Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Inrikes • 09 april, 2024

Lobbylagar kan bli verklighet

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]

Är ras en biologisk realitet eller en mänsklig konstruktion? Frågan är långt knepigare än man kan tro. Tyvärr har den blivit högaktuell i och med högerpolitikers användning av ordet ”ras” som samlingsnamn för biologiska skillnader, något som gör det svårare att diskutera skilda biologiska förutsättningar på allvar.

Till att börja med är ”ras” inget väldefinierat biologiskt begrepp ens för andra djur än människor. Ras används för att beteckna populationer som är ”tillräckligt olika” vad gäller till exempel genetik eller utseende. Gränsen är luddig och ”tillräckligt olika” betyder olika saker i olika sammanhang. Det här gör att det klassiska avfärdandet av ras såsom ogiltigt för att ”de biologiska skillnaderna mellan olika folk är mindre än skillnaderna mellan olika personer” faktiskt skjuter bredvid målet. Det ingår inget sådant kriterium i rasbegreppet eftersom rasbegreppet inte har några kriterier.

Sedan är det också ett gigantiskt problem att ”ras” har ett historiskt bagage som man måste förhålla sig till. Linné delade upp människan i afrikaner (svarta), européer (vita), asiater (gula) och amerikaner (röda). (Han använde dock inte begreppet ”ras” utan varietet.) En liknande uppdelning, ibland med små skillnader, är det man brukar syfta på när man pratar om ras hos människor.

Om man vill dela upp mänskligheten utifrån genetisk likhet är det dock svårt att hamna i denna gruppering. Det har visat sig att den amerikanska urbefolkningen genetiskt härstammar från Asien, så där är det korrektare att säga att den amerikanska urbefolkningen är asiater, genetiskt sett. Drar man den insikten till sin logiska slutpunkt följer dock en annan slutsats. Alla mänskliga populationer härstammar nämligen från Afrika, vilket innebär att alla människor är afrikaner.

Fortsätter man enligt samma princip hamnar man i Jurassic Park-kunskapen att fåglar är en sorts dinosaurier, men också i att däggdjur är en sorts fiskar. Dessa påståenden är korrekta, men de svarar inte på grundfrågan. För nog är väl vita (européer) genetiskt distinkta från svarta (afrikaner)?

Det stämmer förvisso, men i och med att människor med historiskt genetisk härkomst från Europa och Asien härstammar från ett fåtal grupper som utvandrade från Afrika för några hundra tusen år sedan finns det grupper bland svarta i Afrika som genetiskt skiljer sig mer från varandra än vad de skiljer sig från vita. Så om man vill göra en genetisk uppdelning mellan människor skulle man behöva börja med att dela upp afrikanska grupper från varandra. Och det kan man förstås göra, men då har vi lämnat de traditionella raserna bakom oss.

Sammanfattningsvis så finns alltså de största genetiska skillnaderna mellan olika människogrupper inom en av de traditionella raserna (svarta) och skillnader mellan andra traditionella raser är väldigt små (vita, asiater och amerikansk urbefolkning).

De som sysslar med mänsklig genetik för att de till exempel är intresserade av förhistoriska förflyttningar, genetiska sjukdomar eller hur olika människor reagerar på mediciner har därför till största delen slutat prata om ”ras” och pratar i stället om ”’ancestry’, ’population’, ’cluster’ och liknande”, precis som Arvidsson skriver. Detta dock inte av politiska skäl utan av goda biologiska skäl. Den biologiska realitet man vill undersöka och det historiska bagage man har att förhålla sig till krockar nämligen på ett väldigt icke-konstruktivt sätt.

Jag stöttar Arvidssons tes att det är vettigt att skilja natur och kultur i den här typen av diskussioner, och tycker allmänt att vänstern bör sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men landar i den motsatta slutsatsen i hur man bör hantera rasbegreppet. Det är just för att man vill hålla isär vettiga genetiska undersökningar från mer traditionell rasbiologi och ren rasism som man bör undvika ordet ”ras”. Särskilt knepigt blir det i frågan om att analysera invandrares brottslighet på det sätt som Hanif Bali försöker göra, då olika invandrargrupper kommer från olika traditionella ”raser”. Nej tack, sådant urartar bara i ren rasism.

Svårare då med begreppet kön, som vissa biologer vill hävda ensamrätt på. Kön används dock för att beskriva minst fyra olika företeelser: biologiskt kön, könsroller, juridiskt kön och könsidentitet. Biologiskt kön definieras utifrån könscellernas storlek (spermier och ägg), är binärt och kan inte ändras med någon metod vi har i dag (till skillnad från könsorgan). Juridiskt kön är å sin sida en beteckning vi bestämmer över helt själva och därför kan definiera precis som vi vill. (Frågan vad som är poängen med att ha juridiskt kön om det inte är kopplat till biologiskt kön lämnar jag till andra att svara på.)

Könsroller är det feminister kämpat längst med. I hur stor utsträckning dessa är konstruerade respektive medfödda har varit arena för en lång debatt. Efter många års kamp har det blivit alltmer accepterat att gå utanför samhällets könsnormer. Stor förstämning har därför inträtt bland vissa feminister då könsidentiteten gjort sitt intåg. Att ”vara född i fel kropp” innebär ofta just att man har ett biologiskt kön samtidigt som man känner att ens könsroll gör att man hör till det andra. I stället för att argumentera för att sådana skillnader ska ses som okej – vilket var det tidigare tillvägagångssättet – vill transpersoner nu hellre ha möjlighet att ändra det juridiska könet.

Varför inte, tycker många – låt folk bestämma själva; det är en frihetsreform för transpersoner. För att det motverkar mycket av det vi kämpat för som feminister, tycker andra – vi var väl överens om att könsroller inte skulle vara så hårt bundna till biologiskt kön? Var man landar i den här frågan är dock helt frikopplat från hur man bör hantera rasfrågan. Jag tror att debatten skulle vinna mycket på att diskutera ras- och könsfrågor för sig.

Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution.