Kultur/Nyheter 20 mars, 2022

Krig i språk

Relationen mellan ryskan och ukrainskan är både intim och sårig. I essän <em>Barometer</em> frågar sig Ilya Kaminsky vad kriget gör med språket, och om språket i sig är en plats man kan lämna bakom sig.

1.

Min familj kurar ihop sig bakom dörren klockan fyra på morgonen, osäkra på om vi ska öppna eller inte, för främlingen som står där i bara pyjamasbyxor, som bankat på dörren i åtminstone fem minuter och väckt hela hyreshuset. När han ser hur ljuset tänds börjar han ropa genom dörröppningen.

”Kommer ni ihåg mig? Jag hjälpte er att frakta ett kylskåp från Pridnestrovje. Minns ni? Vi pratade om Pasternak i bilen. I två timmar! De bombade sjukhuset i natt. Min syster är sjuksköterska där. Jag stal en lastbil och tog mig över gränsen. Jag känner ingen annan. Får jag ringa ett samtal?”

Och barfota klev så kriget in i min barndom för två decennier sedan, i form av en halvnaken, andfådd man på telefonen, ett offer för en av de första postsovjetiska ”humanitära interventionerna”.

2.

Under ett besök i Ukraina nyligen stämde jag träff på ett fik med min vän, poeten Boris Chersonskij, för att diskutera Pasternak (som om vi inte pratade om annat i den här delen av världen). Men när jag gick ned för trottoaren nio på morgonen var borden på uteserveringen omkullvälta och det låg bråte utspritt på gatan från byggnaden som bombats.

En grupp människor och några lokala medier hade samlats runt Boris som offentligt för­dömde bomb­dåden och ännu en av Putins så kallade humanitära insatser. Vissa applåderade, andra skakade ogillande på huvudet. Några månader senare sprängdes Boris lägen­het i luften: dörrar, golv och fönster.

Det finns många historier som liknar denna. De traderas snabbt och kortfattat innan man plötsligt byter samtalsämne.
”Sanna krigsskildringar”, skrev Orwell, ”godtas aldrig av dem som inte själva deltar”.

När amerikaner frågar mig om händelse­utvecklingen i Ukraina tänker jag på följande rader i en av Boris dikter:

folk i staden bär omkring på sprängämnen
i plastpåsar och små resväskor.

3.

Under de senaste tjugo åren har Ukraina styrts av ett rysktalande öst och ett ukrainsktalande väst. Med jämna mellanrum utnyttjar myndigheterna ”språkfrågan” för att hetsa till våld och konflikter, en effektiv distraktion från underliggande problem. Den senaste konflikten uppstod till följd av president Janukovytjs undermåliga styrelseskick. Han flydde sedermera till Ryssland. Janukovytj var allmänt känd som den mest korrupta presidenten som landet någonsin haft. Han anklagades för bland annat våldtäkt och misshandel, brott med rötter långt bak i sovjettiden. Än i dag förekommer i regeringen oligarker och yrkespolitiker med lömska stamtavlor och tvivelaktiga motiv.

När demonstrationer mot Janukovytj­regeringen bröt ut 2013 och den allt mer trängda presidenten kort därpå lämnade landet skickade Putin in sina trupper i Krim, ett ukrainskt landområde, under förevändning att de skulle beskydda den rysktalande befolkningen. Snart var området annekterat. Några månader senare skickades ryska, så kallade humanitära trupper in i ännu ett ukrainskt område, Donbass, där ett proxykrig bröt ut.

Gång på gång har annekteringen och aggressionerna motiverats med att man slår vakt om det ryska språket.

Är det ryska språket i behov av sådant beskydd? Som svar på Putins ockupation har många rysktalande ukrainare i stället valt att sluta upp bakom sina ukrainsktalande grannar. När konflikten började förvärras mottog jag följande mejl:

”Jag, Boris Chersonskij, arbetar på universitetet i Odessa och har sedan 1996 ansvarat för institutionen för klinisk psykologi.

Under alla dessa år har jag undervisat på ryska och ingen har någonsin anklagat mig för att ha ”ignorerat” landets officiella språk. Jag talar mer eller mindre flytande ukrainska men eftersom majoriteten av mina studenter föredrar att ha sina lektioner på ryska undervisar jag också på det språket.

Jag är en rysktalande poet; mina böcker har huvudsakligen blivit publicerade i Moskva och Sankt Petersburg, liksom min akademiska forskning.

Aldrig (och jag menar ALDRIG!) har jag blivit förföljd för att jag är rysk poet eller för att jag undervisar på ryska i Ukraina. Jag läser alltid mina dikter på RYSKA och har aldrig upplevt några besvär.

