Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Låt oss börja med att backa bandet till partikongressen 2020. Jonas Sjöstedt avgår och Nooshi Dadgostar väljs till ny partiledare. En rad beslut tas som tillsammans pekar ut en ny riktning för partiet – en där arbetarklassen ställs i centrum. För transparensens skull ska sägas att jag själv på denna kongress väljs till ledamot i programkommissionen, och jag har suttit där sedan dess.
Till våren presenterar partiledningen en ny riktning i miljöpolitiken. Från att i hög grad ha varit en fråga om privatmoral, livsstil och upplysning läggs nu fokus på vad politiken snarare än individen kan göra. Inte minst börjar man prata om de stora utsläppen inom industrin. Tanken är att politiken ska stimulera industrins gröna omställning, vilket både skulle få ned utsläppen och få människor i arbete. Ett av syftena bakom den nya riktningen är kunna presentera en miljöpolitik som attraherar också den arbetarklass som tidigare, i mångt och mycket, utmålats som miljöbovar.
Detta väcker ont blod. Att utveckla i stället för att avveckla miljöskadlig industri ses som ett brott mot den tillväxtkritik som finns i stora delar av miljörörelsen. När partiets företrädare dessutom gör uttalanden om att det är okej att äta kött och flyga någon gång ibland låter inte reaktionerna vänta på sig. Det börjar spekuleras om vad syftet egentligen är med denna omsvängning, och svaret landar snabbt i att det är för att locka SD-väljare. Narrativet utvecklas till att den nya riktningen i miljöfrågan handlar om att partiledningen (notera: ledningen) väljer SD-röstande vita arbetarklassmän i bruksorter framför högutbildade kvinnor i storstäder. Inför detta reagerar kritikerna med äckel och ilska. Arbetarklassmännen, som i detta narrativ automatiskt också är vita och SD-röstande, ses som en paria och något partiet absolut inte ska smutsa ned sina händer med att närma sig.
Konflikten koncentreras till en stor och öppen facebookgrupp med ett namn som kommer att associera den med Vänsterpartiet. Gruppen fylls med långa och arga inlägg, nästan uteslutande från partimedlemmar, och de applåderas i kommentarsfälten av andra medlemmar. Journalister iakttar nyfiket och börjar snart göra sina egna analyser av vad som pågår, i form av artiklar, nyhetsinslag och poddar. Allt fler av de kritiska låter sig intervjuas och deras narrativ blir också mediernas.
Snart närmar sig den kongress som ska äga rum i februari 2022, och partistyrelsen släpper sitt förslag till valplattform. Förslaget ligger i linje med partiets nya riktning som fastslogs på kongressen 2020, med ett tungt fokus på materiella frågor utifrån en klassanalys som också är materialistisk. Mycket text ägnas åt politikens svar på klimatfrågan.
Detta blir starten på en fraktionsbildning som, vad jag vet, inte förekommit i Vänsterpartiet sedan högerfraktionen Vägval Vänster på 00-talet. Facebookgruppen, som tidigare varit en plats för lösa missnöjesyttringar, blir nu en plats för planering av gemensamma motioner och, inte minst, kongresstaktik. Bakom mer lyckta dörrar hålls en konferens med samma syfte. Målet är att få partiet att byta kurs.
Kongressen 2022 går av stapeln och kritikerna får igenom några ändringsförslag och tillägg i valplattformen. Men inga stora förändringar görs. Kongressen står tydligt bakom partistyrelsens förslag och intention.
Efter kongressen skrivs ledsna inlägg i facebookgruppen om det nesliga nederlaget, och en period av lugn följer. Jag tänker att kritikerna har insett att de är i minoritet och låter inordna sig i partikollektivet. Det dröjer dock inte länge förrän de är i gång igen. Det är kanske ett första tydligt tecken på majoritetens obetydlighet i deras ögon. Ett andra är kanske när valrörelsen väl är i gång, och jag får veta att partiföreningar har problem med att aktivister vägrar delta i valarbetet i protest mot partilinjen.
Låt oss nu hoppa fram några månader. Valrörelsen är slut och resultatet nedslående. Det får konflikterna att explodera.
