I slutet av april utkom en volym med texter av författaren Viktor Rydberg i Timbros klassikerserie. Det är ett exempel bland flera på att äldre svensk litteratur blivit ett politiskt verktyg för högern. Men så måste det inte vara.
I december 2019 skickade Svenska Akademien in en stämningsansökan mot den nynazistiska grupperingen Nordiska motståndsrörelsen, som hade publicerat utdrag av äldre svensk poesi, bland annat av skalden och författaren Viktor Rydberg (1825–1895), på sin hemsida. Svenska Akademien försökte tvinga NMR att avpublicera texterna, eftersom de ansåg att sammanhanget kränkte ”den andliga odlingens intressen”. I april 2021 fick akademien avslag på sin begäran i Patent- och marknadsdomstolen. Det fanns enligt domstolen inte något som talar för att det så kallade klassikerskyddet skulle vara avsett att omfatta ”den situationen att ett verk återges i oförändrat skick i ett sammanhang som ur allmänkulturell synpunkt framstår som stötande”.
Historien om Nordiska motståndsrörelsen och Svenska Akademien är ett exempel, om än extremt, på att intresset för äldre svensk litteratur nu främst finns inom högern. När jag själv disputerade på en avhandling om Viktor Rydberg 2012, var det kulturkonservativa Axess-TV som hörde av sig och ville spela in ett samtal. Under sändningen tvingades jag flera gånger invända mot frågeställningar som tycktes förutsätta att Rydberg var just konservativ.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
När den nuvarande konservativa regeringen tillträdde med stöd av Sverigedemokraterna föreslogs att en svensk litterär kanon skulle tas fram. I detta sammanhang blev moderaten Parisa Liljestrand den första kulturministern på mycket länge att offentligt nämna Viktor Rydberg. Hon beskrev honom som en författare som har haft ”en enorm betydelse för det svenska kulturarvet”.
Och nu ger den marknadsliberala tankesmedjan Timbro ut samlingsvolymen Oberoende – Viktor Rydbergs klassiska liberalism. Boken består av ett antal Rydberg-texter som uppges äga ”sin självklara plats i den svenska kulturens kanon”. Rydberg själv beskrivs som ”en av 1800-talets viktigaste liberala röster i svensk samhällsdebatt”.
Timbros urval visar dock på hur ambitionen att smycka högerretorik med den kanoniserade litteraturens status kan stöta på problem när den egna ideologin krockar med författarens. I Oberoende finns bland annat ett utdrag ur Rydbergs diktsvit ”Den nya Grottesången” (1891), som är en ursinnig uppgörelse med den så kallade ”manchesterliberalismen” – en form av liberalism som enligt Nationalencyklopedin bygger på idén ”att helt fri konkurrens leder till ekonomisk utveckling och rättvis fördelning av samhällets produktionsresultat”. På 1970- och 80-talen plockades manchesterliberalismens idéer upp på nytt av ekonomer som Milton Friedman och politiker som Margaret Thatcher. 1978 startades Timbro som en svensk utlöpare av denna ”nyliberalism”.
Att som marknadsliberal tankesmedja publicera ”Den nya Grottesången” borde alltså vara ett spektakulärt självsabotage. Den långa diktsviten tillkom mer eller mindre av en slump sedan Rydberg under sina sista levnadsår fått kännedom om utbrett barnarbete inom industrin.
Det är med anmärkningsvärd lätthet och inspiration som författaren tar sig an missförhållanden i 1800-talets fabriker, som i diktsviten skildras med hjälp av den fornnordiska myten om kvarnen Grotte som mal guld åt den rike kung Frode. Sviten om Grotte upptar 40 av de 120 sidorna i Rydbergs andra och sista diktsamling, som därmed blev betydligt mer omfattande än planerat. Dikterna om kvarnen är flyhänt skrivna med korta rader och flödande rim.
Wigforss och Lagercrantz visade att samma litteratur också – åtminstone i Rydbergs fall – på bättre grunder, kunde mobiliseras för socialismen.
Formen gör läsningen lätt, men skildringen av den kapitalistiska staten är skoningslös. Kvarnen mal rikedomar åt kungen som planerar ett storslaget tempel åt ”gud Mammon”. Men det visar sig att Grotte kräver en allt större ”arbetsflock”. När trälarna inte räcker till tvingas också trälinnorna släpa kvarnstensblocken. Sedan är det trälabarnens tur. Varje dag dör tusentals slavar. De som inte mals sönder av kvarnen trampas till en ”blodig deg” i massornas panik: ”Drevs du inom Grottes stätta / vräks du ut som lik. / Grymhet är det ej i detta, / blott aritmetik”.
Särskilt påfallande är att Rydberg pekar ut ”konkurrens” som ytterligare ett sätt att förslava arbetarna. Med konkurrensen lyckas kung Frode, inspirerad av ”Gud mammon”, få kvarnen att gå med fyrdubbel fart: ”det är konkurrens; / hur den eggar, hetsar, sporrar, / sticker, stinger, gnager, borrar, / hur den sveder och den bränns! / Så kan Grottekvarnen snart / gå med rent helvetisk fart”.
Att ”Den nya Grottesången” fick stor betydelse inom den svenska arbetarrörelsen är knappast förvånande. Utdrag ur diktsviten förekom på ettbladstryck för masspridning. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss skriver i sina Minnen (1950): ”Har det någonsin i mina ådror flutit några droppar av det blod man kallar revolutionärt, har jag ärvt dem från Viktor Rydberg, inte från Karl Marx”. 1961 beskrevs Rydberg av Olof Lagercrantz som ”en man med revolutionärens kraft och ursinne, som en uppretad ärkeängel med flammande svärd”.
Att Rydbergs straffpredikan över manchesterliberalismen och den programmatiska konkurrensen nu inkluderas i en marknadsliberal tankesmedjas klassikerserie framstår alltså som både märkligt och komiskt. Det som i dag kallas liberalism skiljer sig också på avgörande punkter från Rydbergs politiska idéer. Hans liberalism var socialliberalismen, med starka inslag av kristen solidaritet och inte främmande för arbetarassociationer och andra insatser som skulle göra det möjligt att kämpa för bättre arbetsvillkor inom industrin.
Timbros återpublicering av ”Den nya Grottesången” kan verka som en historiens ironi, men utgör alltså ett exempel bland flera på att intresset för äldre svensk litteratur i dag främst finns inom högern. Men så måste det inte vara. Wigforss och Lagercrantz visade att samma litteratur också, och sannolikt – åtminstone i Rydbergs fall – på bättre grunder, kunde mobiliseras för socialismen. Timbros publicering är dock en viktig påminnelse för vänstern: om den inte förmår visa intresse för äldre litteratur kommer författare som Viktor Rydberg även i fortsättningen att hållas gisslan av kulturkonservativa och nationalister.
