Sedan kriget i Ukraina inleddes den 24 februari har oron för att en matkris ska bryta ut ökat. Det finns flera oroväckande tecken. I USA har priset på vete på råvarubörsen Chicago Mercantile Exchange – en av de viktigaste handelsplatserna för spannmål – gått från 275 euro per ton den 1 januari till att nå den symboliska gränsen vid 400 euro i april, där snittpriset i alla fall för tillfället tycks relativt stabilt. På alla marknader där det handlas med spannmålsprodukter varierar priserna dock kraftigt, till den grad att de kan gå upp och ned samma dag beroende på nyheterna från fronten och förhandlingarna mellan Moskva och Kiev. Enligt Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) har prisindexet på livsmedel nått den högsta nivån sedan det skapades 1990, på grund av inflationen i spannmål och vegetabiliska oljor. (1) Orsakerna till denna uppgång finns i den globala handeln med vete, ett sädeslag som sedan antiken använts av i princip hela mänskligheten i olika former, som bröd, pasta och kakor. Sedan några år tillbaka producerar planeten mellan 780 och 800 miljoner ton av detta sädeslag, jämfört med 600 miljoner år 2000. (2)

Det finns fortfarande många producenter, men få av dem har något större överskott att exportera till de länder som inte är självförsörjande. Beroende på hur klimatet ser ut varje år och händelser som kan leda till dåliga skördar (torka, översvämningar), uppgår den globala handeln varje år till mellan 200 och 230 miljoner ton. Ryssland och Ukraina står för en tredjedel av detta utbyte, vilket förklarar de importberoende ländernas oro. Sedan konfliktens början har 6 miljoner ton ukrainskt vete blivit liggande i hamnarna i Mykolajiv, Odessa och Mariupol och riskerar nu att ruttna. Det är omöjligt för Ukraina, som är världens femte största exportör, att skeppa ut dessa laster via Svarta havet, som ligger i konfliktens centrum. Och även om ett vapenstillestånd som gjorde det möjligt att lasta fartygen skulle nås har försäkringsavgifterna ökat från 20 till 30 procent, vilket ökar priset för de importerande länderna.

Ryssland, som står för 18 procent och var världens största exportör framför USA 2021, har inte alls lika svårt att skeppa ut sina laster, men de västerländska sanktionerna försvårar ändå exporten. Särskilt utestängningen av landet från det finansiella systemet gör det svårare att ta betalt. Samtidigt spred Moskva panik på finansmarknaderna när man i mitten av mars meddelade att man kommer att begränsa exporten till sina grannländer i Eurasiska unionen (EAU). När de beslutade att sälja mindre vete till Armenien, Belarus, Kazakstan och Kirgizistan – länder som är långt ifrån kritiska mot den ryska offensiven mot Ukraina – kunde man tro att Ryssland är i färd med att bygga upp strategiska reserver för sitt eget behov inför en utdragen konflikt.

– Det är som om Saudiarabien plötsligt skulle meddela att det begränsar sin försäljning av olja, säger Ali Fahmi, en råvaruhandlare som är baserad i Persiska viken.

Ryssland och Ukraina är inte bara stora exportörer. De har också möjlighet att snabbt öka sin produktion för att täcka upp för eventuella brister på andra håll i världen, utan att det påverkar deras egna marknader. Ukraina, känt som ”Europas kornbod”, med sina bördiga svarta jordar, säljer i dag 74 procent av sin veteproduktion. Siffran har ökat stadigt, från 60 procent i början på 2000-talet, sedan Kiev beslutade sig för att ta sig in på världsmarknaden och få nya köpare, inte minst i Nordafrika och Mellanöstern. I och med kriget som förstör jorden och osäkerheten i hamninfrastrukturens framtid – inte minst i Mariupol som Ryssland tycks vilja annektera – är det nu en så kallad ”swing producer”, som lätt kan anpassa sig till ett ökat matbehov, som håller på att sättas ur spel.

