Det sägs att Napoleon föraktfullt kallade Storbritannien för ”ett land av butikshandlare”, detta dock från osäkra källor. Säkert är däremot att ekonomen Adam Smith kallade landet just detta i sitt magnum opus Nationernas välstånd. Storbritannien var vaggan för den industriella revolutionen och även epicentrum för småborgerskapets framväxt.

Den gängse definitionen av småborgerskapet brukar vara de som driver en egen verksamhet med få eller inga anställda. En grupp som hade sina glansdagar efter liberaliseringen av världshandeln runt mitten av 1800-talet fram till andra världskriget, men därefter fört en tynande tillvaro i klassamhället. Marx menade att de var dömda att gå under, och studerar man västvärlden fram till 1980-talet verkade han ha fått rätt. Men sedan 1980-talet har denna grupp återupplivats. I Storbritannien ansåg Thatcher, ibland kallad ”Specerihandlarens dotter”, sig vara en oblyg förkämpe för den egna klassen av småföretagare. Hon tog de mått och steg hon trodde skulle gynna denna grupp och sedan 1980-talet har också antalet småföretagare ökat stadigt.

När jag öppnar den walesiske sociologen Dan Evans bok A nation of shopkeepers: The unstoppable rise of the petite bourgeoisie, förväntar jag mig någon version av denna historia, men jag har fel. Evans klassintresse väcktes när han bevittnade det ekonomiska såväl som kulturella gapet mellan lektorerna på universitetet i Cardiff och hembygdens kakelsättare. Det som gick upp för Evans var att vänstern har förbisett dem som inte är klassiska arbetare och har därför en daterad klassanalys. Evans menar att stormningen av Kapitolium i USA, gula västarnas protester i Frankrike och Brexit, pekar på att småborgerskapet är en av de viktigaste krafterna i samhället och som måste tas i beaktande.

Boken börjar med en historisk tillbakablick som lutar sig mot en handfull gamla ekonomihistoriska standardverk. Det finns ingen plats på denna jord som är mer klassfixerad än Storbritannien, vars klassamhälle har dissekerats ned till minsta beståndsdel. Det är därför märkligt och ganska slappt att luta sig så tungt mot exempelvis historikern Eric Hobsbawm. Han har förvisso skrivit ett fantastiskt fyrabandsverk om världshistorien, men dessa är nu bortåt 40 år gamla. Var är de senaste decenniernas forskning om klass? Var är empirin?

Bristen på uppdaterat material är dock inte det stora problemet med boken. Det blir under läsningens gång uppenbart att Evans är väldigt förtjust i den grekisk-franska marxisten Nicos Poulantzas idéer om klass. Den stora behållningen med Poulantzas är hur han ser klassförhållandena under kapitalismen som betydligt mer komplicerade än dikotomin mellan arbetare och kapital – det finns mycket annat att ta hänsyn till. Om man är välvillig kan man beskriva honom som en marxistisk Bourdieu. Poulantzas problem, som inte minst framträder i hans bok Classes in contemporary capitalism, är dock den väldigt elastiska synen på klass och i synnerhet synen på småborgerskapet, som han anser är den största klassen i samhället.

Enligt Poluantzas, och nu också Evans, utgörs småborgerskapet av två olika grupper. Här finns det äldre gardet av hantverkare och kaféägare, men även ett nytt småborgerskap bestående av lärare, telefonförsäljare och akademiker på otrygga kontrakt. Under läsningen av A nation of shopkeepers utvidgas begreppet småborgerskap för varje sida. När Evans börjar dra in lågbetalda gigarbetare i småborgerskapet, känns det som att begreppet har förlorat all mening. Utifrån det sättet att tänka undrar jag vem som egentligen inte är småborgare. Jag börjar också undra om den äldre gruppen småborgare, de som äger sina egna produktionsmedel och kanske har några anställda, egentligen kan ses som klassiskt småborgerskap. Efter den ekonomiska krisen 2008 blev många tidigare arbetare intvingade i egenföretagande för att få behålla arbetet. För många större företag är det fördelaktigare att anlita småföretagare på kontrakt än att anställa dem som arbetare, då köpare har större rättigheter än arbetsgivare. De slipper också fackföreningar och kan konkurrera ut anbudsgivare mot varandra.

Det finns mer rimliga kapitel i boken om utbildningsystemet och bostadsmarknaden i Storbritannien, som har större problem än de svenska motsvarigheterna. Och det ska sägas att Evans har en god ambition, han vill visa hur mycket 99 procent av människorna har gemensamt, men fokuset på småborgerskap, bristen på empiri och det okritiska hyllandet av Nicos Poulantzas gör att klassanalysen blir förvirrad i stället för klargörande.