhuset ska klara av sådant och sedan behöver vi även kompetensförsörjning. Men där är vi inte än.
Kenneth Backgård menar att det var på grund av pandemin som Nya Lapplandsupproret och Monika Thelin inte fick komma till regionhuset.
– Just då var det avrådan att resa. Men jag vet att vår representant fått material från dem som hon ska ta med sig.
En fråga som flera tar upp angående förlossningsvården är bristerna i hur man för statistik, att moderkakan räknas och inte själva barnet. Finns det några planer på att ändra på rutinerna?
– Det låter absurt. Jag förstår inte varför man ska ha den formen för statistik, det finns ingen rimlighet i det. Barnet är det som föds, tänker jag, men specialister kanske har en annan syn. Jag ska ta reda på varför.
