Efter en sommar präglad av värmeböljor och skogsbränder tävlar politikerna i att förlöjliga klimatinsatser. Allt för att rädda den heliga tillväxten.
Gräset är redan gulnat, kastanjen utanför sovrumsfönstret har sedan mitten av juni bruna fläckar på löven. Jag går tillbaka till en dagboksanteckning från förra året; då noterade jag fläckarna först en dryg månad senare. Under juni och juli har temperaturer mellan 30 och 38 grader varit det normala här i Berlin. Våren 2022 var regionen Tysklands torraste, det faller allt mindre nederbörd. Vi har börjat ransonera vatten.
Mardrömsbilderna har hopat sig under våren och sommaren; uttorkade fåglar faller från himlen i Indien. Fågelungar i Spanien och Frankrike kokas i sina bon och kastar sig ut i panik, oförmögna att flyga. Nedstörtande glaciärer i Alpen. Spanska gatuarbetare kollapsar i eftermiddagssolen. Det är ett år av hetta och värmerekord från Australien, till Pakistan till USA och Europa. Och det är fortfarande bara juli. Den globala medeltemperaturen fortsätter stiga. Extrema väderfenomen är det nya normala.
”Soon it would be too hot.” Med de orden inleder den alltid lika profetiska författaren J.G. Ballard sin postapokalyptiska roman The drowned world från 1962. Ökad solaktivitet har lett till stigande havsnivåer och ökenutbredning. Ballards roman utspelar sig år 2145, men framtiden framstår inte längre som så fjärran. ”It was getting hotter.” är första meningen i Kim Stanley Robinson cli-fi The ministry of the future (2020). Romanen utspelar sig 2025 och börjar med en fruktansvärd värmebölja i just Indien. Denna gång är det inte ökad solaktivitet som är orsaken, utan den globala uppvärmningen. Litterära framtidsfiktioner återkommer som verklighet.
Det är märkligt. Vi känner den globala uppvärmningen in på bara skinnet – samtidigt pågår något som liknar en riktad smutskastningskampanj på sociala medier mot Sveriges enda Miljöparti. I den uppskruvade kulturkampen förringas den globala upphettningen, seriösa försök att diskutera klimatomställning skrattas bort, trots att det handlar om vår överlevnad.
Efter fem månader av krig i Ukraina upplever de fossila bränslena en renässans. Kriget har fått europeiska stater att frenetiskt bygga ny fossil infrastruktur. På rekordtid ska det anläggas nya terminaler för flytande gas, skaffas tillstånd för fracking och knytas nya affärskontrakt med oljestater. Med ens räknas fossilgas som ”grön” enligt ett beslut från EU-parlamentet i juli. Om det i början av invasionen fanns hopp om en ny politisk samstämmighet om insikten att fredsarbete och klimatarbete hör samman, har kriget nu blivit de europeiska makthavarnas starkaste argument för att låsa fast oss ytterligare i det fossila beroendet.
Ryssland finansierar sitt krig genom försäljningen av gas, olja och kol. Vårt beroende av de fossila bränslena är Putins starkaste vapen, och därför vore ett energiembargo den kraftfullaste sanktionen. Ett sådant innebär uppoffringar och i början av kriget fanns beredvillighet hos breda lager i befolkningen. Det som saknades var en politisk vilja att mobilisera den viljan. Att stänga av gaskranen hade slagit tungt mot Europas ekonomier – men flera tunga ekonomer från universiteten i Köln och Bonn räknade i våras att den tyska tillväxten i värsta fall skulle sjunka med tre procent. Det må vara illa, men uthärdligt.
Men den ståndpunkt som slutligen verkar ha utgått som segrare är den som vill bevara det fossila status quo – för jobbens skull och för ekonomins. Ekonomin får inte ta skada, heter det, eftersom det betyder i slutändan att mindre bistånd till Ukraina. Därför sänks bensinskatten med motiveringen att det stärker landet, enligt ett pressmeddelande från mars.
Det är svårt att avgöra om det är cynism eller naivitet när ena handen ger vapen till Ukraina, medan andra stoppar pengar i Putins ficka.
Att vi har lättare att reagera på omedelbara än utdragna kriser är välkänt. En krigströtthet börjar breda ut sig efter fyra månaders krig. Likaså en klimattrötthet. Vi anpassar oss så gott vi kan.
Visst hade det varit befriande om klimatkrisen hade kommit i formen av en meteorit, som i filmen Don’t look up (2021). Det vill säga som ett gripbart objekt man kan spränga, eller splittra upp i mindre delar för att därefter utvinna dess värdefulla mineraler. En kris som staten i allians med naturvetenskap hade kunnat övervinna med hjälp av militära och teknologiska medel. En kamp med heroiska segrare eller heliga martyrer. Då hade man sluppit ta itu med systemfelen. Kritik av kapitalismen hade inte ens behövt ventileras – antingen så hade den segrat eller gått under, och vi med den.
