På senare år har sociologen Vivek Chibber klivit fram som en stjärna i vänsterkretsar. Det började 2013 med att han publicerade Postcolonial theory and the specter of capital, ett spektakulärt angrepp på den inflytelserika del av postkolonial teori som kallas ”subalterna studier”. Gruppen hade avfärdat marxistiska perspektiv på historien, men i boken visade Chibber hur teoretiker som Gayatri Chakravorty Spivak och Homi Bhabha på ett riktigt pinsamt sätt missförstått allt från revolutioner till bonderevolter. Chibbers poäng var att postkoloniala teoretiker inte förstår sig på kapitalismen: framför allt genom att förväxla vanlig kapitalackumulation med kolonialism. I dag framstår boken som ett storslaget lustmord som ledde till en infekterad debatt – en debatt som senare blev ytterligare en bok, The debate on postcolonial theory and the specter of capital. Efter det har Chibber skrivit en rad mycket lästa pamfletter och startat den inflytelserika tidskriften Catalyst där han fortsatt att kritisera och omvärdera vänsterteoretiker. Tidskriften har på grund av detta blivit en seriös konkurrent till New Left Review som den engelsktalande vänsterns främsta teoretiska organ.
När Chibber kom ut med en ny bok i februari var det därför en högtidsstund. Boken The class matrix utlovar nya strider på kniven, särskilt med sin underrubrik Social theory after the cultural turn. Den kulturella vändningen inleddes på 70-talet, då före detta marxister försökte förstå varför arbetarklassen inte gjorde revolution, när man hade så goda förutsättningar. Detta innebar en vändning, bort från ekonomin, mot kulturen i bred mening. Som läsare tänker man att syftet är att göra rent hus med postmodernismen, men Chibber förklarar i förordet att han vill rädda vrakspillrorna från den kulturella vändningens teorier efter 2008. Alltså då finanskrisen blottade att allt inte handlar om ”diskurser”. Framför allt, menar han, förstod den kulturella vändningens teoretiker att den marxistiska teorin hade svårt att förklara kapitalismens stabilitet under efterkrigstiden. Men för att rädda spillrorna måste han först avfärda deras mumbojumbo.
Detta är typiskt för Chibber. Han har konsekvent gett sig på icke-materialistiska idéer om att världen är för komplex för att klarläggas. Men även om det onekligen är underhållande när han punkterar uppblåsta teoretiker uppfattar jag hans projekt som prometeiskt, det vill säga som en kamp mot hopplöshet och förtvivlan. I grunden har det alltid handlat om större saker än Bhabhas syn på indiska bondeuppror. Chibber har alltid bekämpat postmoderna föreställningar om att historien är slut, att endast provinsiella narrativ har betydelse, att sanningen bara finns i fragmentet och så vidare. Dessutom har han gjort det på ett sätt som påminner om hans mentor Erik Olin Wright: i långa, glittrande argumentationskedjor fulla av pedagogiska upprepningar. På så sätt har till och med hans sätt att skriva utgjort ett motstånd mot postmodern misströstan. I ett svenskt sammanhang påminner han lite om Nina Björk.
Men tyvärr är The class matrix en besvikelse. En anledning är att hans angreppsmål är mindre relevanta än i tidigare skrifter. När Chibber visade att Spivak fattat noll av den franska revolutionen var det en sensation, eftersom hon betraktas som en gudinna vid elituniversiteten. Men när han ger sig på bortglömda kulturantropologer för deras läsningar av Weber på 70-talet eller Martin Carnoys Gramsci-tolkningar känns det bara insulärt. Som om Chibber stökar runt på den isolerade ön ”kritisk teori”.
Dessutom känns hans stora poäng i boken – att arbetarklassens naturliga reaktion på kapitalismen inte är organisering, utan individuellt motstånd och resignation – ganska… platt. Visst placerar han det i den marxistiska teorin på ett tjusigt sätt. Men hade han verkligen behövt en hel bok för det? Alla som ägnat minsta minut åt organisationsarbete vet att det stora hindret knappast är arbetarklassens övertygelse om kapitalismens överlägsenhet, vilket 70-talets kulturteoretiker påstod. Utan att de är uppgivna inför möjligheterna att förändra systemet. Fidel Castro sade någon gång att det enda som är värre än att bli exploaterad av kapitalet är att inte bli exploaterad av kapitalet. Det sammanfattar på ett elegantare sätt vad Chibber med en enorm ordmassa försöker föra fram.
The class matrix är med andra ord mest intressant i ett inom-akademiskt sammanhang. Där behövs den säkert, men för oss utanför känns den mest som en svag signal från den avlägsna planeten marxismen. Jag förväntar mig mer av Chibber.
The class matrix
Vivek Chibber
Harvard University Press
