Nyheter/Utrikes 18 november, 2021

Vänstern i ledarposition inför Chiles presidentval

Två år efter protesterna som ledde till en ny grundlag håller vänstervågen i Chile i sig. Nu kan landet för första gången sedan Allendes dagar få en vänsterpresident. Men den nyliberala ordningens sammanbrott innebär också att monster uppstår på den andra sidan av det politiska spektrat.

Chile har länge betraktats som både en ekonomisk framgångssaga och ett av Latinamerikas politiskt mest stabila länder. Men i början av oktober 2019 utbröt en serie demonstrationer som vände upp och ned på flera etablerade sanningar. Bakom de radikaliserade ungdomarna som utmanade polisen visade sig stå en tyst majoritet som stödde kravet på djupa förändringar i den ekonomiska modellen. Resultatet blev att en folkomröstning utlystes om huruvida en ny grundlag skulle skrivas.

Efter en oväntad paus på över ett år på grund av pandemin återkom rörelsen och segrade i folkomröstningen. I våras kom nästa seger då valet till grundlagsförsamlingen som ska utarbeta den nya konstitutionen gav en stor majoritet åt de olika gräsrots- och vänsterlistorna.

Men ett viktigt steg återstår. Under hela den dramatiska resa som landet har genomgått har det styrts av den högerkonservative presidenten Sebastian Piñera. Under protesternas mest intensiva period verkade hans grepp om makten vara på väg att lossna, men demonstranterna lyckades aldrig höja intensiteten den sista biten som krävdes för att få regeringen på fall. Därefter räddades han kvar av pandemin som satte stopp för fortsatta gatuprotester.

Nu går dock Piñeras mandat­period mot sitt slut och parlaments- och presidentval närmar sig, med en första omgång den 18 november och en utslagsomgång – som det högst troligt blir – en månad senare, den 19 december.

På den sida som står proteströrelsen närmast såg det länge ut som att Kommunistpartiets okonventionelle borgmästare Daniel Jadue skulle bli presidentvalskandidat. Han beskrivs ofta i media som ”den enda politiker demonstranterna respekterar”. Han förlorade dock primärvalet i somras mot Gabriel Boric, en studentaktivist och en av grundarna till Frente Amplio (Breda fronten). Detta parti grundades 2017 med ambitionen att, precis som namnet antyder, bli en ny bred, odogmatisk vänsterprogressiv allians. Kommunistpartiet har nu slutit upp bakom Borics kandidatur.

– Med Jadue hade vi kunnat få en fördjupning och acceleration av den revolutionära processen. Men vi tror ändå att Boric som president kommer bli ett steg framåt på samma väg. Det förändrar inte inriktningen, säger Manuel Ahumado, kandidat till kongressen för Kommunistpartiet i huvudstaden Santiago, till Flamman.

Vänstern ligger nu oväntat bra till inför den första valomgången på söndag. Det beror på att de traditionella maktpartierna har diskrediterats allt mer de senaste åren.

Den 10 november kom det senaste slaget mot president Piñera. Då röstade underhuset för att ställa honom inför riksrätt, efter att hans företag hade avslöjats ha gömt undan intäkter från en omstridd gruvaffär på Brittiska Jungfruöarna som en del av Pandora-läckan. Omröstningen blev kaotisk då det var oklart om parlamentariker som misstänktes ha covid-19 skulle tillåtas rösta. En ledamot höll också ett 15 timmar långt tal för att ge en kollega tid att avsluta sin karantän.

Det är inte troligt att det går att samla en tillräcklig majoritet i senaten för att fälla Piñera, och även om det skulle göra det skulle det bara förkorta hans mandat med några månader. Men processen har blivit ytterligare en belastning för den sittande regeringskoalitionens kandidat, Sebastian Sichel, som redan lider av att han ses som den djupt impopuläre Piñeras arvtagare. Opinionsmätningarna placerar honom först på femte plats.

– Mittenhögern hade tappat stöd dramatiskt redan före denna skandal, konstaterar Jorge Andres Atria Curi, samhällsvetare vid Centret för studier av konflikter och social sammanhållning vid universitetet i Santiago.

