Några veckor efter att Emmanuel Macron blev president sammanfattade en av hans anhängare, dåvarande ordförande för nationalförsamlingens utrikeskomitté, den ekonomiska och sociala orientering som väntade: ”objektivt sett kräver det här landets problem lösningar som är lönsamma för höginkomsttagare.” (1) Sedan dess har de privilegierade visat sin välgörare tacksamhet: mellan den första omgången i presidentvalet 2017 och den första omgången 2022 ökade Macrons stöd bland de rikaste från 34 till 48 procent. När vänstern har makten har den sällan tillfredsställt sina väljare med sådan bravur. 

Eftersom Macron också har ökat sitt stöd bland väljare över 65 är det lätt att förstå det ”självförtroende” han skryter om när det gäller att få folket att acceptera den planerade ”reformen” av pensionssystemet. Dess huvudsakliga offer kommer att bli arbetarklassen, som överväldigande röstade mot honom.

Även om hans utmanande av välfärden inte kommer att drabba de rikaste eller de nuvarande pensionärerna (inte ens de mest bemedlade) kommer det att tvinga arbetare, vars hälsosamma medellivslängd är tio år lägre än för företagsledare, att jobba två år längre. (2) Målsnöret för dem som så ofta är utslitna, utmattade och nedbrutna av arbetet flyttas än en gång längre bort. Arbetstvånget kommer att äta upp tiden för återhämtning, personliga projekt eller att helt enkelt välja vad man vill ägna sig åt. 

Varför göra såhär när det inte finns något finansiellt måste? För i stället för att förbättra söndervittnande skolor eller sjukhus har regeringen valt att ”reducera bördan av pensionsutgifter” i den nationella ekonomin vid en tid när utgifterna för militären väntas öka kraftigt (försvarsministern förutspår att försvarsbudgeten kommer att fördubblas mellan 2017 och 2030). En civilisation med sådana prioriteringar är så depraverad att, till skillnad från vad vi såg mellan november och december 1995 – då det fanns en enorm social rörelse som delvis liknade den nuvarande –, även de medier som är välvilligast inställda till regeringen har tvingats att (temporärt) pausa sin kritik av de pågående demonstrationerna. 

Premiärminister Élisabeth Borne är fast besluten att köra vidare, oavsett vad som händer, även om hon oroas för att hennes plan kan bli ”vatten på Nationel samlings kvarn”. Presidenten som har utsett henne har inga sådana farhågor. ”Jag kommer inte att kandidera 2027” sade han i december ”så jag kommer inte att hållas ansvarig för vad som händer”. (3) Framtiden kan mycket väl komma att minnas hans arroganta presidentskap framför allt som en språngbräda för Marine Le Pen. Macrons framtid är ändå säkrad. Om han de kommande veckorna tvingar på en majoritet av befolkningen sin vilja och förtjänar sin status som ”reformator”  högerns och EU-kommissionens ögon, kommer han att kunna tala om det i Davos och Qatar, och sikta in sig på att i framtiden leda Uber, Blablabla-car eller någon stor internationell investment bank. 

Serge Halimi är vd och ledarredaktör på Le Monde diplomatique.

Översättning: Tor Gasslander.