Utrikes 08 mars, 2023

Kvinnorna skriver en sannare berättelse om Iran

”Det är kolonialisterna och fascisterna som har kidnappat landet vars själva hjärta är uppbyggt av minoriteter.” I sitt sökande efter tröst och gemenskap hittar Sara Abdollahi också kampandan i iransk litteratur av kvinnor.

År 2023. När jag följer den pågående revolutionen i Iran och ekona, ilskan, sorgen och hoppet som ackumuleras av den unga generationen i Iran och generationer före den vill jag förvandlas till sten, molotov cocktails och nävar, krut och kulor. Ett skrik. Varje dag sedan dagen då Jina Mahsa Amini mördades bär jag skulden, sorgen och skriket inom mig. Jag fortsätter leva, jag andas, jag rör mig, jag skriver. Inte hon. Inte heller skolflickorna som har gasats av den islamiska regimen. Inte heller flickorna som kidnappas av fascisterna.

Det blir inte bättre, utan värre när någon i förbifarten frågar mig hur det är med min familj i Iran och sedan återgår till att prata om sina 99 lyxproblem, det blir inte bättre när ingen frågar mig hur jag mår efter ett halvår av att vakna och somna med nya besked om död, död, död, det blir inte bättre av att en redaktör ber mig att skriva en text om Iran när orden både läcker över och aldrig räcker till.

Men alternativet är att tystna, därför är att skriva denna text ett försök att göra någonting, även om det förändrar ytterst litet. Jag använder pennan och vänder mig till litteraturen.

När jag blir ombedd att skriva om moderna iranska romaner behöver jag ha tre saker i åtanke.

Ett:

Till skillnad från persisk klassisk litteratur, verk av Rumi, Khayyam och Hafez, är de moderna romanerna inte allmänt kända eller vanligtvis endast utdrag i antologier under den västerländska stereotypen ”världslitteratur”. Romanen är ett ganska nytt medium för iranier. Det finns ännu inte heller någon nobelpristagare för att uppmärksamma samtida författarskap, som exempelvis Naguib Mahfouz gör när det gäller moderna arabiska författare. Om västerlänningar har läst eller hört talas om någon ny iransk bok, är det förmodligen en memoarbok skriven i väst, Marjane Satrapis underbara Persepolis eller Azar Nafisis Att läsa Lolita i Teheran.

Två:

Ett annat problem är bristen på översättningar. Mycket få verk av modern iransk litteratur har publicerats på svenska, engelska, i Iran eller utomlands. Dessutom är många av de översatta verken nu slutsålda, eller så håller inte översättningarna. Mycket få översatta verk har publicerats av stora amerikanska förlag med god distribution och marknadsföring. Kanske blir det ändring nu med den pågående revolutionen i Iran. Det vore en dröm om en ny iransk litterär våg uppkommer!

Tre:

Sist men inte minst, hur litteraturen läses. Till att börja med är det omöjligt att översätta vissa aspekter från originaltexten, såsom musikalitet och rytm. Prosans elegans i översättningen har mycket att göra med översättarens arbete. När det gäller iranska översättningar är dessvärre många undermåliga. Dessutom är de flesta läsare av iransk litteratur som också skriver om verken mer intresserade av de historiska och sociopolitiska detaljerna än de litterära meriterna.

Jag kommer här att skriva om tre iranska romaner som är hyfsat översatta och bra representationer av modern iransk prosa skriven av kvinnor. En del av dessa författare kallar sig feminister, andra inte. Oavsett skriver de om erfarenheter som kompletterar och fyller historier som annars skulle förbli tomma.

En som använde pennan för att skriva in sin generations kvinnor i historien var Simin Daneshvar (1921–2012). Hon fick stipendium 1952–54 och studerade kreativt skrivande på Stanford-universitetet. Hon gifte sig också med den hyllade iranske författaren och tänkaren Jalal Al-e Ahmad.