Enligt ukrainska myndigheter har visserligen vårsådden påbörjats i de regioner som är relativt fredade från kriget, särskilt i de sydvästra delarna nära gränsen mot Rumänien. Men det saknas drivmedel. Vanligtvis importerar Ukraina 70 procent av sin bensin och diesel från Ryssland och Belarus. Sedan krigets utbrott har leveranskedjorna skurits av och traktorerna står stilla. Längre österut, till exempel runt bombade städer som Mykolajiv och Cherson, har jordarna inte plöjts. Dessutom saknas personal eftersom en stor del av dem är inkallade i armén. Det är osäkert hur stora kommande skördar kommer att bli och hur mycket som kommer att gå att skeppa ut. En möjlig lösning vore att använda sig av den rumänska hamnstaden Constanța, men i april hade Ukraina och Rumänien fortfarande inte kommit överens om ett avtal.

Ryssland har också ökat sin produktion sedan 2014, när de västerländska sanktionerna infördes efter annekteringen av Krimhalvön. Det är i ”lantbruksupprustningens” namn som Moskva har beslutat att öka sina skördar, för att landet inte längre ska vara beroende av livsmedelsprodukter från Europa och USA. Resultatet är också att landet nu kan exportera mer vete än tidigare.

– Sedan det året märks ett starkare tryck från den ryska konkurrensen på marknader där de tidigare inte var närvarande, såsom Algeriet, säger en fransk förhandlare som är rädd att en utdragen konflikt och ett ryskt och ukrainskt tillbakadragande från marknaden ska leda till kaos på världens vetebörser.

– Priset är nu 400 euro per ton och alla tänker redan bara på sina egna behov. De rikaste kan hitta ersättningslösningar medan de fattigaste måste förlita sig på den internationella solidariteten.

Den 14 mars varnade FN:s generalsekreterare António Guterres för en ”svältorkan” och en ”kollaps av det globala livsmedelssystemet”, och nämnde bland annat länder där befolkningen redan lider av hungersnöd, som Sudan och Jemen. Enligt Guterres riskerar krisen i Ukraina att ”försätta 1,7 miljarder människor – över en femtedel av mänskligheten – i fattigdom, nöd och svält. (3) 45 afrikanska länder, däribland några av världens minst utvecklade, berörs av detta hot. 18 av dessa importerar över 50 procent av sitt vete från Ukraina och Ryssland. I Eritrea, Mauretanien, Somalia och Tanzania är andelen 100 procent. (4) I subsahariska Afrika kommer 30 procent av vetet från Ryssland och Ukraina. De ukrainska myndigheterna har försäkrat världen om att de har reserver som täcker sitt folks behov i ett års tid, men varnar också för att konflikten kommer att reducera ytan som kan odlas på med 30 procent och drabba hundratals miljoner människor världen över. (5)

– De ryska trupperna minerar fälten i Ukraina, spränger jordbruksmaskiner, förstör drivmedelslager som är nödvändiga för odlingen. Bristen på export från Ukraina kommer att drabba flera befolkningar i den muslimska världen, i Latinamerika och andra delar av planeten, sade den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj i ett videosänt tal under Doha-forumet i Qatar den 26 mars.

Under början av invasionen försökte många importberoende länder vinna tid i hopp om att konflikten inte skulle bli långvarig och att priserna skulle återgå till sitt vanliga läge. Det var fallet med Egypten, som är världens största veteimportör med tolv miljoner ton, varav hälften köps av staten för att distribuera subventionerat så kallat baladibröd till befolkningen. Landet importerar 61 procent av sitt vete från Ryssland och 23 procent från Ukraina. Dess budget sträcker sig till 255 dollar per ton, och man har redan sagt upp två ingångna kontrakt med Ryssland för att inte behöva betala för höga priser. Men överste Abdel Fatah al-Sisis regim är medveten om att den ”arabiska våren” 2011 föregicks av flera vågor av missnöje som berodde på höja livsmedelspriser, vilket i sin tur hade orsakats av torka i producentländerna Ryssland, Australien och Argentina. (6) Två tredjedelar av de 103 miljoner egyptierna har bröd som sin huvudsakliga – ibland enda – föda (bröd kallas för övrigt ayche, ”liv”), och myndigheterna vidtog snabbt åtgärder för att förhindra spekulation på vetemjöl genom att hitta nya källor. Enligt den egyptiska regeringen täcker vetereserverna landets behov sommaren ut, men vad händer efter det? I början av april undersökte Kairo möjligheten att börja importera från den franska marknaden, som är den femte största i världen med skördar på 65 till 70 miljoner ton om året, men den höga prisnivån avskräckte dem snabbt.

