Arbetarrörelsen och Vänsterpartiet har alltför länge undvikit att tala om demokratisering av arbetsplatserna. Inför V-kongressen ligger ett konkret förslag på bordet – men partistyrelsen säger nej.
Häromveckan varslades 130 anställda vid Bergendahls Food i Hässleholm om uppsägning genom en förinspelad film som skickades till de anställda. De hade ingen möjlighet att ställa frågor, än mindre att ställa företagsledningen mot väggen. Det är ett i raden av beslut av självsvåldiga arbetsgivare som löntagare förväntas acceptera.
Vi har precis firat 100-årsminnet av rösträttens genomförande men makten över arbetet ligger fortfarande hos ägarna, ofta hos aktieägare med kortsiktiga vinstintressen. Också i den politiskt styrda offentliga sektorn saknar de anställda reella maktresurser.
Ja, arbetarnas ställning har försvagats på senare tid. Arbetslösheten har mångdubblats. Allt fler saknar fasta jobb och får hålla till godo med behovsanställningar, deltid och sms-jobb. Att avskaffa las innebär att klockan vrids tillbaka 50 år. Och NPM i offentlig sektor har ytterligare underminerat anställdas inflytande över sin arbetssituation.
Coronapandemin satte konsekvenserna i blixtbelysning: underbemanning, tillfälliga anställningar och en ovilja att lyssna på personalen har fått katastrofala följder, inte minst för de äldre.
Samtidigt har arbetarrörelsen, och det gäller också Vänsterpartiet, länge undvikit att driva frågan om arbetsplatsdemokrati.
Inför Vänsterpartiets kongress i veckan har flera lokalavdelningar och ett antal fackliga aktivister motionerat om att partiet ska driva frågan om de anställdas makt över sitt arbete i årets val.
Partistyrelsen föreslår att motionen avslås. Den håller med ”i sak” men vill inte prioritera frågan i årets valrörelse.
Avslaget avspeglar ett grundläggande problem i den föreslagna valplattformen. Valprogrammet ska bara innehålla krav som har möjlighet att genomföras under den kommande mandatperioden. Det är en uppseendeväckande passiv ståndpunkt.
Det finns en rad akuta frågor som kräver lösningar som inte kan genomföras under de kommande åren men som vi måste driva med kraft redan i dag. Det tydligaste exemplet är klimatkrisen, som förutsätter långtgående samhällsförändringar som de andra partierna ännu inte är beredda att ställa sig bakom. Och den allmänna rösträtten var ett krav som arbetarrörelsen fick driva i över 30 år.
Vad som är politiskt möjligt är heller ingenting som enkelt kan förutses. Vem kunde till exempel förutspå att en växande massrörelse i samspel med Vänsterpartiet skulle lyckas skapa ett så starkt tryck att marknadshyror stoppades?
Det finns frågor som ett radikalt vänsterparti måste kunna driva utan att snegla på vad som i dag verkar ”politiskt möjligt”, inte minst för att det är just så de kan bli möjliga. Att fördjupa demokratin på arbetsplatserna är en sådan fråga.
Men även med partistyrelsens korta perspektiv finns all anledning att stödja motionen.
Det kommande valet handlar i stor utsträckning om den solidariska välfärdssektorns framtid.
Här finns en konkret möjlighet att visa på betydelsen av att låta stat, kommun och regioner föregå med gott exempel som mönsterarbetsgivare när det gäller arbetsmiljö, arbetstider och inte minst de anställdas möjligheter att få reellt inflytande över sina arbetsförhållanden.
Att verka för att överlåta makt åt alla som på sistone inte blivit lyssnade på inom till exempel vård eller kollektivtrafik borde vara en självklar uppgift för alla de vänsterpartister som i höst kommer att fylla sessionssalarna i kommuner och regioner.