Daneshvars roman Savushun (1969), har sålt mer än en halv miljon exemplar. Boken vars titel uttalas som Suvašun på farsi och nyligen översattes till Sorgehögtid på svenska av Johanna Jellback och Said Moghadam, utspelar sig under åren mellan 1950- och 1960 och den västtillvända diktatorn Mohammad Reza Shahs tid. Det är den första romanen i Irans litterära kanon vars handling kretsar kring en kvinnas erfarenhet och perspektiv på den antimonarkiska och antivästliga rörelsen. Ett sätt att läsa boken är som en feministisk roman som illustrerar hur kvinnors erfarenheter skiljer sig från männens. Daneshvar försökte ge röst åt kvinnor som var förtryckta under Mohammad Reza Shahs regeringstid, och gestalta hur kvinnor led av ojämlikhet i offentliga och privata sfärer. Själv såg inte Daneshvar tematiken i boken som feministisk utan en mänsklig sådan som behövde höras och förtjänade att behandlas med samma allvar som medelklassmännens teman.

Med sin poetiska, precisa och starka prosa bröt Daneshvar ny mark i Irans litterära historia. Savushun utspelar sig under de senare åren av andra världskriget, när britterna ockuperade Iran, och är berättelsen om en jordägande familj i staden Shiraz, där Daneshvar växte upp. Berättaren, Zari, är en fru och mor som är oroad över sin familjs säkerhet och lycka medan hennes patriotiska man engagerar sig i det större samhället mot imperialism, stampolitik och korruption. Det är en berättelse om den växande sociala och politiska medvetenheten om Zari, såväl som ett växande revolutionärt socialt medvetande. Bokens unga huvudperson Zari kommer från en av familjerna som styr över staden. Fångad av krafter utanför hennes kontroll, kämpar hon för att skydda dem hon älskar samtidigt som hon hittar ett känslomässigt och socialt utrymme för sig själv. Man påminns om en persisk Virginia Woolf vars liv kretsar kring barnen, hennes hus och trädgård, och några nära vänner, med välgörenhetsbesök i ett kvinnofängelse och en vårdanstalt som hennes enda regelbundna utflykter.

Zoya Pirzad, den andra armeniska kvinnan att publicera en roman på farsi, är ett bra exempel på en minoritetsförfattare som också är en av de bästa persiska författarna. Hennes bästsäljande roman, Cheragh-ha ra man khamush mi-konam (Jag släcker ljuset på svenska), vann det prestigefyllda oberoende Golshiris litteraturpris 2002 samt utsågs till årets bästa litterära bok av departementet för kultur och islamisk vägledning 2003. Översättningen av Franklin Lewis publicerades 2012 under titeln Things we left unsaid (vilket Lewis sade till mig inte var hans beslut). 2014 publicerades översättningen av Pirzads Yek Ruz Mande be Eid Pak (En dag kvar till påsk) från 1998 av Amy Motlag som The Space between us.

Things we left unsaid (1998), som märkligt nog betyder någonting helt annat än den persiska titeln Yek ruz mande be eid pak; One day left until easter, utspelar sig i Abadan, en stad byggd kring ett stort gammalt oljeraffinaderi i början av 1960-talet under Mohammad Reza Pahlavis era. Pirzad, som är född och uppvuxen i Abadan, skriver engagerande om en kvinnas vardagsupplevelser och känslor. Hennes stil är avslappnad, naturlig och subtil, vilket var nytt för iranska romaner, som annars ofta använder sig av metaforer. Berättaren, Clarice Ayvzaian, är en armenisk hemmafru vars liv förändras när Emile och hennes familj flyttar in i huset bredvid deras. Clarice finner sig sakta bli kär i Emile när familjernas liv trasslar ihop sig. Hon engagerar sig också i kvinnorörelsen. Även om boken ger en känsla av platsen och referenser till sociala händelser som kvinnlig rösträtt och det armeniska folkmordet, är det inte en politisk eller socialrealistisk roman. De flesta läsare i väst, särskilt om man har bott i förorterna, kan lätt identifiera sig med berättaren, vilket kännetecknar stor litteratur.