Ja, tänk om den globala upphettningen var någonting vi kunde besegra i stället för att transformera världen som sådan. Då hade vi kunnat mobilisera för att därefter fortsätta som vanligt. Framsteget hade kunnat ta sina segerrika kliv historien. Teknologi, vetenskap och kapital hade fortsatt kunna leda vägen mot välstånd och upplysning. Aldrig hade vi behövt fråga oss om vi lever i den bästa av världar. Svaret är ju självfallet ja.
Vilken befrielse om klimatkrisen kom i form av en meteorit så vi kunde dö en meningsfull död, samlade längs en strand vid Chiles kust, eller med familj, gott vin och god mat, så vi i en sista akt kunde visa vad som egentligen alltid varit det som betytt mest för oss. Så vackert världen utplånas.
Netflix vet det, Hollywood vet det: Meteoriter är bra content. Spännande, visuellt häpnadsväckande och med ett förlösande nedslag. En gradvis uppvärmning av planeten och samhällets långsamma förändringar är inte ingen vidare underhållning. Vi tittar helst någon annanstans.
”Vi har troligen, i alla fall för en viss tid, höjdpunkten på vårt välstånd bakom oss.” Orden kom något oväntat från den marknadsliberala ledaren för tyska kristdemokraterna, Friedrich Merz. I ett politiskt samtal för vuxna bör man kunna diskutera vad obehagliga sanningar innebär för politiken. I Sverige har klimatfrågan förpassats till periferin, som en Don Quijote kämpas det mot vindkraftverk långt ute längs havsbandet, som om olja, gas och kol aldrig varit ett problem, vare sig för klimatet eller för den globala säkerheten. Nej nej, insisterar socialdemokraten Karl-Petter Thorwaldsson i Dagens Nyheter. ”Vi ska kunna göra de saker vi vill göra och leva det liv vi vill leva utan klimatpåverkan.”
Visst börjar de politiska visionerna för framtiden börjar bli allt tunnare när man till varje pris söker upprätthålla ett normaltillstånd som sakta håller på att glida oss ur händerna. Framtiden kommer bli allt mindre populär och politiken allt mer populistisk. Rysslands invasion mot Ukraina håller på att lösa ut en global hungerkris som förvärras av ett oförutsägbart klimat världen över. Samtidigt luffar politiken på med sina intriger, sina valprogram och fyrårsintervaller. Den ger sina otillräckliga svar, kommer med löften som de sedan bryter.
Den globala upphettningen och de ekologiska kriser som följer kommer inte som en avgränsas kris som vi kan övervinna. Just därför blir det svårt att skapa en sammanhållen politisk berättelse om den. Klimatförändringarnas imperativ går dessutom stick i stäv med upparbetade och invanda politiska föreställningar: Tron på framsteget visar sig vara en återvändsgränd; frihet kan inte betyda frigörelse från naturen och inte hänga samman med en förbränning av olja; tillväxten har sina gränser. Vi borde veta detta, ändå är ord som försakelse eller ”livsstilsförändring” fortfarande tabu i det politiska samtalet. Nedväxt är ett skällsord när arbetar- och medelklass inbillar sig att deras intressen är samma som den globala överklassens.
Vad filmen Don’t look up missade är att den stora bromsklossen inte är förnekelse. Visst, en högljudd minoritet skriker sig hesa när den bestrider att klimatförändringarna är orsakade av människan. Nej, bländverket är våra illusioner om att vi kan fortsätta som förut, att evig tillväxt inte bara är möjligt utan rent av eftersträvansvärt. Bländverket är politiken som väljer att tala om annat i hopp om att vinna valet. Och just därför behöver vi inte så mycket astronomen som sociologen. Mindre av ”världens sexigaste vetenskapsman” med Leonardo DiCaprio i rollen, och mer av en Antonio Gramsci som kan lära oss om hur rörelser vinner hegemoni. Meteoriten är inte så mycket klimatkrisen som civilisationen som rusar mot sig själv. För den så kallade klimatkrisen är ju ingen klimatkris. Klimatet är ju atmosfäriska, naturliga processer. Krisen bryter ut i det inneslutna samhället när det inte förmår att svara på hastiga förändringar i klimatet. Därför blir samtalet bara råare och råare, konfliktlinjerna allt mer hårdragna. Sociala spänningar ökar när resurserna blir allt mer knappa, det utlovade framsteget uteblir, priserna stiger och den globala orättvisan ökar. Den politik som inte kan förena klimatomställning med en rättvisepolitik är förutbestämd att misslyckas. Också det omvända gäller: den som söker öka jämlikheten kommer misslyckas utan ett ekologiskt perspektiv. Därför inte ens de ekonomiskt mest jämlika samhällena kommer hålla samman när ekologin omkring dem kollapsar.
Och vad gäller hettan? I den uppstår krisen i hjärt- och kärlsystemet när kroppens temperatur under en längre period överstiger 37 grader. Hjärtat ger upp. Njurarna slutar att fungera. Så banal är värmedöden.
