En koalition av bönder, arbetare och fattiga tog i dag till gatorna under ledning av fackfederationen KCTU. Tillsammans krävde de allmännyttiga bostäder, tryggare arbetsvillkor och ökat politiskt inflytande.
Under lördagen hölls omfattande protester i hela Sydkorea med krav på omfattande sociala reformer. Protesterna leddes av KCTU, en facklig federation med 1,1 miljoner medlemmar, i samarbete med rörelser för jordbrukare och urbana fattiga. Bland kraven märks tryggare arbetsvillkor, en rättvis grön omställning, samt en utbyggnad av välfärd, kollektivtrafik och allmännyttiga bostäder.
Demonstrationen är den senaste i en rad protester och den största sedan generalstrejken den 20 oktober. Då svarade regeringen med att fängsla ett trettiotal fackliga ledare, däribland KCTU:s ordförande Yang Kyung-soo. Detta med hänvisning till en rad strikta lagar som omgärdar både pandemin, demonstrationsrätten och trafikstörningar, något som fick FN:s rapportör om mänskliga rättigheter att prata om ett ”bredare mönster av otillbörliga restriktioner för yttrandefriheten såväl som fredliga sammankomster och arbetarorganisering”.
Men efter att ha släppts i december talade han nu åter inför demonstranterna.
– Ojämlikhet och polarisering har blivit olidligt djupa och förstör våra liv. I nästa presidentval är livsvillkoren för arbetande människor viktigare än att diskutera opinionssiffror, sade Yang Kyung-soo enligt en reporter på KCTU.
Den 9 mars hålls ett presidentval i landet som förväntas stå mellan liberalen Lee Jae-myung och konservativa Yoon Seok-youl. Men enligt demonstranterna är landets arbetare bortglömda i det politiska samtalet.
Sydkorea kallas ibland ”miraklet vid Hanfloden” och har genomgått en dramatisk förändring. På 60 år har det gått från att vara ett bondesamhälle till rekortsnabb industrialisering och urbanisering, mycket tack vare en hårdför men aktiv industripolitik som grundlades av diktatorn Park Chung-hee. Denna övergavs under 90-talet till förmån för nyliberala reformer och IMF-lån, med ökad ojämlikhet som följd.
Trots att landets ekonomi är en av världens största har de fattigas villkor inte hängt med. Hälften av arbetarna saknar fast jobb, bara fem procent bor i allmännyttig bostad och de flesta är kraftigt skuldsatta.
Choi Young-chan, representant för en organisation för urbana fattiga, hänvisade till när dissidenter brukade tända ljus på torget Gwanghwamun i Seoul i protest mot diktaturen mellan 1961 och 1979. I ett tal uppmanade han deltagarna att åter resa sig mot makten.
– Folk dör på grund av kapitalets girighet men politikerna sviker dem.