En nu levande författare vars verk har påverkat mig djupt är Sharnush Parsipur (1946). I likhet med Daneshvar publicerade hon sig också före den islamiska revolutionen. Hennes bästsäljande roman Kvinnor utan män publicerades 1989, och översattes till svenska av Said Moghadam 1994. Den gjordes till en film 2009 av Shirin Neshat, den berömda iransk-amerikanska konstnären.

Kvinnor utan män: En roman om det moderna Iran, och i original med titeln Zanan bedun mardan, är en kort bok som består av berättelser om fem kvinnor som möts i ett hus med trädgård i Karaj, utanför Teheran. Här finns en rik medelklassfru och en prostituerad, och de skiljer sig lika mycket i temperament som i bakgrund. Parsipurs berättelser handlar om de utmaningar kvinnor möter när de försöker leva utan män i Iran, med en debatt om huruvida oskuld är en ridå eller ett hål, våldtäkt och upprätthållandet av föreställningar om heder av kvinnor såväl som män, och vardagssysslor, som stickning och kvinnor som samlas och pratar. Även om den akten också är revolutionär.

Influerad av författare som Gabriel García Márquez, väver Parsipur samman magisk realism och moderna innovationer i romanen med klassiska myter och berättelser från Mellanöstern som går tillbaka till Tusen och en natt.

Berättelserna är fantastiska, kvinnor förvandlas till träd, återföds och kan läsa tankar eller flyga. Och bara en är förankrad i någon form av historisk kontext, utspelad under kravallerna 1953, och det bara tillfälligt. De har något av sagan över sig, men som goda sagor är de psykologiskt och praktiskt förankrade. Och Parsipurs karaktärer är för omedelbara och egendomliga för att i första hand vara symboliska eller allegoriska. Så är Kvinnor utan män både underhållande och ett urval av kvinnors svåra liv i Iran på 1980-talet.

Med tanke på den nuvarande politiska situationen är intresset för iransk litteratur större än för verk på många andra språk. Läsare vill ha en alternativ eller sannare berättelse om Iran än den som presenterats i västerländska medier under de senaste 40 åren. Vi får hoppas att det inte är en övergående trend.

16 september 2022 är för mig och kommer alltid att vara förknippat med dagen då jag började dela in mina sorger i skuld och planer för hur jag ska rikta ilskan rätt. Varje dag vaknar och somnar jag med den ekande frågan: Vad kan jag göra för Iran i dag? Det finns inget svar. Det enda jag kan vara säker på är att döden finns i tystnaden. Detta är ingen lek, detta är ett sätt att skriva in mina systrar i världen och finna platsen och nåden där mellan ömhet och våldsamhet.

Jag tittar ut genom fönstret, himlen är som himlen brukar vara när det är början på svensk vår, ambivalent, jag hör mina systrars ekon från litteraturen och gatorna, jag hör rösterna från männen som omringar mina systrar och gör dem till fångar, jag hör vinden i de förtorkade mandelträden, jag hör, i fjärran, ekona som närmar sig varandra i Iran, Kurdistan, Baluchestan, i ropen och viskningar omvittnade av varandra. Jag hör deras röster från långt borta men ändå så nära. Vi springer och skriker: ”Kvinna, Liv, Frihet.” Kulornas högljudda smattrande. Det luktar krut och bränt. Jag mår inte bra, jag är trött… Jag är hoppfull. Det bränner till där jag blivit träffad av plastkulor. Jag är hoppfull, det ska inte göra ont, jag måste kunna gå, jag måste kunna komma fram, jag mår illa… Jag är hoppfull. Vi har våra vapen i händerna, ler och ingjuter mod i varandra. Jag hade ju lovat dig att jag inte skulle dö, och jag är fortfarande vid liv.*

