Flera ärrade kämpar ur Göteborgsvänstern bänkade sig förväntansfullt under Göteborgs filmfestival på biografen Capitol. Det var nypremiär för den klassiska filmen Sista budet, regisserad av Christer Dahl 1981. En stor del av publiken – så även jag – hade själva medverkat i filmen som statister.
Sista budet var den kollektiva författarpseudonymen Kenneth Ahls andra långfilm och uppföljare till den kritikerrosade publiksuccén Lyftet från 1979, som då gav den nu nyligen bortgångne Anders Lönnbro en guldbagge för bästa manliga huvudroll.
Filmens tema var tidstypiskt. Vi följer paret Roger (Anders Lönnbro) och Lisett (Bodil Mårtensson) i deras försök att få ordning på sina liv i en värld präglad av företagsnedläggningar, knarkhandel och klasskillnader. Roger misslyckas med att behålla de jobb han får. Lisett drömmer om att öppna en egen restaurang. Genom kontakt med de rika bröderna Berger (Hans Alfredson och Carl-Axel Heiknert) öppnas dörrar för Lisett att få snabba pengar till att öppna sin restaurang. Men bröderna Bergers rikedom visar sig vara byggd på företagsbedrägerier och narkotikahandel. Genom händelsernas gång utvecklas Roger och Lisett till klassmedvetna arbetare. I slutscenen står de sida vid sida och samlar in pengar till arbetare som – trots fackets motstånd – ockuperat en av bröderna Bergers fabriker.
Men mottagandet blev en besvikelse. Recensenterna uppfattade pendlandet mellan drama, thriller, socialrealism och absurd fars som alltför spretig.
Och visst – i en del avseenden har filmen inte åldrats med välbehag. Flera rollgestalter reduceras till karikatyrer. Bilden av en samhällsordning strukturerad efter ”dom där uppe” (en korrumperad och ondsint elit) och ”vi här nere” (det sunda, genuina ”folket”) är i dag en bild som främst förs fram av högerpopulister.
Men jag fängslas av lekfullheten i filmens tilltal, de kaxiga masscenerna från den ockuperade fabriken (med alla statisterna) och självklarheten i den kärleksfulla skildringen av småfolket. Bodil Mårtensson – som fanns med i salongen och presenterade filmen – glänser i sitt skådespeleri på ett sätt som jag var alldeles för ung för att ta till mig när jag såg filmen första gången. Hon gör Lisett till filmens centrala person, en människa vars öde man bryr sig om på riktigt.
Jag önskar att dagens filmvärld på ett starkare sätt förmådde kombinera lekfullhet med politiskt allvar. Jag fann en del av det jag söker i en annan film på festivalen – Abbe Hassans flyktingdrama Exodus. Missa inte den när den snart kommer på biograferna.