Samtidigt har också den en gång så mäktiga mittenvänstern förlorat väljarnas förtroende. Den socialdemokratiska alliansen La Concertación har regerat Chile under 24 av de 30 år som gått sedan diktatorn Augusto Pinochets avgång och är det tydligaste uttrycket för en latinamerikansk variant av ”tredje vägens” socialdemokrati. Men medborgarna har fått allt svårare att urskilja skillnaden mellan La Concertación och Piñeras konservativa höger. Det är en viktig orsak till det låga valdeltagandet de senaste valen: 2013 var det under 50 procent i första omgången och i den andra uppnåddes det spektakulärt låga 42 procent. Den desillusionerade känslan avspeglades även i proteströrelsen 2019, där en majoritet av demonstranterna tog avstånd från partipolitiken.

Nu tycks dock socialdemokratin ha reducerats till en spillra av sitt forna jag. Yasna Provoste, som är kandidat för La Concertacións arvtagare, får under tio procent i mätningarna. Både den traditionella högern och mittenvänstern har alltså blivit förbisprungna av de senaste årens utveckling. I stället är det en ny kraft som tycks bli Borics huvudmotståndare.

José Antonio Kast kommer från en familj av tyska invandrare och har en äldre bror som var minister och centralbankschef i Pinochets regering. Han uppträder alltid oklanderligt korrekt och saknar de yviga manér som utmärker andra högerpopulister som Trump, Bolsonaro och Duterte. Men han är omisskännligen det chilenska uttrycket för samma politiska våg.

Kasts specialitet är att ge formellt korrekta rättfärdiganden för reaktionära uppfattningar. Han är till exempel kritisk mot att kommuner hissar pride-flaggan med argumentet att ”platsen tillhör enbart den nationella flaggan”. Han erkänner att människorättsbrott begicks under diktaturen men tonar ned dem i det ena fallet efter det andra, och berömmer diktaturens ekonomiska politik. Bland hans förslag finns totalt abortförbud, hårdare straff och byggandet en vallgrav längs landets norra gräns.

Medan andra högerpopulister ibland är eklektiska i den ekonomiska politiken, hör Kast till Latinamerikas mest renläriga marknadsliberaler.

– Kasts bärande tema är säkerhet. Det är något som det inte talades mycket om för fem–tio år sedan men det har blivit ett starkare tema i dag med ökad otrygghet i samhället, och det är samtidigt ett problem som inget parti har en genomarbetad lösning på, säger Jorge Andres Atria Curi.

Kommunisternas Manuel Ahumado menar i sin tur att det är en del av en medveten strategi.

– Högerns linje är skräcken som politisk strategi, baserad på fejknyheter, iscensatta provokationer och repression, och med vad som i princip är en diktatur som mål.

Denna strategi har även gynnats av ett ökat fokus på invandring. I slutet av september utspelade sig dramatiska scener i norra delen av landet längs gränsen till Peru och Bolivia. En demonstration mot invandring slutade med att ett läger för migranter från Venezuela och Haiti revs och deras tillhörigheter brändes på bål. Demonstranterna anklagade migranterna för att vandalisera allmänna platser och ligga bakom en brottsvåg. Attacken fördömdes från större delen av det politiska spektrat i Chile, men den bidrog också till att föra upp migration på agendan inför valet.

En enkätundersökning som gjorts av Jorge Andres Atria Curi och andra forskare visar att omkring hälften av befolkningen ser invandring som en orsak till problem, vilket betyder att frågan har potential att svänga valresultatet. Detta har också fått konkreta konsekvenser för valrörelsen: Kast har de senaste veckorna gått om Boric och tagit ledningen i flera opinionsmätningar.

Men chilenska opinionsmätningar är inte kända för sin precision. Att de är opålitliga är en av få saker som i princip alla är överens om. Vad detta beror på är dock föremål för debatt: är det på grund av svårigheterna att hitta ett representativt urval, eller, som delar av vänstern anser, ett resultat av avsiktlig manipulation? ”Opinionsmätningar i Chile visar vad eliterna vill att de ska visa, och i dag samlar sig eliten kring Kast”, skriver till exempel webbtidningen Rebelión.

– Alla undersökningar är tendentiösa, så vi betraktar läget som helt öppet, men är inte rädda för en utslagsomgång mot Kast, säger Manuel Ahumado.

