Utan de stora fackföreningarna i ryggen har gigarbetare startat initiativ, där facklig kamp kombinerats med ömsesidig hjälp och politiska interventioner. Gigwatchs Jacob Lundberg har läst “En av dem”.
Varför kämpar människor för sin underkastelse som om det vore deras frälsning?
Frågan ställdes av Spinoza redan på 1600-talet, och dyker upp igen när jag lagt ifrån mig Qaisar Mahmoods nya bok En av dem. Managementkonsulten Mahmood är den senaste i en allt längre rad av samhällsskildrare att – mer eller mindre frivilligt – dra på sig en av gigekonomins färgglada dräkter. En aprilmorgon tar han steget över den ökänt låga tröskeln, och börjar på en nyinköpt elcykel leverera mat för Foo… förlåt, för ett matleveransföretag vars koppling till omslagets rosa vindjacka förblir okänd.
Idén om att söka jobb som matbud väcks en morgon på Sveavägen, när författaren ser sin pappa återspeglas i ett svärande matbud vid en korsning. Kan Mahmood lära känna sin pappa – den hårt arbetande pakistanska invandraren – genom att närma sig matbuden? Kanske är skillnaderna mellan honom och fadern inte så stora som han alltid föreställt sig?
Mahmoods pakistanska rötter särskiljer honom från föregångaren Anders Teglund, som i boken Cykelbudet skildrade livet som Foodorabud under pandemin. Där Teglund kom in som en outsider – svensk, vit, medelklass – har Mahmood en språklig och kulturell direktingång till den stora grupp matbud som härrör från den indiska subkontinenten.
Dessvärre visar det sig att språk och bakgrund allena inte räcker i Mahmoods försök att närma sig matbuden. Redan före inskolningen väljer författaren därför att dra på sig ännu en kostym under den rosa vindjackan och överdragsbyxorna: den av alter egot Majid Shah, en nyanländ pakistansk man.
I försöket att återuppleva faderns historia blir Majid-kostymen ett verktyg som ger honom möjlighet att… ja, vadå? I sin iver att förstå gigekonomin utifrån sin nya figur verkar Mahmood mest avskärma sig från de andra buden, snarare än bygga samhörighet med dem. Det är svårt att inte bli frustrerad över författarens rollspelande, och försöken att finkalibrera alteregot – och våndorna över tanken på att genomskådas – utgör heller inte särskilt intressant litteratur.
I Mahmoods bok skildras gigekonomin som ett gränsland eller en icke-plats, designad för att snabbt ta sig in och ut, men där mopedbuden fastnar som i limbo. Både Björn Werner och Kristofer Ahlström har reagerat på Mahmoods beskrivning av de här matbuden, som heroiska entreprenörer snarare än offer för algoritmens våld. Men Mahmood har rätt – på sätt och vis.
Finns det någon sektor som kännetecknas av entreprenörskap är det nämligen gigekonomin. Men det är inte först och främst individens atomiserade entreprenörskap, där människor klättrar över varandra i en dröm om att nå toppen, utan kollektivets solidariska entreprenörskap. Utan de stora fackföreningarna i ryggen har gigarbetare världen över startat egna grupper och initiativ, där facklig kamp kombinerats med ömsesidig hjälp och politiska interventioner.
Tyvärr är det en form av entreprenörskap – som var så tydligt närvarande i Teglunds Cykelbudet – som helt lyser med sin frånvaro i Mahmoods bok. Varken gigekonomin eller solidariteten med de andra buden verkar ta sig in under skinnet på Mahmood, och boktitelns dem går aldrig över i ett oss. Kanske är det den korta tiden på cykelsadeln. Kanske är det de dubbla kostymerna.
