8 september 1995. Det är sent på natten när Gerard Gbeyo är på väg hem. Gbeyo är 18 år, flykting från Elfenbenskusten och bor i den lilla skånska staden Klippan. Han kliver av bussen och hinner gå ett tag innan innan han noterar ett gäng som följer efter honom. Han stannar till, vänder sig om och frågar artigt hur det står till. I stället för att svara knivhugger de honom, och trots ett hugg i hjärtat lyckas Gbeyo ta sig 200 meter innan han faller ihop i en buske.

Där ligger han i femton timmar. Förbipasserande tror att det rör sig om en berusad man och larmar inte. Till sist ringer en kvinna till polisen och säger att det ligger en ”n” i busken. När polisen kommer till platsen är Gbeyo redan död.

Mordet i Klippan 1995 är ett av Sveriges mest uppmärksammade. Berättelsen handlar inte bara om enskilda högerextremister som mördar svarta människor, utan även om ett lokalsamhälle som tystnar. För inte ens efter sin död lämnades Gbeyo ifred. På hans gravplats lämnades rasistiska karikatyrer och tillhörande lappar. På en stod ”En knarkhandlare mindre som vi slipper klä och föda”, på en annan ”Ett minne till en man som inte har tillfört landet något mer än en stor kostnad”, båda signerade Klippan kommun.

Det har gått 27 år. Sedan dess har fler mord skett på svarta svenskar. I Brottsförebyggande rådets senaste rapport slog myndigheten fast att afrofobi är den vanligaste typen av hatbrott som anmäls till polisen. Var fjärde afrosvensk har någon gång blivit utsatt för ett hatbrott. De som anmäler kommer från alla bakgrunder, klasser och kön, en brokig skara människor som enbart binds samman genom hudfärg. En sak som sticker ut är att en hög del av de som anmäler är barn och unga, särskilt gällande våldsbrott. Den yngsta målsäganden bland de anmälningar Brå har granskat är bara sju år.

Mörkertalen runt afrofobiska hatbrott kompliceras ytterligare av att många i intervjuer med Brå beskriver en låg tilltro till polis och rättsväsende. Särskilt lyfter de möten med polisen, där svarta svenskar, särskilt män, i större grad behandlas som misstänkta än som brottsoffer.

Det är provocerande läsning. Brå:s rapport är livsviktig och fler bör ta del av den. Men de allvarliga förhållanden svarta svenskar lever under är vid det här laget en sökning bort. Det är lösningarna, engagemanget och viljan till förändring som lyst med sin frånvaro.

Jag vill mena att det bristande intresset för denna fråga bottnar i att den synliggör något annat. Eller, som en antifascistisk kollega sade när jag beskrev den svenska utvecklingen: ”För att svarta rättigheter ska existera måste det finnas utrymme för vita misstag.” Det som står på spel är erkännandet. Att ett samhälle misslyckats till den grad att studie efter studie beskriver antisvart rasism i vården och skolan, och som gör det svårare att få jobb eller bostad. Viljan som krävs för att skapa förändring handlar inte bara om enskilda rasistiska gärningsmän – utan även om ett samhälle har satt rasismen i system.

27 år efter mordet på Gbeyo finns det sjuåringar som utsätts för hatbrott. Klockan tickar majoritetssamhället, hur många fler rapporter krävs det innan något görs åt saken?