Men om dagens opinionsmätningar bara är någorlunda rättvisande, så visar de med all önskvärd tydlighet att det som så länge karaktäriserade den chilenska politiken – nämligen den starka konsensus i mitten om vad som i praktiken är högerpolitik, och som har lett till den politiska apatin – har förbytts i sin motsats: nu står landet inför ett val mellan de två mest polariserande kandidaterna sedan diktaturens slut.

Enligt Jorge Andres Atria Curi är det i huvudsak en generationell konflikt.

– Det är mycket svårt att veta om opinionsundersökningarna fångar samma grupper som också går och röstar. De äldre, som är mer konservativa i genomsnitt och mer påverkade av retoriken om säkerhet, röstar till stor del av vana. En avgörande fråga blir därför om den unga generationen, som stod i spetsen för demonstrationerna och har mycket mer progressiva värderingar, bryter sitt tidigare mönster av lågt deltagande och tar sig till valurnorna. Det skulle ha en stor positiv effekt för Boric och Frente Amplio, säger han.

Den stora chocken för det chilenska etablissemanget 2019 var inte de kaotiska studentkravallerna som utlöstes av avgiftshöjningen i kollektivtrafiken, utan de massdemonstrationer som genomfördes några veckor efter de första protesterna. Detta eftersom de visade att det fanns ett brett folkligt missnöje med den förda politiken.

Den studie som Curi och andra gjort visar till exempel att mellan 55 och drygt 60 procent av befolkningen föredrar att staten tar ansvar för utbildning, vård och pensioner, medan motsvarande siffror inom det rikare befolkningssegmentet är långt mindre.

– Boric kampanj propagerar för en stat med sociala rättigheter, ett återtagande av pensionerna från de privata pensionsfonderna, ett återtagande av kontrollen över strategiska naturresurser, en arbetsmarknad baserad på kollektivavtal i stället för individuella avtal, säger Manuel Ahumado.

Samtidigt är han lite sparsam med specifika vallöften, och det finns en anledning till det.

– Den nya statens natur är inte något som bara Boric eller bara Frente Amplio ska besluta om, den ska följa de linjer som dras upp i den konstituerande församlingen, som ligger mycket närmare folket i sin helhet.

Men hur fungerar det då att bedriva kampanj, när det är svårt att ge besked om vilken konkret politik väljarna röstar för?
– Vi menar att en seger för Boric också innebär en stat och en regering som kommer att försöka utveckla nya vägar för direkt konsultation med folket, som samarbetar nära med den konstituerande församlingen, för att den nya konstitutionen och den nya statsmodellen så långt som möjligt ska vara folkets verk, säger han.

Oavsett vem som vinner kommer den framtida presidenten och parlamentet att behöva regera parallellt med den konstituerande församlingen. Det innebär att den nye presidentens mandatperiod kan bli kort, eftersom det inte är osannolikt att församlingen utropar nya val som ska hållas i enlighet med den nya konstitutionen, så fort den är skriven och bekräftad i en ny folkomröstning.

– Skulle det bli en seger för Kast kommer det antagligen att bli en konfliktfylld relation, eftersom hans uttalade agenda att krympa staten går på tvärs med vad majoriteten i den konstituerande församlingen vill ha, säger Jorge Andres Atria Curi.

Om vänstern vinner är det i stället ekonomiska problem som kommer att stå högst på agendan, tror han.

– Vinner Boric blir det säkert en närmare och mer harmonisk relation med församlingen. Där blir utmaningen en annan, nämligen att Chile står inför en besvärlig ekonomisk situation efter pandemin. Det kommer att bli svårt att hitta utrymme för alla reformer man vill genomföra. Det gäller då för Boric och det vänster-progressiva blocket att se till att de objektiva problem och begränsningar som de kommer att ställas inför inte uppfattas som misslyckanden för den nya ekonomiska modellen.

Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Axel Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 02 september, 2025

Petter Hellström: Är Förintelsen inte heller ett folkmord enligt regeringen?

Palestinier i Gaza bär på sällsynta nödförsändelser från World Food Program. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.

Gång på gång har regeringspartierna krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra pågående folkmord. Men när det gäller Palestina vägrar man att ta ordet ”folkmord” i sin mun. Vad får det för konsekvenser?