Imorgon kommer jag dock att hålla i min undervisning på det officiella språket, på ukrainska. Detta kommer inte endast vara en föreläsning, det kommer att vara en protestaktion i solidaritet med den ukrainska staten. Jag uppmanar mina kollegor att delta i denna aktion.”

En rysktalande poet som vägrar att undervisa på ryska i solidaritet med ett ockuperat Ukraina. Ju längre tiden gick desto fler mejl började trilla in från poeter och vänner. Från Odessa skrev min kusin Peter:

”Vi är oroliga i själen och vi är rädda, men staden är säker. Då och då kliver någon idiot fram och uttalar sitt stöd till Ryssland, men vi i Odessa har ju aldrig ens sagt att vi är emot Ryssland. Låt ryssarna göra vad de önskar i Moskva, och låt dem älska vårt Odessa så mycket de bara vill – men inte med soldater och pansarvagnar!”

En annan vän, den rysktalande poeten Anastasia Afanasieva, skrev från den ukrainska staden Charkiv om Putins ”humanitära intervention” och värnandet om hennes språk:

”Under de senaste fem åren har jag besökt det ukrainsktalande västra Ukraina sex gånger. Jag har aldrig upplevt någon diskriminering för att jag har talat ryska. Det är en myt. I alla västukrainska städer jag har besökt så har jag talat ryska – i butiker, på tåget, på kaféer. Jag har fått nya vänner. Snarare än ilska har jag blivit bemött med respekt. Jag ber dig: lyssna inte på propagandan, den har som syfte att skilja oss åt. Vi är redan så olika, låt oss inte bli varandras motsatser, låt oss inte starta ett krig på platsen där vi alla bor tillsammans. Den militära invasionen som äger rum just nu är en katastrof för oss alla. Låt oss inte tappa förståndet, låt oss inte ryckas med i rädsla för inbillade hot när det finns ett verkligt hot: den ryska arméns invasion.”

Samtidigt som jag läste alla dessa brev kunde jag inte sluta tänka på hur Boris vägrade att tala sitt eget språk som en protest mot invasionen. Vad innebär det för en poet att vägra tala sitt eget språk?

Är språket en plats man kan lämna? Är språket en mur man kan ta sig över? Och vad finns på andra sidan?

4.

Alla poeter vägrar språkets anstormningar. Det är en vägran som yttrar sig i tystnad, en tystnad som belyser ordens poetiska innebörd – inte så mycket vad ordet uttrycker utan vad ordet undanhåller. Som Maurice Blanchot skrev: ”Att skriva är att vara skrivandet misstrogen, och samtidigt förlita sig helhjärtat på det”.

I dagens Ukraina sätts den här typen av uttalanden på prov. En annan författare, John Berger, skriver följande om förhållandet mellan människan och hennes språk: ”Kanske kan man säga att språket är människans enda hemvist”. Han menade att språket var ”den enda boplatsen som inte är fientligt inställd till människan… Man kan säga vad som helst till språket. Därför är språket en så god lyssnare, och står oss närmare än all tystnad och alla gudar”. Men vad händer när en poet, som en protestaktion, vägrar sitt språk?

Eller mer generellt uttryckt: vad händer med språk i tider av krig? Där abstraktioner snabbt får fysiska egenskaper. Det är så den ukrainska poeten Ljudmila Chersonskaja ser sin kropp när den betraktar kriget som pågår runtomkring henne: inborrad i en människas hals liknar en kula ett fastsytt öga. Även poeten Kateryna Kalytkos krig är en fysisk kropp: ”Ofta kommer kriget och lägger sig mellan er som ett barn / rädd för att lämnas ensam”.

Poesins språk kanske inte kommer att förändra oss, men den visar förändringarna som redan har ägt rum inom oss. Poeten Anastasia Afanasieva skriver i första person pluralis, ”vi”, för att visa hur ockupationen av ett land påverkar alla dess invånare, oavsett vilket språk de talar:

när en fyrhjuling med granatkastare
åkte ner för gatan
frågade vi inte vem är du
vems sida står du på
vi kastade oss på marken och låg kvar där.

5.

Under en annan resa till Ukraina såg jag en av mina gamla grannar, nu invalidiserad av kriget. Han höll ut handen på gatan. Han hade inga skor. Jag skyndade mig förbi och hoppades att han inte hade lagt märke till mig, men det var som om hans tomma hand stannade mig i farten, som om han räckte mig sitt krig.

När jag gick därifrån var det med en kusligt välbekant känsla. Hur lik hans röst, liksom rösterna hos de ukrainska poeter jag talat med, var det afghanska och irakiska folkets röster, människor vars hem mina skattepengar hade förstört.

6.

Under sent 1900-tal blev den judiska poeten Paul Celan ett skyddshelgon för alla de som skriver i tider av djup kris. Celan skrev på tyska och använde sig av ett uppbrutet språk som speglade erfarenheten av att leva i en ny och skändad värld. Samma sak upprepar sig nu i Ukraina, alldeles framför ögonen på oss.