Detta är djävulens krig. Det är kolonialisterna och fascisterna som har kidnappat landet vars själva hjärta är uppbyggt av minoriteter: vi är lorer, balucher, kurder och så vidare. Det iranska folket har förstått vilken styrka som finns i att gå samman. I över 40 år har regeringen sett till att det har varit svårt att organisera sig. Isolerat människor från varandra, lärt oss att vara paranoida och ljuga för varandra. Det har gjort oss sjuka. Nu hjälper vi varandra att omskola oss mentalt. Vi har vänt blad och slåss tillsammans. Det kommer att ta tid och kosta många liv, det ligger i revolutionens natur, men nu finns det ingen återvändo.

Sara Abdollahi är kritiker och essäist

Fotnot

* Citat ovan ur anonym text publicerad av Svenska PEN 24 oktober 2022. Översättning Namdar Nasser.

Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 11 september, 2025

Det är knappast Palestinarörelsen som hotar demokratin

Demonstration arrangerad av Septemberupproret och Tillsammans mot rasism vid Mynttorget på tisdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När M, SD och KD:s politiker tillsammans med de borgerliga ledarsidorna påstår att Palestinarörelsen utgör ett hot mot våra folkvalda, är det inget annat än ett desperat försök att flytta fokus från verkligheten. Det är en välkänd politisk manöver: måla ut en fredlig folkrörelse som hotfull för att slippa tala om det verkliga hotet – att svenska politiker ger sitt tysta och aktiva stöd till ett folkmord.

Låt oss vara tydliga: Palestinarörelsen i Sverige är ingen sekt, ingen svans, ingen ”mobb”. Och framför allt – inget hot. Tvärtom. Det är en bred, levande folkrörelse, demokratisk till sin kärna, där tusentals människor – unga och gamla, troende och sekulära, judar, muslimer, kristna och ateister – förenas i kravet på rättvisa för det palestinska folket. Att stämpla denna rörelse som ”antisemitisk” eller ”våldsam” är inte bara falskt. Det är fegt.

Jag har själv deltagit i över 80 demonstrationer de senaste två åren. Alla har varit fredliga. Visst händer det att någon, förtvivlad över sorgen efter de mördade i Gaza, ropar slagord i en ton som skaver i svenska öron, vana vid konsensuspolerat språk. Men helheten? Fredlig. Livskraftig. Demokratisk. En folkrörelse som förkroppsligar det som makthavare påstår sig värna – men i praktiken motarbetar.

Man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester.

När Carl-Oskar Bohlin hörde rop som ”shame on you” var det inte en ”hotfull mobb”. Det var väljare som uttryckte sitt missnöje. Är det obehagligt? Ja. Men demokrati är inte en bekvämlighetszon för makten. Demokrati är folkets röst, ibland högljudd, ibland obekväm. Att kalla detta för ett hot är att demonisera alla som någon gång vågat stå upp mot makten.

Och ja – självklart ska politiker kunna gå i fred. Ingen önskar att Bohlin eller någon annan ska känna sig personligen hotad. Men man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester. Den som kliver in i maktens rum måste också stå ut med folkets rop. Att skrika ”shame on you” till en minister som blundar för folkmordet i Gaza, den etniska rensningen på Västbanken, och samtidigt sitter i en regering som fortsätter vapenhandeln med Israel – det är inget hot. Det är ett rop av förtvivlan. Ett välförtjänt omdöme.

Läs mer

Det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från Palestinarörelsens rop. Det kommer från dem som försöker brunsmeta, kriminalisera och misstänkliggöra en hel folkrörelse. Det kommer från makten själv, som hellre slår ner på solidaritet och civilkurage än ifrågasätter sitt eget ansvar för medlöperiet.