Israels agerande i Gaza uppfyller den juridiska definitionen av folkmord så som brottet definieras i FN:s folkmordskonvention. Det fastslår en resolution från International Association of Genocide Scholars (IAGS), som samlar världens ledande forskare inom fältet. Resolutionen ligger i linje med tidigare bedömningar från folkmordsforskare, FN-experter och människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.

Men trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) kommenterar uttalandet från IAGS med att ”folkmord är en juridisk term med ett tydligt definierat innehåll. […] Därför har svenska regeringar haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. Samma besked har tidigare givits av statsminister Ulf Kristersson (M).

Det finns två problem med regeringens linje. Det första problemet är att man enligt regeringens definition varken kan kalla Armeniska folkmordet eller Förintelsen för folkmord, eftersom 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott inte trädde i kraft förrän 1951. Folkmordet på det osmanska rikets kristna minoriteter må ha legat till grund för konceptet folkmord och Förintelsen må ha skapat den politiska viljan att genomdriva lagstiftning, men i båda fallen dömdes de skyldiga för andra brott.

Det andra problemet är att svenska regeringar inte alls har ”haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. De mest uppenbara exemplen är återigen det Armeniska folkmordet och Förintelsen, som ofta har beskrivits som folkmord av svenska politiker och myndigheter. Exempelvis karaktäriserades Förintelsen som ett folkmord under det toppmöte i Stockholm år 2000 som Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) tog initiativ till, och som ledde fram till bildandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA).

Trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza.

En ny granskning från Aktuellt i politiken (1/9) visar dessutom att representanter från M, KD, SD och L vid återkommande tillfällen har krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra andra påstådda folkmord, utan att invänta utslag i domstol. Vi kan ta tre exempel:

2021 krävde Moderaternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark att den socialdemokratiska regeringen skulle verka för att EU skulle ”definiera” Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang som ett folkmord (Skriftlig fråga 2020/21:1422) – som stöd för kravet nöjde sig Wallmark med att hänvisa till det ”breda stöd” som enligt honom fanns inom den amerikanska kongressen. Samma krav framfördes några månader senare av Kristdemokraternas Lars Adaktusson (Interpellation 2020/21:658).

Så sent som förra året krävde Sveriges vice statsminister Ebba Busch (KD) att den regering som hon själv ingick i skulle erkänna 1915 års folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket. Kravet har också framförts av en rad andra kristdemokrater, bland annat Robert Halef (Skriftlig fråga 2017/18:1418), liksom av Sverigedemokraterna genom Björn Söder (Motion 2020/21:96). Söder tillägger att ”Sverige bör gå i bräschen som ett föredöme för mänskliga rättigheter, även om det rent politiskt inte alltid är accepterat.”

I en annan sverigedemokratisk motion, som bland annat undertecknades av partiets utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson, krävde man att Sverige skulle erkänna Holodomor, svälten som dödade flera miljoner människor i Ukraina 1932–33, som ett folkmord (Motion 2022/23:1748). Kravet har framförts flera gånger, senast av Erik Hellsborn (SD) förra året (Motion 2024/25:328). Som Hellsborn skriver orsakades nämligen svälten av politiska beslut.

Läs mer

Att regeringen eller regeringspartierna skulle ha några principer mot att använda ordet folkmord utan att ha en juridisk dom att luta sig emot stämmer alltså inte. Om de trots detta inte vill använda ordet för att beskriva Israels agerande i Gaza så behöver man söka någon annan och mer principlös förklaring. Exempelvis att man inte vill stöta sig med USA. Eller att man vill skydda Israel, ett land med vilket Sverige har nära ekonomiska och politiska band.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 02 september, 2025

Konsten att skapa en ikon

Den tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner vinkar till sina anhängare från husarresten, 11 juni 2025. Foto: Luis Robayo/AFP/TT.

En kvinna på en balkong. En ifrågasatt dom utan bevis. Ett land i kris. I Argentina är en ny politisk martyr på väg att formas – den korruptionsdömda peronisten Cristina Kirchner.

Korsningen mellan San José och Humberto, i Constitución strax söder om Buenos Aires historiska centrum, har förvandlats till ett permanent protestläger. Folksamlingens storlek har skiftat mellan några hundra till flera tusen, beroende på nyhetsläget, men den har aldrig helt skingrats.