Ta fallet med Ljuba Jakymtjuk, vars familj är flyktingar från Pervomajsk, en av de främsta måltavlorna i Putins senaste ”humanitära intervention”. När jag frågade om hennes bakgrund svarade hon:

”Jag föddes och växte upp i den krigshärjade Luhanskregionen och min hemstad Pervomajsk är nu ockuperad. I maj 2014 blev jag själv vittne till krigsutbrottet… I februari 2015 lämnade mina föräldrar och min farmor den ockuperade zonen efter att ha överlevt krigets fasor. När de lämnade var det under artillerield och de hade bara några påsar med kläder med sig. En av mina vänner, en [ukrainsk] soldat, var nära att skjuta min farmor medan de flydde.”

Om krig och litteratur skriver Jakymtjuk: ”Litteraturen konkurrerar med kriget, kanske även förlorar mot den i kreativitet, och på så sätt förändras också litteraturen av kriget”. I hennes dikter ser man hur kriget klyver själva orden: ”tala inte med mig om Luhansk”, skriver hon, ”det har sedan länge blivit hansk / Lu har jämnats med marken / med den karmonsinröda asfalten”. Den sönderbombade staden Pervomajsk ”har delats i pervo och majsk” och Debaltseves tomma skal har blivit ”deb, alts, eve”. Genom ett prisma av fragmenterat språk får poeten syn på sig själv:

Jag tittar ut mot horisonten
… jag har blivit så gammal
ej längre Ljuba
bara -ba

På samma sätt som den rysktalande poeten Chersonskij vägrar att tala sitt modersmål så länge Ryssland ockuperar Ukraina så vägrar den ukrainsktalande poeten Jakymtjuk tala ett ofragmenterat språk så länge landet fragmenteras framför henne. Genom att ändra på orden, bryta upp dem och lyfta fram deras ljud på ett kontrapunktiskt vis, syftar ljuden på en kunskap som de inte längre bär på. Det brutna ordet, tömt på lexikalisk mening men ändå begripligt för oss, drabbar läsaren med sin stumhet, på samma gång inom och bortom språket.

Att läsa en vittnesdikt som denna blir en påminnelse om att poesin inte bara beskriver en händelse: den är också en händelse.

7.

Vad exakt är poesins vittnesbörd? Poesins språk kanske inte kommer att förändra oss, men den visar förändringarna som redan har ägt rum inom oss. Likt en seismograf registrerar den våldsamma händelser. Miłosz kallade sin berömda text The witness of poetry, ”inte för att vi bevittnar den utan därför att den bevittnar oss”. På andra sidan järnridån beskrev Zbigniew Herbert något snarlikt: en poet är som en barometer för landets psyke. Den kan inte ändra väderförhållandena, men den visar oss hur vädret är.

8.

Är det verkligen möjligt att genom närläsning av diktare visa på något som delas av många fler – landets själva psyke? Tidens musik?

Hur är det möjligt att en diktares ryggrad darrar som nålen på en barometer? Kanske beror det på att hen är väldigt privat av sig; i avskildhet skapar diktaren ett språk som är tillräckligt suggestivt, tillräckligt starkt, att det tillåter hen att tala intimt med många personer på en och samma gång.

9.

Att bo som jag gör, hundratals mil från Ukraina, långt från kriget, här i min bekväma amerikanska trädgård – vilken rätt har jag att skriva om detta krig? Ändå kan jag inte låta bli. Ändå kan jag inte sluta grubbla på orden som mitt lands poeter uttrycker sig med, på engelska, ett språk de inte själva talar. Varför denna besatthet? Mellan raderna finns en tystnad som jag inte råder över. Och fast det är ett annat språk så är tystnaden mellan raderna densamma, där finns en rymd i vilken jag fortfarande ser en familj kura ihop sig bakom dörren klockan fyra på morgonen, osäkra på om de ska öppna eller inte, för främlingen som står där i bara pyjamasbyxor och ropar genom dörröppningen.


Översättning: Michael Larsson


Fotnot
Texten är ursprungligen publicerad 2017 i e-boken Words for war. New poems from Ukraine på Academic Studies Press i samarbete med Harvard Ukrainian Research institute.

Författaren



Ilya Kaminsky är född 1977 i nuvarande Ukraina, i staden Odessa, och har judiska föräldrar. Familjen fick asyl i USA där han fortfarande är bosatt. Han skriver främst på engelska, men talar även ukrainska, ryska och teckenspråk. Hans diktsamling De dövas republik (Rámus) har fått stort internationellt erkännande och 2019 utnämndes han av BBC till en av ”12 konstnärer som förändrat världen”. Han är verksam som poet, över­sättare och kritiker.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)