De interna kritikerna är inte längre bara de miljöengagerade: två ytterligare grupper har anslutit. Den ena gruppen kan vi kalla postkolonialisterna. De är besvikna över att partiets valrörelse inte handlat om värdegrundsfrågor och att partiet, enligt dem, inte har stått upp mot rasism.
Den andra gruppen kan vi kalla vänsteristerna. De är arga över saker som att Nooshi Dadgostar i tv-intervjuer har tonat ned betydelsen av partiprogrammet, att det varit för lite snack om socialism i valrörelsen, och att partiet inte ställt sig bakom den omtalade aktionen med PKK-flaggan i Almedalen i somras.
När partistyrelsens valanalys och SVT-dokumentären Maktspelet, som följer Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets partiledningar, släpps med bara några dagars mellanrum förenas kritikerna i vrede mot partiledningen. Trots att de olika gruppernas ingångar skiljer sig lite åt kommer de till samma slutsats: partiledningen är ett maktfullkomligt kompisgäng som sitter i en bunker och styr, och söker tysta all debatt. Att vice partiordförande Ida Gabrielsson råkat säga ”jävla fittor” inför SVT:s kameror tas som intäkt för att partiledningen mer eller mindre faktiskt delar SD:s värdegrund.
Innan jag fortsätter ska jag säga några ord om vad jag själv anser om dokumentären och om valanalysen.
Vad gäller dokumentären kunde jag inte bry mig mindre om en förlupen svordom eller två.
Valanalysen har jag desto mer att säga om. Jag tycker vissa delar saknas. Jag tycker det var taktlöst att, som nu gjorts, peka ut enskilda partikamrater som syndabockar för valresultatet. Jag tycker analysen att partiprogrammet skulle vara ett strategiskt problem landar fel. Demokratiska beslut ska följas av både medlemmar och partiledning, punkt.
Med det sagt är narrativet som fått fäste om konflikten i tidningarna och inom partiet, som en strid för eller emot en maktfullkomlig partiledning, fullständigt falsk. Vad som verkligen förenar dessa missnöjda strömningar är inte i första hand slutsatsen de landar i, utan deras klassbas.
Före kongressen 2020 hade de partilinjen på sin sida. De var stolta över sin partiledare som skyltade med sitt tågåkande runt halva jorden, som stod i soppkök på sin fritid och som kallade Jimmie Åkesson rasist i varje debatt. Att arbetarklassen var osynliggjord i partiets politik och kommunikation bekom dem inte.
Jag själv tillhörde den sida som ville förändra sakernas ordning. Och vi lyckades till slut – genom motioner, medlemsmöten och partiets demokratiska process.
Vad som sker nu när rollerna är ombytta är något helt annat. Det handlar inte bara om partiskadlig fraktionsbildning. Partikamrater som går emot kritikerna tystas genom anklagelser om att använda sig av härskartekniker eller värre. Jag har fått rapporter om möten som spårat ur och slutat i katastrof. Bara ett samhällsskikt av sanna individualister som är vana att alltid få sin röst hörd och sin vilja besannad beter sig så. Med Michel Foucaults maktanalys i ryggen, som ser förtryck i varje hörn utom i klasstrukturen, blir det helt rätt att göra uppror – även mot ledningen i sitt eget parti.
Även om ledningen faktiskt har partiets stöd.
Jag hör ibland konflikten beskrivas som en strid mellan partiledningen och ”de radikala”. Det är nästan skrattretande. Vad kritikerna sörjer är att delar av Vänsterpartiets politik lyfts från att handla om symboler, moral, värderingar och kultur till att faktiskt handla om politik. Det gäller såväl de miljöengagerade som postkolonialisterna och vänsteristerna. Vad de förespråkar är på sin höjd frasradikalt, men i praktiken en ordning som inte förmår förändra någonting. Förändring i socialistisk riktning kan ske först när politiken handlar om det materiella och arbetarklassen är klasskampens subjekt. Det blev den på kongressen 2020 och den konflikt vi nu ser är medelklasshumanismens reaktion.
Det är vad konflikten i Vänsterpartiet verkligen handlar om. Alla andra narrativ som sprids är dimridåer.
Melinda Kandel, vänsterpartist.
