Hur känns det att komma till Flamman?
– Jag är ganska överväldigad. Att få byta bana vid min ålder, 52, är en obegriplig ynnest. Och det finns ingen redaktion jag hellre skulle vilja vara på i relation till var vi som samhälle befinner oss just nu.
Vad har du för planer?
– Jag är konstvetare och tycker det är det mest intressanta fältet, så min smygplan är att lyfta konstbevakningen, som jag tycker vänstermedia är sämst på. Ibland uppfattas konst som för smalt, så vi får se om jag får bråka om det.
Vilken kulturupplevelse drabbade dig senast?
– Adam Curtis film Traumazone. Scenen med en häst som med en sådan gripande envishet vägrade föras bort till det engelska kungahuset.
Vad tycker du om regeringens kulturpolitik?
– Jag har inga förväntningar på den. Jag tror inte att den här regeringen ens bryr sig om vad kulturarbetare tycker om dess politik. Det säger ju allt att det var först på förekommen anledning, när folk hade kritiserat dem för att de upphört, som de förlängde anslagen till Svenska kommittén mot antisemitism. Det tillvägagångssättet hade varit otänkbart för liberaler tidigare.
Sist men inte minst: vi är båda aktiva på Järvafältet i Stockholm. Hur ska du kuppa in fler saker om Järva i Flamman?
– Jag tycker att jag skriver om Järva typ hela tiden, för jag är ofta där i tankarna. Det är där man ser antydningarna till framtiden, där som hela politiken utspelar sig i koncentrat.