Precis som Egypten håller länder som Libanon (som importerar 51 procent av sitt vete från Ryssland och Ukraina), Turkiet (100 procent) och Indonesien på att ändra sin uppfattning om matsäkerhet. Till frågan huruvida de har råd att köpa vete fogas nu också problemet att hitta säljare. Europa är en möjlig leverantör, men bara i undantagsfall, för kontinentens produktionskapacitet är redan maximalt utnyttjad. Den 21 mars beslutade EU:s jordbruksdepartement att tillfälligt upphäva en del av den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) som tvingar medlemsländerna att lägga 4 procent av sin odlingsjord i träda. Beslutet som togs i syfte att förstärka unionens ”säkerhet” och ”suveränitet” på livsmedelsområdet gör det i teorin möjligt att öka spannmålsproduktionen i Europa. I praktiken gäller dock trädan bara jordar som ändå inte utnyttjas i dagsläget.

Om konflikten blir långvarig i Ukraina skulle européerna också kunna lockas att bygga upp större strategiska lager och begränsa sin export. Marocko och Algeriet, som båda är stora importörer av franskt vete, skulle direkt känna av konsekvenserna av ett sådant beslut. Fallet Algeriet är typiskt för den osäkerhet som råder och den omvärdering som nu pågår. Landet konsumerar elva miljoner ton vete om året, varav 60 procent importeras, och har länge köpt det mesta av Frankrike. Men sedan två år tillbaka har Alger beslutat att utöka antalet leverantörer, delvis på grund av de återkommande diplomatiska dispyterna med Paris. 2020 uppdaterade Algeriska interprofessionella byrån för spannmål (OAIC) sin kravspecifikation för att tillåta import av ukrainskt och ryskt vete, som dittills inte hade levt upp till kvalitetskraven.

I slutet av december 2021 hade de franska producenterna exporterat mindre än 1,2 miljoner ton, jämfört med de 2 till 4 miljoner ton som de vanligen exporterar under ett år. Men på grund av kriget i Ukraina har Algeriet återupptagit sin import från Frankrike, med ett köp av 600 000 ton vetemjöl, inklusive frakt, för 485 dollar per ton. (7)

Medan importländerna uppdaterar sina listor på leverantörer har en oväntad aktör gjort entré på marknaden. Hittills har Indien, som står för mellan 11 och 14 procent av den globala produktionen (90 miljoner ton 2021, på andraplats efter Kina som producerar 130 miljoner ton), avsatt nästan hela sin produktion för den egna marknaden. För att uppmuntra den lokala produktionen och göra landet självförsörjande erbjuder New Delhi bönderna ett högre pris än de får på världsmarknaderna. Men i år har skörden varit god, och myndigheterna har beslutat att dra nytta av problemen i Ukraina och Ryssland. Målet är att sälja 10 miljoner ton, vilket skulle öka Indiens andel i den globala exporten från 1 till 5 procent. Iran, Indonesien, Tunisien och Nigeria har redan anmält sitt intresse för inköp. Efter en del tvekan på grund av det indiska vetets dåliga rykte (höga halter besprutningsmedel och låga proteinhalter) har även Egypten till slut bestämt sig för att göra Indien till en av sina ”huvudleverantörer”. New Delhi sneglar också på marknaderna i Östafrika och till och med i Sydafrika. Något som åter har ökat spänningarna med Washington, där kongressledamöter regelbundet kritiserar de subventioner som indiska bönder får. De har till och med uppmanat Vita huset att inleda en process mot Indien vid Världshandelsorganisationen (WTO). I egenskap av stora världsproducenter (60 miljoner ton) och eviga rivaler till Ryssland ifråga om export (26 miljoner ton) vill de amerikanska spannmålsbolagen dra nytta av det vakuum som lämnats på marknaderna av Ukraina och Ryssland.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander