Millennials, den överkänsliga och söndercurlade generationen som serverats allting på ett silverfat? Epiteten har haglat tätt sedan 90-talisterna gav sig in på arbetsmarknaden och det låter ungefär likadant nu. Bland annat i debatten kring lågaffektivt bemötande i skolan, som Expressens politikredaktör Anna Dahlberg beskriver som ”gränslösheten satt i system” (28/1). Den återspeglas även i kriminalpolitikens slopade ”ungdomsrabatter” och i justitieminister Gunnar Strömmers förslag om att tillåta avlyssning av barn under 15 år (TT, 15/2). Ungdomar ska veta hut och lyssna på de äldre.
Vändningen är dyster, och ett symptom på hur ökade klyftor i kombination med slaktad välfärd och en svag vänster får samhället att kantra högerut. Några sociala lösningar tycks omöjliga, allt handlar om hårdare tag.
Detta märks inte minst i debatten om ordning i skolan. Bilden som målas upp är att vuxenvärlden har gett upp, när den i stället borde agera resolut och ta konflikter. Man nämner däremot inte förutsättningarna för att återta kontrollen – närvaron av vuxna, rastvakter, fritidspedagoger, stödpedagoger, elevhälsa och lärare som arbetar tillsammans. Allt det här kräver förstås resurser.
En hel generation växer nu upp i det mest repressiva samhället sedan demokratins införande. Skolorna befolkas i dag av elever födda från 2004 och framåt, det vill säga generation z och alpha. De är förhållandevis urbaniserade, med välutbildade och gamla föräldrar. De föds i en tid av låga fertilitetstal och en åldrande befolkning, samt en försvagad skola och välfärd. De har redan exponerats för den ekonomiska chocken under pandemin och den efterföljande inflationen, och kommer att utsättas hårdare för klimatförändringarna än vi andra.
I likhet med den föregående millenial-generationen kommer de att ha det sämre än sina föräldrar. De kommer sannolikt också att betrakta tidigare generationer som en del av problemet.
Under keynesianismens sista timmar hann 70-talisterna (”generation x”) skaffa bostäder och fasta jobb. De hann uppleva utbyggda välfärdssystem och framtidshoppet i den digitala revolutionen, samt slutet för den i dotcom-kraschen. De levde upplevde också skiftningen när revolutionen stagnerade i bekanta maktstrukturer av it-miljardärer i ena änden och hyperexploaterade arbetare i den andra. Traumatiserade av 40-talisternas liknöjdhet och odiagnosticerade psykiska ohälsa, blir denna generation nu allt mer konservativ med åldern. Där finns inte mycket att hämta politiskt.
Generationen efter, millennials, drabbades hårt av finanskraschen 2008 och har haft svårare att få ett fast jobb. I USA och Storbritannien tenderar de att förbli mer progressiva än tidigare kullar, troligen på grund av deras svårigheter att få en bostad. Att äga sitt eget hem tros nämligen förflytta människor i mer konservativ riktning över tid. Särskilt yngre millennials är också den första grupp som hade svårt att flytta hemifrån och bli självförsörjande.
Det finns ingen anledning att fortsätta sparka på en misshandlad generation, hur mycket det än kittlar den reaktionära nerven. Skärp er och gå i terapi i stället.