För den nyanlände finns en magnetisk fixpunkt, en osynlig mittpunkt för hela det politiska dramat: balkongen på tredje våningen i huset San José 1111. Däruppe – bakom slutna glasdörrar – bor möjligen, eller kanske inte, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon har vid upprepade tillfällen klivit ut för att hälsa sina anhängare, som Evita en gång gjorde från Casa Rosadas rosafärgade altan. Nu är dörrarna stängda. Men närvaron är lika stark för det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 02 september, 2025

Varför vill SD lägga Sverige under Mohammed bin Salman?

I värmländska Årjäng är friheten bilburen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Jag älskar den bilburna friheten kring värmländska Årjäng – men utsläppen växer för varje motorvarv. I stället för att fylla despoternas fickor borde vi investera i ett grönt Sverige.

När man svänger av E6:an vid Uddevalla in norrut på landsväg 172 öppnar sig en av Sveriges vackraste landsändar. Först rullar fälten fram som mjuka vågor, med en och annan ko som sorglöst idisslar i värmen. Och när skogen tätnar bryts den ständigt av med lockande badplatser. Vid Billingsfors pappersbruk måste man dock stänga av luftkonditioneringen för att undvika svavelstanken.

Efter länsgränsen till Värmland når man en höjd där den blåskimrande Västra Silen breder ut sig. Här ligger Årjängs kommun, mitt i E18-land. Gränsorten Töcksfors stoltserar med två jättelika handelscenter för att betjäna alla snålrika norrmän som gärna kör långt för att spara några kronor. De törstiga gör även en avstickare till Årjängs Systembolag. Kulturen är motorburen, och man hamnar ofta bakom en epatraktor, som dånar av sin säregna blandning av dansband, techno och metal.

Här har jag tillbringat ännu en sommar, och det går inte att undgå Sveriges beroende av fossil energi. Här kör man till jobbet, affären, krogen, bilträffen och folkracet. I skogen hörs skogsmaskiner, fyrhjulingar och timmerbilar. På fälten traktorer och lantbruksmaskiner.

Vi som lockas hit söker samma frihet. Möjligheten att försvinna på en slingrande landsväg eller in i skogen. Vad man dock inte ser genom vindrutan är att varje motorvarv kräver förbränning av diesel eller bensin. Denna har pumpats upp ur undergrunden, bearbetats i ett raffinaderi och skeppats till bensinstationen. Ändå är det bara 25–40 procent av bränslet som gör nytta i motorn, resten försvinner som spillvärme. En elbil använder 90 procent av energin.

Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna.

I Sverige är det här ett särskilt dyrt problem. Medan länder som USA, Norge och Storbritannien har egen produktion av fossila bränslen måste vi importera allt. Enligt MIT:s Observatorium för ekonomisk komplexitet importerade Sverige olja, gas och kol för 216 miljarder kronor 2023 – 11 procent av vår totala import. Trots Ulf Kristerssons vallöfte 2022 om ”ett helt fossilfritt energisystem” har kostnaderna för fossilimporterna skenat under hans tid vid makten. 2021, före Rysslands invasion av Ukraina, låg den på 134 miljarder.

Större konsumtion förklarar inte allt – ökade priser och en svag krona står för det mesta. Men det visar att den fyrhjulsdrivna friheten kring Årjäng är beroende av en marknad som kontrolleras av despoter. Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna. Under pristopparna var det rimligt att sänka skatten på bensin och diesel, men långsiktigt är det inte rimligt att Sverige skickar hundratals miljarder till auktoritära länder – och Norge! – för rätten att bränna deras olja, gas och kol.

Detta är ironin. Genom globala energimarknader skapar kapitalismen en känsla av frihet hos trafikanterna, samtidigt som fossildespoterna – och norrmännen! – har fått mer makt över oss. Inför Rysslands invasion av Ukraina ströp Putin gasleveranserna till EU, och skapade kaos genom att pressa upp energipriserna. Qatar har hotat att stoppa gasleveranser om EU går vidare med krav på miljöskydd och arbetsförhållanden. Och Trump har nu tvingat EU att öka vårt fossilberoende i ett nytt ”handelsavtal”.