Så låt oss se klart: det är inte Palestinarörelsen som är farlig. De farliga sitter i regeringen, skriver på exporttillstånd för vapen till Israel, hejar på Israels krigsmaskin – som Ebba Busch gjorde – och smutskastar dem som protesterar. Det är där hotet mot demokratin finns.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 september, 2025

Avanza ger dig fyrverkerier – men huset vinner alltid

Skillnaden mellan nätkasinon och aktiesparande blir allt suddigare. Foto: Karin Wesslén/TT.

Med applådemojier och pushnotiser har aktieapparna gjort småsparandet till ett dopaminforsande mobilspel. Förlorarna är våra unga.

”Nästa lön kommer jag hit or miss”, skriver en användare. ”Hela lönen på en trade. Vinner jag, fortsätter resan. Förlorar jag stänger jag mitt Avanza.” Jublet i tråden är högt. ”Du hör hemma här! Lets fucking go”, kommenterar någon. Andra är mer återhållsamma: ”Låter som om du ska spara i fonder och hålla dig ifrån att nyttja marknaden som ett kasino 😂”.

Jag bläddrar runt på kanalen ”ISKbets”, småspararnas eget gladiatorforum på Reddit. Här samlas användarna för att posta dagens förluster och vinster – på allt mellan några hundringar till flera miljoner – och be om råd på bets, ett ord som påminner mer om kasinospel än investeringar.

Ungdomsbarometern visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet.

En användare har lagt upp Avanzas belöningsskärm för ”10K”, 10 000 sparade kronor, med applådemoji och texten: ”Den här milstolpen har 71 procent av alla avanzianer uppnått.” Gratulationerna strömmar in, och någon kommenterar: ”Minns när jag var yngre och många gick in med 500 kronor bara för att känna sig som DiCaprio i Wolf of Wall Street när man gick plus 30 kronor.”

Detta småsparande har varit argumentet när högern sålde in ISK-systemet i Sverige – och nog är många användare amatörinvesterare som riskerar allt de äger. Medan de stora pengarna håvas in av höginkomsttagare.

Vänstertidningen Jacobins sommarnummer pryddes av ett kasinobord med texten ”Huset vinner alltid”, men även finanstidningarna har börjat se mönstret. Den brittiska finanstidningen The Economist – knappast någon maoistisk kampbulletin – skriver om hur gränsen mellan spelbolag och banker luckras upp (28/8). Tidningen påminner om att ekonomer liknat börsen vid ett kasino åtminstone sedan John Maynard Keynes, men konstaterar att parallellen nu håller på att bli bokstavlig.

Amerikanska domstolar och myndigheter har öppnat för så kallade ”eventkontrakt”, där man kan satsa på allt från presidentval till idrottsresultat. Stora investeringsplattformar som Kalshi, Interactive Brokers och Robinhood erbjuder redan nu kontrakt på valutfall, sportstatistik och till och med Emmy-galan, vilket kallas ”förutsägelsemarknader”, prediction markets. Spelbolagen Fan Duel och Edge Markets har rentav gått ihop med banker för att ta fram konton och betalkort som är specialgjorda för sportspelare.

Läs mer

Gränsen mellan traditionella banker, nätmäklare och bettingjättar luckras alltså upp allt mer. I Sverige har appar som Avanza och Nordnet ”spelifierat” sparandet med jämförelser med andra användare, pushnotiser och animerade fyrverkerier. Allt för att ge samma dopaminkickar som Candy Crush eller enarmade banditer.

Systemet gör inte bara vanliga människors privatekonomier mer osäkra. Det skapar också en ny människa, som inte litar på samhället utan endast på sig själv. Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2025 visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet. På fem år hade intresset för aktiesparande gått upp från 36 till 49 procent, samtidigt som var tredje ungdom uppger att de inte har råd med fritidsaktiviteter. Att man vinner val på ekonomiska frågor har alltså aldrig varit tydligare.

Vem vill egentligen ha en sådan utveckling? Svaret finns än en gång på Reddit. ”Sanningen är att huset alltid vinner”, skriver en användare. ”Den verkliga vinnaren är Kasino Avanza.”

Citaten är lätt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)