I Årjäng blev Sverigedemokraterna största parti med 31 procent av rösterna. Deras riksdagsledamot Jessica Stegrud vill att Sverige ska fördjupa beroendet genom att börja med gaskraft, något Sverige inte har haft tidigare.

Läs mer

I stället för att göda fossildespoterna – och norrmännen! – kan vi investera i vår egen framtid. Det brittiska klimatpolitiska rådet visar i en aktuell rapport hur elektrifieringen dämpar fossilberoendet, genom att investeringar i ett starkare elnät, förnybar energi, kollektivtrafik och laddinfrastruktur minskar behovet av olja, gas och kol. Redan från 2041 blir omställningen en nettobesparing som sedan växer för varje år.

I stället för att göra som Sverigedemokraterna vill och lägga vårt öde i Mohammed bin Salmans händer, borde vi alltså investera i vår egen ekonomi. Det borde oppositionen kunna göra till ett vallöfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 september, 2025

Kulturkanon är inte nationalistisk nog

Lars Trägårdh poserar framför sitt frilanskontor – där även Flamman har sin redaktion. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Lars Trägårdh hoppas att hans kulturkanon ska ena landet. Samtidigt slår regeringen sönder kulturens infrastruktur, och använder den som vapen för att skapa polarisering. Det här är ingen kanon: det är en dödsruna.

I morgon är det äntligen dags.

Skådeplatsen Uppsala är väl vald, lärdomsstaden där både Carl von Linné och Erik Gustaf Geijer står staty, giganterna som avtäckt både naturens och samhällets hemligheter. Eller så slipper man näsvisa journalister som inte orkar med den kaosartade tågsträckan från Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Kommentar/Kultur 01 september, 2025

Alex Olofsson: Efter folkfesten kom nådastöten

”Säg mig, åh, säg mig” sjöng Carola häromveckan. Svaret tycks allt mer oklart. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Så skrivs slutligen det sista kapitlet för staden som nu tycks utom räddning. Beskedet om de slutgiltiga rivningarna liknar en nådastöt.

Drygt två veckor väntade man,  tills massmedia, turister och hemvändare, som lockats upp för flytten av Kiruna kyrka, hade åkt hem. Ett spektakel som presenterades som en ”historisk händelse” och en ”folkfest”. Gruvbolaget, kommunen och turistnäringen hade gjort sitt yttersta för att gemensamt få maximalt medialt genomslag för spektaklet. Idag är det nog få som kan förneka att det var något annat än en ren maktuppvisning från gruvbolaget. För samtidigt som företaget bjöd på bröd och skådespel till Kirunaborna, slipade de på kniven – redo att med kirurgisk precision utdela det sista hugget mot samhället. De Kirunabor som lydigt köade för att få en gratis kaffe och en kycklingwrap påminner nu mest om lamm som ovetande fördes till slakt.

Dammet hade knappt lagt sig när gruvbolaget hastigt under torsdagen kallade till  presskonferens. De kommande tio åren kommer ytterligare 2 700 bostäder att rivas, och 6 000 Kirunabor kommer att förlora sina hem. Ett måste för att säkra vår ”gemensamma framtid”, enligt bolaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 29 augusti, 2025

Cannabisbolag svartlistade av fonder – krigsbolag ”problematiska”

Den högerextrema miljardären Peter Thiel är vd på Palantir, som förser Israel med militära AI-system. Foto: Jehad Alshrafi/AP, J. Scott Applewhite/AP.

Svenska fonder har miljardinnehav i bolag som kan vara medskyldiga till krigsbrott i Gaza. Men medan oljefonden i Norge svartlistar israeliska banker och bolag på löpande band menar jättefonden AP7 att den bästa grunden för förändring är fortsatt ägarskap.

”Men skönt att man själv undvikit Palantir sedan kriget för att de är ett hemskt företag.”

På Reddits svenska finansmarknadsforum ”ISKbets” reagerar flera investerare snopet på Ekots avslöjande om att statliga sjunde AP-fonden, som förvaltar sex miljoner svenskars pensionspengar, har miljarder i kritiserade bolag som misstänks för delaktighet i Israels krigs- och människorättsbrott i Gaza. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)